”Fem scener Norén” är ett magnifikt sceniskt övergrepp

Midnatt råder, och en blond kvinna runkar metodiskt av en vinflaska. En väninna – mer alldaglig och bitter – frågar sin man varför han inte vill ha henne längre. Var det någon som sade Norénjul? Folk vet i alla fall omedelbart vad man menar med begreppet. Ångest och förgiftade relationer, för mycket alkohol, tragiska sexuella närmanden och uppgörelser i eleganta rum. Kärnan i det norénska hör i det allmänna medvetandet obönhörligt ihop med en specifik fas i Lars Noréns dramatiska produktion. Det handlar i runda slängar om genombrottet med hotellpjäserna, de borgerliga kvartetterna och de stundom tjechovskt anstrukna skådespelen från tidigt nittiotal.

När regissören och konstnären Markus Öhrn nu sätter upp ”Fem scener Norén” på Dramaten är två av originaltexterna mycket riktigt från 1990. ”Hebriana”, som Bo Widerberg regisserade för SVT, är ett familjedrama som utspelar sig i skärgården i midsommartid. Yngsta dottern – en skör Ofeliagestalt – ska komma på besök från Beckomberga. I ”Så enkel är kärleken” har två par spritångande hemmafest efter en teaterpremiär. Medelklassen ska kläs av, hemligheter blottas och knivar vridas om vid precis rätt tillfälle. Det emblematiskt norénska lyser som eldskrift. De övriga två texterna, ”3.31.93.” och ”Andante”, är av senare snitt – och står för något helt annat. Kan man tänka sig en språklös och halvdement Norénjul på äldreboendet?

I Mikael van Reis samtalsbok ”Anti/Minnen” (Ersatz, 2023) är Lars Norén själv inne på vad som egentligen ska betraktas som kärnan i det han gör. Ett får är fortfarande ett får även om du rakar bort ullen, som han uttrycker det: ”Det gäller att komma fram till vad som är fåret i fåret, så att säga.” Van Reis lyfter avskapelsen som den ”djupa, återkommande men också mångtydiga gesten” i Noréns författarskap. Avskapelsen är paradoxal eftersom den tar bort och bryter ner – och samtidigt bygger upp.

Kanske är det just denna dubbelhet som Markus Öhrn ägnar sig åt när han ger sina Norénfigurer groteska masker med stirrande ögon och uppspärrade munnar, tekniskt förhöjda röster och klumpigt stiliserade rörelser. Att försöka hitta fåret i fåret. Effekten blir ett slags postdramatisk överhettning där sinnesintrycken gräver sig in i publikens medvetande, som ett övergrepp. Den borgerliga familjen som försöker äta korv med sina feldimensionerade ansikten, den dödssjuka lucian som försöker röka med sin förvridna mun – här finns ingen andning, ingen normalitet att vila i. Hulda Lind Jóhannsdóttir är visserligen hysteriskt rolig när hon studsar runt till ljudeffekter som en seriefigur på hospice, men det är också en slående bild av den hypermedvetenhet om det egna jaget som inträder i den stora ensamheten.

Ibland är allt bara outhärdligt, som med den förlamade cellisten ur ”3.31.93.”. Språket är slut och förnedring den enda möjliga relationen, trots att Danilo Bejaranos slippriga fadersgestalt försöker pladdra bort verkligheten. Bejarano är den typen av skådespelare som ofta spelar i samma tonart, och nästan alltid får det att fungera. Han låter här sin släpiga, svagt hotfulla framtoning ge färg åt en demonisk livscoach, med besvärjelser som blir till våld. När de sätter på en av Bachs cellosviter är det ett överraskande genidrag att själva musiken smittas av scenens brutalitet. Trodde vi verkligen att något skulle gå orört ur det här?

Som teaterupplevelse är ”Fem scener Norén” djupt originell, kraftfull och omskakade – men kanske är detta ändå främst en föreställning för den som inte kan få nog av att förstå Lars Norén och hans universum. För nog är det ett slags exegetik Markus Öhrn ägnar sig åt?

Särskilt uttolkningen av ”Andante” är i alla händelser magnifik. Allt det som var rent språk när Norén själv satte upp pjäsen på Dramaten 2019 blir nämligen till konkret materia hos Öhrn. Så dansar ensemblen omkring och sjunger luciasånger på äldreboendet, nerkladdade av exkrementer. Om vi verkligen ska tala om skräcken i dödens väntrum kan läckande vuxenblöjor knappast abstraheras bort, eller hur?

Det är uppenbarligen fullt möjligt att gjuta ny betydelse i den där Norénjulen. Och dessutom en helt ny laddning i ett storslaget dramatiskt arv.

Läs också:

Markus Öhrn: ”Det är klart att jag har undrat varför ingen ringt från Stockholm”