Febrig skildring av krigets mörker

Kirsten Thorup, som har bildat skola för den nutida vitala och sårbara danska prosan, kommer med sin blick och sensibilitet åt något väsentligt i människors inre. Det är förvisso vad de flesta goda författare gör, men hon har en särskild känsla för dem som missar koderna i ett samhälle och som av olika skäl hamnat lite vid sidan av.

Det är över 40 år sedan den danska författaren Kirsten Thorups böcker för första gången sög tag i mig. Lilla Jonnaserien från 70-talet, ”Himmel och Helvete” från början av 80-talet, ”Den yttersta gränsen” och de andra gav närkontakt med udda sidor av Danmark.

”Det finns ingenting annat än känslor” är en fristående sentens hon inleder en av sina romaner med. Den korta meningen har väglett mig sedan jag såg den. I hennes nya roman ”Mörkret bakom dig” får vi inför läsningen ännu en träffsäker strof: ”Det enda vi har är i dag”, en kommentar som hon hämtat från en kvinna i Odessa 2023.

I den förra romanen ”Intill vanvett, intill döden” (2022) möter vi Harriet, en dansk kvinna som till en början bejakar nazisternas krig. Kirsten Thorup har berättat att förlagan är en autentisk person, en kvinna hon själv har mött och vars livsöde hon inte slutat att tänka på.

Harriet är utbildad på folkhögskolan Ollerup där gymnastikläraren är en välkänd nazist (också han autentiskt) och hon undervisas i den ariska rasens fysiska fostran. Där träffar hon sin man, som vid romanens början har omkommit på tyskarnas sida i luftvapnet. Han hade gått in som frivillig i Finlands krig mot Sovjetunionen och Harriet är plötsligt änka med två små pojkar. I ”Intill vanvett, intill döden” får hon en inbjudan att ”vila upp sig” hos en välbeställd nazistisk familj i München, en officerskollega till hennes man, och hans danskfödda hustru.  Hon lämnar under tiden i Tyskland sina pojkar på ett barnhem i Danmark.

Hon tänker ofta rätt naivt, klichémässigt, med slitna uttryck, om folk har ”rent mjöl i påsen” och liknande.

När Harriet kommer till München får hon svårt att orientera sig, hon lever i en ström av chocker, inspärrad i en klaustrofobisk, totalitär ordning. Efterhand börjar hon begripa vilken ideologi hon lockats in i. Teaterkulisserna som nazismen gömmer sig i börjar vittra inför hennes ögon. En påkostad middag – en spökdiné – blir en sort vridscen där sanningen uppdagas under groteska former och riktningen ändras för Harriet.

I ”Mörkret bakom dig” har hon kommit hem till Köpenhamn, hämtat sina pojkar och ska försöka skapa ett liv åt sin lilla sargade familj. Hon har en ansenlig änkepension, betalad av tyskarna och hon söker sig i början till likasinnade, andra krigsänkor, tyskvänner. Förutom ett par gamla goda vänner som har helt andra uppfattningar men ändå ömmar för Harriet. Och hennes bror och svägerska som bor på landet och är oändligt snälla och hjälpsamma.

Precis som i den förra romanen är meningarna korta, består för det mesta av huvudsatser. Händelseflödet pågår i nutid och huvudpersonen framställs genomgående med ett ”du”. Kirsten Thorup har med språkets hjälp stängt in oss i Harriets hjärna. Hon är ingen övertygad nazist, även om hon har hamnat i det lägret, däremot är hon ambivalent och har problem med att tolka det hon ser. Harriet har uppenbarligen också svårt att tänka klart, vill gärna vara ”neutral”, det vill säga ha förståelse för tyskarna.

Vi har alltså inte att göra med någon klarsynt eller särskilt bildad kvinna. Hon tänker ofta rätt naivt, klichémässigt, med slitna uttryck, om folk har ”rent mjöl i påsen” och liknande. Ingen elaborerad stil, utan enkelt och lite torftigt, en kvinna vars motsägelsefulla och splittrade tankar vi får dela.

Berättelsen kryper sakta fram, i fragment efter fragment växer bilden tills vi får en skakande och genomgripande förnimmelse av hur livet var för Harriet i Köpenhamn under de sista krigsåren.

Det mest anmärkningsvärda är hur hon genom en stor och vacker förälskelse hamnar i centrum av motståndskampen. Jag vill helst inte berätta mer, för förvandlingen av Harriets sätt att tänka är central i boken.

Romanen visar också på ett ganska tidstypiskt sätt att munhuggas, bli förorättad för småsaker och agera förhastat och dumt. Här är det andra världskriget, männen kommer från Mars och kvinnorna från Venus; hur självständiga och driftiga kvinnor än är i krigstider finns det givna relationsmönster.

Harriet råkar röra sig i staden vid de mest kritiska tillfällena, blir vittne till beskjutningar och gaturazzior, historiska exempel på tyskarnas terror mot civila i krigets slutskede. Hon är rädd, lovligt byte för båda sidor.

Berättelsen kryper sakta fram, i fragment efter fragment växer bilden tills vi får en skakande och genomgripande förnimmelse av hur livet var för Harriet i Köpenhamn under de sista krigsåren. Cykelkedjan går sönder och det blir krångel med transporterna, det ringer olycksbådande sent på dörren, plötsligt får hon sparken från gymnastikinstitutet. Små detaljer bygger en värld av mänskligt liv medan mörkret, som boktiteln säger, vaktar där bakom.

Kirsten Thorup har långsamt och obönhörligt gjort oss delaktiga och febrigt medvetna om det om sker. I sin magnetiskt vibrerande roman ger hon oss upplevelsen: precis såhär kunde kriget kännas.

Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.