Utställning
”Arte povera”
Bourse de Commerce – Pinault Collection, Paris. Visas t o m 20/1
”Vardagen kliver in i konsten. Det obetydliga finns där, det tränger sig på”, skriver den italienske kritikern Germano Celant 1967 i sin första text om den ”fattiga” konsten, arte povera.
Det är en ödmjuk konst, byggd på tilltro till gamla material och deras poetiska rikedom. En stor presentation av denna italienska rörelse visas nu på Pinault Collection i Paris.
Här möter vi vatten och stenar, trädstammar och hö, levande djur och ull. Arte povera-rörelsen ville erbjuda ett europeiskt alternativ till den amerikanska popkonsten, komma bort från dess massmediala bilder. Bort från minimalismens kyliga serier, producerade med industrins metoder.
Germano Celant lånade sin vokabulär från den polske regissörens Jerzy Grotowski, som skapade vad han kallade en ”fattig” teater. En scenkonst som befriat sig från scenografi och påkostade kostymer för att koncentrera sig på det viktiga: skådespelarnas närvaro och möte med publiken.
Arte povera-konstnärerna sökte, enligt Celant, en liknande direkthet.
Vi har vant oss vid en paradox som blivit allt tydligare i konstlivet: även den mest anti-kommersiella och kritiska konsten kan förvandlas till en lyxvara. Francois Pinault, som finansierar museet i det pampiga gamla börshuset, äger inte bara modemärken som Gucci utan också auktionshuset Christie’s. Att den ”fattiga” konsten visas upp i just detta lyxtempel är en absurditet.
Gruppen vände sig särskilt mot konstvärldens allt mer brutala kommersialism. Konstnärerna ville bjuda motstånd mot USA:s kulturella hegemoni och lierade sig med den italienska vänsterns mest revolutionära grupperingar.
Michelangelo Pistoletto – som 91 år gammal nyligen gästade Handelshögskolan i Stockholm för ett kollektivt projekt med studenterna – är den elegantaste av konstnärerna i gruppen. Sedan decennier arbetar han med speglar. I utställningens tidiga spegelmålningar är bilderna fästa direkt på den reflekterande ytan.
Läs mer: Michelangelo Pistoletto bygger bokkonst med Handelsstudenter
Som betraktare blir du en del av verket. Din spegelbild dyker upp i bilden och du får dela rummet med de gestalter han placerat där – ibland med de mest mondäna av rebeller, på väg att störta kapitalet iklädda italienska kavajer.
Till skillnad från futuristerna och andra avantgardistiska rörelser trodde arte povera-gruppen aldrig på ett radikalt brott med äldre uttryck. De betonar tvärtom gamla traditioner. De stickar, flätar och väver.
Alighiero Boetti, en av rörelsens mest bohemiska medlemmar, levde delvis i Afghanistan och samarbetade med lokala hantverkare som behärskade arkaiska vävtekniker. Han lät tillverka hundratals textila kartor som åskådliggör hur nationsgränserna förändras med hjälp av ett hantverk som lever vidare också när imperier faller.
Ibland inlemmas massproducerade föremål, ljusrör och maskindelar i verk som skapats av organiska material. Allt integreras i samma poetiska cykler, samma flöde av energier. Om man får tro Marisa Merz – gruppens viktigaste kvinnliga medlem – bidrar också månens strålar till hennes verk, stickade av koppartråd.
Det är sådana alkemiska tankegångar som intresserar utställningens curator Carolyn Christov-Bakargiev. Den tidige Celants närhet till de franska situationisterna och deras frontalattack mot kapitalismen tycks inte attrahera henne. Här betonas istället materialens magi och den kroppsliga erfarenheten betydelse.
Giuseppe Penone, som sedan i somras har ett permanent verk på Djurgården i Stockholm, återskapar former som han funnit i naturen. En sten som formats av rinnande vatten i miljontals år får en identisk tvilling. En träbjälke bearbetas minutiöst så att en yngre version av det trädet framträder. Årsring efter årsring skalas bort.
Mario Merz låter en uppstoppad krokodil klättra uppför en vägg. Den lämnar efter sig en slinga av siffror i neon. Det är en talserie som uppkallats efter matematikern Fibonacci, en sekvens som återfinns i naturens spiralformer – i kottar, snäckor och solrosor.
Materialens enkelhet hindrade inte Arte povera-verken från att bli teatraliska. Jannis Kounellis förvandlade gallerirummet till ett slags scen som besökaren fick dela med sångfåglar i bur eller en tam papegoja. I sitt mest storslagna konstverk konfronterades publiken med tolv livslevande hästar i ett vitt rum.
Det hade jag gärna sett rekonstruerat i museets överdådiga rotunda.
Vad ger oss Arte Povera i dag? frågar sig curatorn. Den direkta erfarenheten, svarar hon. I en tid då vi alla förhåller oss till verkligheten genom teknologier som få begriper är det viktigt att påminna om den materiella världens poetiska rikedom.
En annan aspekt av rörelsen lär fortsätta att inspirera: viljan att utveckla mentala geografier som inte dikteras av amerikansk media. ”America first”? Nej, i poesins och konstens värld går det att väva världskartor med andra kraftcentra.
Läs fler texter av Daniel Birnbaum
Läs mer om konst på dn.se
