Roman
Nike Åkerberg
”Däggdjur”
Norstedts, 293 sidor
Inledningsscenen är förrädisk. Clementine – huvudperson i Nike Åkerbergs romandebut ”Däggdjur” – står dödstrött på en överfylld lekplats. Hon är poeten och tvåbarnsmamman som aldrig får sova. Som försöker få ihop familjelivet trots minnen från den egna, trassliga barndomen, med mamma Ann-Katarin som förgrundsgestalt. Mamman som påstår sig vara född i ett laboratorium, som frågar sin tvååring ”älskar du mig mer än du älskar dig själv”.
Ganska snabbt står det klart att Clementine har egna demoner att brottas med. Hon är rädd för att partnern Adam ska få i sig gullregn, att katten nafsat i sig nylagd asfalt. Det är lika tragikomiska som hjärtskärande skildringar:
”Jag ringer giftinformationen ofta, nästan dagligen… Jag gick förbi några som rökte och råkade andas precis då och sedan var jag tvungen att hosta, behöver jag åka till akuten?”
Berättaren är i högsta grad opålitlig. Så fort man tror sig ha skaffat sig ett grepp om henne och tillvaron omkring, så välts allt på ända. Det finns en krystad och måhända trendkänslig tanke om att utforska det djuriska i människan. Men snarare är romanen ett väl skildrat tillstånd (Clementines inre), och lika mycket en byråkratisk utförsåkning mellan läkare och försäkringshandläggare som surrealistiskt skådespel. Vi kan kalla det magisk socialrealism.
Texten kränger på korthuggen prosa med fart och drastisk humor. Åkerberg har en tydlig litterär röst, även om jag tycker mig spåra vissa väl valda inspirationskällor. Clementine känns befryndad med Anne i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis ”D e kroniskt”, om än psykotisk och mer kantigt frammejslad.
Mor-dotter-förhållandet mellan henne och Ann-Katarin slår mig nästan som något stridsbergskt drömskt. Jag blir förtjust i små språkliga piruetter (”Vi står utanför ICA. Det är i går.”), men spontaniteten och det associativa kan gå överstyr (”Min mamma heter Apelsin. Nä, det gör hon inte”).
Ältandet kan bli långrandigt – boken hade tjänat på att kortas lite – men framåtrörelse finns när ilskan mot Krystyna på Försäkringskassan växer ut till en besatthet, som rationaliseras fram på ett otäckt, men suggestivt skickligt sätt. De öppna dialogerna, de tvära kasten och Clementines ständiga behov av att skapa skav gentemot omgivningen men också sig själv, gör att ”Däggdjur” borde passa för teatern.
I någon mån läser jag ”Däggdjur” som en satirisk skildring av en avreglerad och havererad svensk psykiatri. Men med Clementine som berättare och mamman som både ängel och djävul på axeln, kan man aldrig riktigt veta vad som är sant eller inte.
Läs fler texter av Gabriel Zetterström och andra av DN:s bokrecensioner
