Jag hör Ekot rapportera om rättegången mot Lundin Oil, den största och längsta i Sverige någonsin. Företaget står åtalat för att ha bidragit till, och dragit ekonomisk nytta av, grova folkrättsbrott i södra Sudan strax före och efter millennieskiftet. På den tiden fanns bara ett land som hette Sudan, där det arabiserade nord dominerade det mer afrikanska syd. Förtrycket från nord hade en klart rasistisk prägel, och ledde så småningom till bildandet av Sydsudan 2011.
Den juridiska skuldfrågan är domstolens sak att avgöra. Att Lundin Oil letade olja under en tid då Sudans centralregering begick våldsamma övergrepp i regionen är däremot ett faktum. I den bemärkelsen är skeendet dessvärre föga förvånande. Så har det nämligen sett ut på oräkneliga platser i Afrika under flera sekler: övervåld och ekonomisk vinst i ohygglig förening. Tänk bara på Joseph Conrads roman ”Mörkrets hjärta” (1899), där det mörker berättaren Marlowe färdas in i handlar om koloniala övergrepp i massiv skala i belgiska fristaten Kongo.
När den kamerunske historikern och filosofen Achille Mbembe i juni i fjol belönades med det norska Holberg-priset – humanvetenskapernas ”Nobelpris” – gick mina tankar till Lundin-rättegången. Det var nämligen samtidigt som de där folkfördrivningarna pågick i Sudan som Mbembe fick sitt genombrott – och gav oss ett språk för att kunna tala om den sortens brutala maktmissbruk. ”On the postcolony” (Om postkolonin, 2001) hette boken där Mbembe utvecklar en djärv teori om maktutövningen i Afrika under och efter kolonialismen.
Vid den här tiden skriver han i ett slags kontrollerat raseri. Filosofiskt skolad i Kamerun och Frankrike, och efter kortare vistelser i Senegal och New York, var han utled på de klichéer om Afrika som tuggades om i forskningen. Artikeln ”African modes of self-writing” (ungefär Afrikanska självbeskrivningar, 2002, ) ger fortfarande en viss chockverkan. Här skåpar han ut såväl marxister som ”nativister” – traditionalister är nog det bästa ordet på svenska – för deras oförmåga att tänka nytt om de afrikanska staternas problem. I ”On the postcolony” ger han sig med samma friska humör på statsvetare som låter Världsbankens ideologi styra deras tänkande om Afrika.
Men vad är alternativet? Mbembe försöker begripa afrikanska stater sådana de är, inte som de borde vara. Det leder till två slutsatser: den postkoloniala makten i Afrika är ”banal” i bemärkelsen att den saknar ett högre syfte, och staten är ett tomt skal utan legitimitet. Synsättet bottnar i hans egen bittra erfarenheter. I Kamerun överflyglades den antikoloniala kampen på 1950-talet av ett auktoritärt styre som råder i landet än i dag. Mbembes tidigaste böcker handlade om just detta svek mot befrielsekampen, som i praktiken innebar att kolonialismens maktformer försåtligt integrerades med lokala traditioner. Den forskningsinsatsen tvingade honom i exil och fick honom att ställa alltmer grundläggande frågor om samhällets beskaffenhet.
Det Mbembe ger sig i kast med i ”On the postcolony” är därmed själva suveränitetens problem. Varifrån kommer statens makt? ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, heter det i vår regeringsform. I kolonin såväl som postkolonin gäller det omvända: ingen makt utgår från folket. Istället för en legitim suveränitet reduceras makten, precis som under kolonialepoken, till den nakna förmågan att bestämma vem som ska leva och vem som ska dö. Det är verkningar av denna ”nekropolitik” – ett av Mbembes mest kända begrepp – som man kunde bevittna i Sudan då Lundin Oil var verksamma där.
Inflätat i denna maktlogik finner vi rastänkandets avhumanisering av hela befolkningar. Det är ämnet för Mbembes kanske mest kända bok, ”Kritik av det svarta förnuftet” från 2013, som finns i en lyskraftig svensk översättning av Ylva Gislén för förlaget Glänta produktion. Där spårar han det moderna rastänkandets framväxt genom den transatlantiska slavhandeln, under kolonialismen, och slutligen under sydafrikansk apartheid. Men lika viktigt i boken är hans läsningar av kanoniska svarta tänkare: Aimé Césaire, Frantz Fanon, Nelson Mandela. Mbembe skriver in sig själv i denna tradition med dess hoppfulla universalistiska inriktning. Universalismen är dock villkorad: den blir trovärdig bara om den först synliggör rasismens söndrande kraft. Udden riktas här mot en viss form av västerländsk liberalism, som gärna talar om det universella i abstrakta termer utan att ta rasismens levda verklighet på allvar.
Empiriskt bygger boken i hög grad på annan forskning, men Mbembes bidrag består dels i att föra samman nordamerikanska, afrikanska och europeiska perspektiv, dels i förmågan att med lyrisk pregnans uttala samband som tidens ”sunda förnuft” förtränger. Han utför i sina texter först som sist ett begreppsarbete där sökandet efter formuleringsmöjligheter syftar både till att blicka ner i avgrunden och hitta öppningar till hur vi kan leva tillsammans i en brusten värld. Det gör att han ställer krav på sina läsare, med meningar som går att vrida åt olika håll. Ett exempel är när han i ”Kritik av det svarta förnuftet” beskriver hur rasismens nonsens och lögner har förfalskat människors verkliga liv. I början omslöt lögnerna dem ”bara med sitt stelnande yttre, men med tiden skiktade den sig i hårdnande lager, blev en stomme och har så småningom blivit ett förkalkat skelett – en andra ontologi.”
Den suggestiva kombinationen av metaforik och filosofisk förtätning är det som bär också hans senare verk med anslående titlar som ”Brutalisme” (2020) och ”La communauté terrestre” (Den jordiska gemenskapen, 2023). Här rör han sig utåt och bortom sin tidiga tematik. Om han på 80-talet började med ett nationellt perspektiv på Kamerun, tog sig an den afrikanska kontinenten i ”On the postcolony”, och därefter den transatlantiska världen i ”Kritik av det svarta förnuftet”, är hans tänkande numera planetärt och kosmologiskt.
Människan och planeten kan inte längre betraktas som separata storheter.
I ”Brutalisme” skriver han bland annat om det tekniska förnuft som dominerar vår globala verklighet. Denna tro på tekniken (tänk på vår förre utbildningsminister Mats Perssons ord om ”ingenjörslandet Sverige”) har, menar han, en religiös dimension. Det är tekniken som ska förverkliga människan och i slutändan upphäva historien. Men vi lever nu i en tid där tekniken inte längre bara är ett verktyg utan har blivit – till både skada och nytta – en integrerad del av det vi tänker som det mänskliga. Ja, i själva verket behöver ”människan” numera tänkas i termer av ett kontinuum, dels i förhållande till tekniken, dels i förhållande till allt levande på planeten. Här kommer Mbembe in på ett ”vitalistiskt” spår som dels är i samklang med samtida västerländsk teori om alltings samhörighet (se till exempel Jane Bennett, Timothy Morton, Donna Haraway), dels bygger på afrikanska kosmologier där tingen och djuren aldrig har varit helt åtskilda från människan. Den klimatkris vi lever med i dag har gjort en sådan synvända mer nödvändig än någonsin. Människan och planeten kan inte längre betraktas som separata storheter.
Det är värt att dröja vid Mbembes planetära vändning: här har vi en afrikansk filosof som rör sig långt bortom afrikanska sammanhang. Tidigt omfattade Mbembe det han kallade ”afropolitanism”, det vill säga en kosmopolitisk hållning med Afrika som utgångspunkt. Det tjänar som en utmaning av humanvetenskapernas normalläge, som alltför länge dröjt kvar i sin eurocentriska ram. Även när ”andra” delar av världen har studerats, har ungefär samma uppsättning västerländska tänkare åberopats för de teoretiska perspektiven: Karl Marx, Max Weber, Hannah Arendt, Theodor Adorno, Gilles Deleuze. Mbembe hör till den rörelse inom den globala akademiska offentligheten som förändrar detta genom att ”avkolonisera” humaniora och samhällsvetenskap. Det är inte endast det att han behärskar olika filosofiska traditioner (inklusive – i högsta grad – den europeiska), utan att han har något väsentligt att säga oss i dag, i Europa.
Men Mbembe är inte endast filosof. Från sin bas i Johannesburg ägnar han sig även åt ett mer handfast politiskt arbete. Han är en framträdande röst i fransk offentlighet och har gått i dialog direkt med Emmanuel Macron. Han grundade också nyligen ”The innovation foundation for democracy” som syftar till att knyta samman civilsamhällets många konstruktiva demokratiska initiativ tvärs över den afrikanska kontinenten. I förhållande till den aggressivt inåtvända politik som numera dominerar EU – inte minst gentemot Afrika – måste detta ses som ett bidrag till vår egen politiska räddning.
Mbembe är sedan länge en intellektuell superstjärna. Betydelsen av att han tilldelades årets Holberg-pris ska för den skull inte underskattas. I förhållande till tidigare pristagare som Jürgen Habermas, Bruno Latour och Martha Nussbaum blir priset en markering av att det mest angelägna tänkandet i våra dagar ofta har sin förankring i det globala syd. Det är en framåtsyftande utmaning av vårt vaneseende här i det perifera nord.
Stefan Helgesson är professor i engelska vid Stockholms universitet
Läs fler Helsidor i DN Kultur:
Marie Demker: Det flerspråkiga EU kan visa vägen mot global politisk handling
Jonas Ebbesson: Klimatseniorernas seger i Europadomstolen påverkar Sveriges miljöpolitik
