Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
De är överallt i mitt Tiktok-flöde, överallt på stan: tjejerna med pulsklocka på handleden, matchande set med färgglada träningskläder och västar fullpackade med gels. Alla driver är med i en run club, alla ska springa ett lopp.
Man får hänga med på deras tröskelpass, intervallpass, långpass. Efter varje kilometer sträcker de upp en hand mot kameran och visar med sina fingrar hur långt de har kommit. En kilometer, två, fem. En mil.
Med tanke på hur proffsiga de ser ut kommer tempot ibland som en överraskning. Vissa springer långsamt. Riktigt långsamt. Sju, åtta, nio minuter per kilometer.
Männens bittra kommentarer haglar: ”Kallar du det att springa?” ”Jag kan gå snabbare än det där.” En ful del av mig håller med. För vad är poängen med löpning, om det inte går fort? Varför visa upp sig, om man inte är bra?
Min och männens ilska är en illa dold avund. Löpning handlar om att pressa sig så långt man kan – inte om att vara glad!
När jag växte upp som fotbollsspelare i Göteborg räknade jag alla rundor som gick långsammare än fem minuter per kilometer som ett misslyckande. Oavsett distans. Man skulle vara spyfärdig efter alla pass, allt annat var underkänt.
Men så finns ju den där historien om sköldpaddan och haren.
Det är inte så kul att springa när allt alltid ska vara så jobbigt. Jag slutade. En del av de provocerade männen i kommentarerna springer säkert snabbare än tjejerna. Jag undrar bara hur länge de tänker hålla på? Om de njuter? Om de kanske har dragit en hälsena?
Såklart blir de sura. Män i 30-49-årsåldern har alltid ägt motionslöpningen. Inte längre. Nu har unga kvinnor mellan 18 och 29 år tagit över – de är den grupp där flest tränar löpning, enligt en ny undersökning från Lidingöloppet.
Med dem kommer en ny kultur till löpningen. Nästan varannan ung tjej tycker att slow running är bra, och en tredjedel springer för sin psykiska hälsa, visar undersökningen.
Slow running-tjejerna har nya regler. De säger att man får gå en stund om man vill. Eller till och med – gud förbjude! – stanna. Så länge man fortsätter.
Och de fortsätter, för de har kul. Därför blir de hela tiden bättre. Börjar med tre kilometer och springer året därpå ett Lidingölopp. Sköldpaddan vinner i slutändan, som sagan går.
Jag har förresten börjat springa igen. I maj blir det Göteborgsvarvet. Sköldpadde-style: sakta men säkert, inga höga krav.
