”Holy cow!”
Så lät det när Anastasia Steele för första gången upplevde en orgasm. Det var i EL James erotiska romansvit ”Femtio nyanser” som den oskuldsfulla Anastasia inledde en bdsm-liknande relation med den stenrike Christian Grey.
Boken, som på engelska heter ”Fifty shades of Grey”, kom ut 2011 och blev en litterär sensation. Över hundra miljoner exemplar såldes, den översattes till över 50 språk och i Storbritannien fylldes second hand-butikerna av begagnade utgåvor. För varje såld bok i välgörenhetsaffärerna lämnades två nya in. Romanerna filmatiserades, en sexleksakskollektion kopplat till berättelsen lanserades, och dessutom hakade svenska Kappahl på trenden med Fifty shades-underkläder.
Berättelsen följer den 22-åriga litteraturstudenten Anastasia Steele som av en händelse intervjuar den sexiga affärsmannen Grey.
Han blir besatt av henne. Hon är motvillig till en början, men han fortsätter att försöka förföra henne. När hon inte längre kan värja sig mot attraktionen passar Grey på att presentera ett kontrakt. Om hon skriver under kommer de att inleda en så kallad sub/dom-relation, där han är dominant, hon undergiven. Han får då smiska och piska henne, disciplinera henne och använda handklovar, rep och ögonbindlar i bdsm-sexet.
Kritiker menade att berättelsen speglade patriarkala mönster, var kvinnohatisk och präglad av sexuellt tvång, medan andra såg en språngbräda för kvinnlig sexuell frigörelse.
– Å ena sidan var det en värdelös bdsm-skildring, bland annat på grund av avsaknaden av kommunikation och samtycke. Å andra sidan bidrog den till att göra bdsm mer mainstream och att fler började utforska nya sexuella praktiker, säger sexologen Suzann Larsdotter.
Bdsm är ett samlingsbegrepp och en akronym för bondage och disciplin, dominans och underkastelse samt sadism och masochism. Det omfattar olika sexuella eller erotiska praktiker och relationsdynamiker, ofta med inslag av maktutbyte. Centralt inom bdsm är tydlig kommunikation, frivillighet och samtycke.
– Det handlar inte bara om sex, utan också om en emotionell upplevelse, säger Suzann Larsdotter. Hon menar att lockelsen handlar om att det är en erotiskt laddad lek. Hon fortsätter:
– Det är maktutövning och samtidigt en väldigt stark känsla av omhändertagande. Att jag överlämnar mig själv och makten till någon som kan och får dominera mig, eller att jag tar makten i en relation.
Nu, femton år senare, dominerar bdsm populärkulturen igen. Tidningen Spike art magazine beskriver det rentav som att kink och bdsm blivit en Temu-stil, alltså normaliserats brett. Subkulturens estetik och teman syns i såväl filmer som mode och musik.
Bland annat återfinns det i filmen ”Babygirl”, där Nicole Kidman spelar en framgångsrik vd. Sexlivet med maken har gått i stå så hon inleder en relation med sin praktikant, spelad av Harris Dickinson. Trots att hon på pappret har maktövertag, hamnar hon i den undergivna rollen och praktikanten blir den dominanta. Sexologen Chantal Gautier skriver i den digitala tidskriften The Conversation att ”filmen skildrar inte bdsm på ett endimensionellt plan, utan som en djupt personlig och känslomässig erfarenhet”.
Suzann Larsdotter ser att de bdsm-skildringar som görs nu grundas i en respekt för subkulturen:
– Det har kommit fler filmer som närmar sig en genuin bdsm-utlevnad, som har haft som syfte att skildra mer genuint vad det är och inte bara som en spelfilm för människor i allmänhet. De har velat lyfta fram kärnan i bdsm-scenen.
Under vintern släpptes den första kommersiella gay-bdsm-filmen: ”Pillion”. Alexander Skarsgårds rollfigur Ray inleder en dominant/undergiven relation med Colin, spelad av Harry Melling. I filmen utforskar Colin sin sexualitet och sin roll som undergiven.
Vid en första anblick verkar det alltså som om bdsm fått en mer noggrann och rättvis skildring jämfört med ”Femtio nyanser”-tiden. Även äldre filmer på temat kritiserades för att inte visa vikten av kommunikation vid bdsm-sex, som indiefilmen ”Secretary” från 2002. Där spelar Maggie Gyllenhaal en kvinna i 20-årsåldern som skrivs ut från en psykiatrisk klinik. Hon får ett jobb som sekreterare hos en man som av en händelse också kallas för mister Grey. De inleder snabbt ett bdsm-förhållande, där han straffar henne med bland annat smisk om hon gör fel i sitt jobb.
Enligt Liam Wignell, som forskar på bdsm och kink vid universitetet i Brighton, är det en brist hos många bdsm-skildringar att trauman ska förklara varför en rollfigur sysslar med subkulturen. Det här är något som också återfinns i ”Femtio nyanser”-serien.
– Christian Greys bdsm-intresse förklaras utifrån att han har haft ett svårt förflutet. Det är en skadlig berättelse och dålig representation. Den spelar på stereotypen att människor som är intresserade av kink har haft en uppväxt präglad övergrepp, och att det är det som drivit dem till bdsm.
Wignall är även kritisk mot ”Pillion”. Han menar att filmen bygger på samma förklaringsmodell som både ”Secretary” och ”Femtio nyanser”: att Rays bdsm-intresse tycks ha fostrats av ett trauma.
Samtidigt framställs den undergivna Colin som en välmående person med en trygg bakgrund. Han har dessutom en väldigt sund relation till sina föräldrar och berättelsen blir snarast en utvecklingsskildring av hans identitet som undergiven och lockelsen till bdsm. Just det karaktärsporträttet markerar en utveckling, enligt Suzann Larsdotter:
– Det handlar inte bara om den heterosexuella mannen som utövar makt mot kvinnan. Här får också den undergivna en större agens och blir någon som också kan ha begär. Den undergivna blir inte ett offer för någons dominans, utan den visar att den också kan njuta, säger hon.
Under klädmärket Matières Fécales visning på modeveckan i Paris bar en av modellerna gagballs i form av pärlor. Även på Hongkongs modevecka flirtade märket Angus Tsui med kink-estetiken, med latex, läder, metallspännen och nitar. Suzann Larsdotter tycker att de bdsm-inspirerade uttrycken har exploderat:
– Man lyfter in klassiska bdsm-attiraljer och klär sig i selar och läderkorsetter och har en fetischistisk estetik utan att det är en fetisch. Jag tänker också att vår tid är lite besatt av maktrelationer och då intresserar man sig för bdsm eftersom det handlar mycket om att det är en maktlek.
I musikens värld har bdsm-genren blivit alltmer mainstream. Bland annat beskrivs den svenska artisten Cobrah som en bdsm-popdrottning. Hennes estetik påminner starkt om fetischklubbscenen. I marknadsföringen till nya albumet ”Torn” var hon fastknuten enligt shibari, eller japansk repkonst, som är vanligt inom bdsm. Just shibaribondage har också förekommit i SZA:s musikvideo ”Kill Bill”.
Hyllningar till bdsm och dess estetik återfinns i såväl Slayyyters som Kim Petras konstnärskap, men även hos artister som Chase Icon och Ayesha Erotica. Liam Wignell tror att uttrycken delvis handlar om att artisterna själva är intresserade av det, delvis att det är politiskt grundat.
– I USA sker just nu en sexuell tillbakagång, där det inte längre är lika accepterat med sexuell njutning som inte är ”normativ”. Att engagera sig i sexuella subkulturer blir ett sätt att vara politisk och att ta ställning. Att bara bära läder är redan en signal till de queera fansen och den queera subkulturen att: ”Se, jag står på er sida. Jag är en del av er”.
Fakta.Det här bdsm
Ett paraplybegrepp som omfattar olika sexuella praktiker där makt, kontroll, rollspel och smärta utforskas.
Ordet är en akronym och bokstäverna står för bondage och disciplin, dominans och undergivenhet (submission) och sadism och masochism.
Bdsm vilar på samtycke och kommunikation. För vissa handlar bdsm om att utforska sitt sexuella liv, för vissa är det en hel livsstil. Kink beskriver sexuella praktiker som bland annat bdsm, fetischer och rollspel.
”Femtio nyanser”-sviten kändes ganska ofräsch redan 2011, och under de gångna femton åren har den åldrats som mjölk.
I ljuset av Jeffrey Epsteins sexhandel och hans ekonomiska kopplingar till universitetsvärlden, inklusive svenska Handelshögskolan, framstår det i dag som särskilt problematiskt att Christian Grey i ”Femtio nyanser” donerar stora summor till Anastasias skola.
Dessutom skakade metoo-rörelsen på allvar liv i diskussioner om samtycke och patriarkala strukturer. Det känns därför extra ofräscht med Greys ständiga överträdelser av Anatasias samtycke.
Att engagera sig i sexuella subkulturer blir ett sätt att vara politisk och att ta ställning
Under året släpper Gregg Araki sin nya film ”I want your sex”. Den marknadsförs som en bdsm-komedi där Olivia Wilde spelar dominant, medan hennes unga manliga assistent är undergiven. Det kan ses som ytterligare ett steg till att utveckla narrativet i heterosexuella bdsm-filmer. Wilde har själv sagt till filmsajten Deadline:
”I en post-metoo-värld kan det faktiskt vara mer intressant och lite gränsöverskridande att utforska en äldre kvinna och en yngre man och hur den sexuella relationen ser ut.”
”Femtio nyanser” bidrog till att bredda synen och tänja på gränserna vad gäller sexskildringar. Bdsm-filmerna fortsätter dock till stor del att vara stöpta efter en heteronormativ blick, och inte den plats där subkulturen från början föddes: i queerheten. Kink-forskaren Liam Wignell väntar fortfarande på den dagen då breda filmtitlar visar bdsm som inte är förpackad som romantiska komedier.
– Även om det har blivit mer mainstream så har kink plötsligt inte blivit något som alla diskuterar och engagerar sig i. Det finns fortfarande stigma kring en kink-identitet, säger han.
Läs fler texter av Mina Asp Romefors
