Felicia Mulinari romandebuterar energiskt med en frisläppt livskraft

Poeten och dramatikern Felicia Mulinari romandebuterar med en dystopi som skrämmande nog inte känns avlägsen. I staden, som med tanke på tunnelbanan skulle kunna vara ett framtida Stockholm, är rasismen strukturellt och uttalat genomförd. De ”vita” lever separerade i ”innerzonerna”, de ”blandade” har vissa privilegier som de ”svarta” inte har. ”Det finns en härlig park för blandade om du går förbi viadukten.” säger de vita leende mammorna när de ser lilla söta Dorothy.

Inledningsvis får vi lära känna Dorothys mamma:

På Arbetsinrättningen uppges hennes kvoter. Ytterzon. Invandrarkvinna och arbetssökande. Tillfälligt uppehållstillstånd under prövning. Hon har vant sig vid det där ordet prövning, eftersom det var åratal sedan hon lyckades leva upp till försörjningsreglerna. Det är nästan som att hon längtar. Efter att de en dag ska våga pröva henne. Skuldsatt. Antisocialt beteende. Den sista var ny. Det måste vara Dorothys sömn de menar.

Varför sover Dorothy?

Hon lämnade sin ensamstående mamma och stack. Då var hon tretton, nu är hon tjugotre. Hon är sjuk och tillbaka i moderns säng. Utmattad, ledsen och arg. Hon svettas och drömmer. Blir matad med potatissoppa. Men Dorothy är också lycklig, kärleksfull, humoristisk, sexuell. Hon vill leva. Hon är skamlös. Hon sviker om hon behöver och hon har en stor kropp som hon tycker om och bejakar. Dorothy är döpt efter Dorothy Parker, den judiska, frisinnade poeten som hon pratar med i drömmen. Liksom hon pratar med sin döda, krassa, marxistiska mormor. Romanen är tillägnad ”barnen som badar med Palestinaflaggan i plaskdammen”. Dedikationen fortsätter: ”Från plaskdammen till floden till havet. Ett fritt Palestina.”

Så rinner vattnet vidare, från barnens vattenlekar till det stora havet och drömmen om frihet. Och ja, ”Ackumulation av ursprung” är en dystopi. Men den är också ett bråkande motstånd, en glad och stark framställning av möjligheter och hopp. Vad jag verkligen gillar är att Mulinari tillåter prosan att vara komplex, störig, motsägelsefull och ganska ful. Precis som den politiska och mänskliga verkligheten.

Det är nedslående att se hur aktuella resonemangen fortfarande är

”Ackumulation av ursprung” är förstås en omvändning av och hänvisning till Marx idé om ”den ursprungliga ackumulationen”. Den förklarar samhällets legitimering av fåtalets ekonomiska överhet, oavsett vilka kriminella handlingar som ligger bakom. Jag var tvungen att rota fram Marx gamla ”Kapitalet. Första boken” från 1867 och läsa om ”den ursprungliga ackumulationens hemlighet”. Det är nedslående att se hur aktuella resonemangen fortfarande är. Inte minst i ljuset av den dömde brottslingen och medfödde fastighetsmiljardären Trumps återinstallation som president, med sin heilande kollega.

Men, romanen som är en fiktion och en saga och en fantasi, den pratar inte om Karl Marx så som vi gör här, i tidningen. Nej, precis som Dorothy Parker blir till fantastiska ”Delfin-Dorothy” i Mulinaris språkdräkt, blir den döde teoretikern Marx omstöpt till brevvännen ”Carlitos”. En vanlig människa att vända sig till, skrika på och ösa både kärlek och besvikelse över: ”INNAN VI TRÄFFADES/VAR JAG EN VINNARE CARLITOS/DU VISADE MIG ATT FÖRGÖRELSE VAR MÖJLIG/OCH JAG BLEV EN FÖRSTÖRARE EN FÖRLORARE”. Så skriver den svarta kvinnan som var så begåvad att hon tog sig till innerzonerna och fick utbilda sig på universitet. Hur bra var det? Hon började tro på revolt och organisering. Nu sitter hon inlåst och hennes bror som blev kvar bland fotbollskillarna i ytterzonen letar efter henne. Var hans livsval bättre?

Nu är han ”människoletare”, och även ett slags bror och älskare till Dorothy. Som blev sjuk. Och återvände till sin mamma. Som arbetar och åläggs nya skuldkvoter. Är moderns ansträngningar mer riktiga?

Vad är det rätta när grundförutsättningarna är fel? Var börjar ursprunget, flyktingströmmarna, ojämlikheten, arvet, skulden? Hur ackumuleras skammen, hämnden, begäret och upproret? Kanske omvandlas de alltid, som vatten.

Vill man jämföra ”Ackumulation av ursprung” med andra samtidsprosaister i samma härad, kan man säga att Mulinaris dystopi inte är lika blytung som Balsam Karams, episk som Johannes Anyurus eller skarpslipad som Andrzej Tichýs. Hennes stil är vildare, mer öppet kollektivistisk, med en frisläppt livskraft som har mycket energi.

En del bilder är obegripliga: ”Dorothy sväljer som en häst som galopperar i rasande fart med hovarna fastbundna i marken.” Vänta nu. Exakt hur sväljer man en fastbunden, men samtidigt jättesnabbt galopperande häst? Andra bilder är ofokuserat vaga: ”föroreningarna la sig som ett grönvitt hölje över ljuset här”. Vilka föroreningar, vilket ljus? Är ”hölje” verkligen rätt ord?

Eller äckliga: ”hon är trött på fågelns maskar, de påminner inte längre om hennes egen fittsaft utan om den smaklösa skolmaten”.

Men det är på samma gång den obekymrade framåtrörelsen som ger prosan, liksom det politiska tankegodset, en välkommen spretighet. Här finns humor som glittrar i mörkret. En stenhård vrede som inte låter sig tuktas. Och en sinnlig queerhet som, faktiskt, flödar över alla gränser.

Läs fler texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.