Fenomenet Erik Niva är större än vad han själv klarar av

”Fotbollsresan”, Erik Nivas, Linn Nordströms och Aftonbladets ösregnslånga fotbollsreportage har nu också blivit bok. Det är en bra idé, en rolig serie, och det är tveklöst allt på en gång, samtidigt.

Reportaget är text, bild, webb-tv, resereportage, sportnörderi, fotbollshistoria. Rörliga bilder, och helt stilla. En hel del röriga bilder också, och en hel del röriga texter. Några texter i boken är originella och väldigt bra. För många liknar för ofta, och för mycket, texter på Wikipedia.

Det är svårt att veta var, och varför det går fel. Det är liksom soppatorsk någonstans där ute på vägarna mellan fotbollsmetropolerna och de bortglömda lagen i de bortglömda småhålorna. Det är kompetent, kunnigt, men tar aldrig slut. Det är Drongen i Belgien och nån obskyr by i Bulgarien, och anekdoter om stora stjärnor och lag som försvann och fotbollsarenor som bara Erik Niva varit på. Den enda, någonsin.

Denna fotbollsresa i bokform ringlar sig igenom främst Europa, men plötsligt är vi i Marocko, och i Nigeria.

Rörig inledning på den här texten också, jag håller med. Det är nämligen oerhört många ingredienser i detta sammelsurium av resor, fotbollsmatcher, nostalgitripper och samtidsskildringar. Kartor, faktarutor och färgbilder exploderar på varje sida, en miljard porträtt på Erik Niva och Linn Nordström och en prolog i boken som jag inte blir klok på.

Jag tror författarna menar att den enda riktiga lyckan i tillvaron är att resa jorden runt, titta på fotboll, besöka fotbollsarenor – ”en karta i handen, en öppen väg framför oss och en matchbiljett på fickan”. Låter som min första tågluff 1973.

Är det redan bokens omslagsbild, på Erik Niva och Linn Nordström (Pontus Orre har tagit bilderna och filmat under resan) som gör mig brydd och förbryllad: En sammanbiten Erik Niva, han ser inte så lite trött ut, man undrar hur han mår, det är helt stämningsfritt.

När man skall skriva något om fenomenet Erik Niva måste man alltid (annars får man svindåligt samvete) poängtera hans stora kunskap, hans passion, den holistiska synen på både fotbollen och världen runt omkring – men där fotbollen ändå kommer ut som alltings ursprung. Fotbollen i Nivas värld har uppstått parallellt med big bang, förmodligen strax innan.

I begynnelsen var Kenny Dalglish.

Man kan som sagt aldrig bortse från Erik Nivas brinnande vilja att levandegöra sina texter, hans vilja att möta nya människor, förmedla nya upplevelser. Ni vet: Erik Niva tar ett enormt andetag – och sedan pratar han 9 minuter och 40 sekunder, på en och samma utandning.

Det är säkert fortfarande hans passion, fotbollen, men ser han ändå inte samtidigt ut att undra lite över vad han egentligen sysslar med? Man får verkligen leta efter bilder på Erik Niva i boken där han ser passionerad ut.

När han pratar Premier League i tv tycks redaktionen dragit upp honom som en klocka, och så på med vevgrammofonen. Det blir lätt stenkaka över allt som kommer ur den lillgamle fotbollsnestorn. Är han sju eller sjuttio?

Han är gravallvarlig när det gäller fotboll, men ibland försöker han låtsas: ”Det är ju ändå bara en fotbollsmatch”, men jag har aldrig på allvar hört honom säga att det finns annat som nog måste betraktas som viktigare. Han berättar, med darrande underläpp, att världen stannar när svenska fotbollssupportrar mördas i Bryssel, och man tror honom nästan – men några dagar senare är det ett livsavgörande derby någonstans och fotbollen är business as usual. Och det är ju inte Erik Nivas fel, men det skaver.

Fotbollen blir ett ekorrhjul man springer flåsandes i, till nästa big bang – men ibland måste man kanske ge sig? Det är inte på liv och död. Ajax–Feyenoord är inte ett inbördeskrig, Bayern München–Manchester City är inte tredje världskriget. Man vill sticka hål på den uppblåsta hysteri som fotbollen förvandlats till, inte stå med blåsbälgen bredvid och bara pumpa på.

Fotboll är inte heller helig religion, Vad nu än Bob Shankley sade, och den behöver inga präster eller profeter. Niva vill gärna tala politiska sammanhang, toppen – men det blir aldrig seriöst politiskt.

Jag går inte förbi en enda liten plätt där det spelas fotboll utan att stanna upp en stund. Jag bryr mig inte om vilka som spelar, eller hur de spelar, jag måste titta, kolla knattarna. Jag tror Niva och jag är helt lika där. Fotbollen har lärt oss mycket, men den har också skymt sikten för bra mycket viktigare saker.

Erik Nivas mest indignerade texter kan vara lika långrandiga som hans filibustermonologer i tv. Hans podd likaså (”When we where kings”). Hans publik är jättestor, han förtjänar den, jag menar verkligen detta, han är beundrad, eftertraktad.

Ingen slår honom på fingrarna. Hallå, jag tycker om Erik Niva!

Är jag oförskämd eller för privat eller personlig: Men kolla in bilden på bokomslaget igen.

Linn Nordström, erfaren sportreporter på Aftonbladet, står aningen i bakgrunden på samma bild. Hon är i bakgrunden hela tiden. Det är Erik Niva som är stjärnan, givetvis, han leder, hon följer. Han förklarar oftast. Hon lyssnar. Hon har liksom vår roll, som läsare och tittare. Vi sitter mitt emot Mästaren.

Upplägget i boken är pedagogiskt, land för land. Det är konsekvent med färgblaffor, faktarutor, lättläst text. Man kan bläddra också. Läsa ett kapitel här, ett kapitel där, men efteråt minns jag nästan ingenting. Play, repeat – delete.

Jag tror att bokens förord riskerar hela läsupplevelsen. Erik Nivas och Linn Nordströms försök att beskriva och analysera ”lycka” är så banalt att man rodnar.

Hade jag vetat vad jag nu vet hade jag rivit ur sidan 3. Vad ni än gör: Läs den inte. Allt annat går ner utan så värst mycket eftertanke. Eller insikt.

Nästa gång blir det förmodligen en spelfilm om Erik Niva, manus och regi: Filip och Fredrik. Det är den nivån nu.

Läs fler texter av Johan Croneman, och fler av DN:s bokrecensioner.