Jürgen Habermas blev berömd för sina arbeten om demokrati, rationalitet och mänsklig kommunikation. Hans arbeten sträckte sig över ett brett fält från filosofi till sociologi, historia och statskunskap. Allra mest känd är han kanske för verket ”Kommunikativt handlande”.
Habermas föddes i Düsseldorf men växte upp i Gummersbach i Nordrhein-Westfalen. Han disputerade 1954 i Bonn med avhandlingen ”Det absoluta och historien. Om ambivalensen i Schellings tänkande”. Han hade sedan professorstjänster i Heidelberg, Frankfurt och på Max Planck-institutet i Starnberg. Tillsammans med Theodor Adorno och Max Horkheimer var han den store inom den berömda Frankfurtskolan.
Enligt Habermas förläggare var det just i Starnberg, nära München som han befann sig när han avled.
Habermas kom att bli en stark förespråkare för paneuropeiskt demokratiskt samarbete och gav sig ofta in i politiska diskussioner, bland annat som en hård kritiker av Angela Merkel.
Habermas var själv 15 år vid andra världskrigets slut. Han har sagt att vägen in i filosofin och politiken kom genom upplevelsen att bli medveten om nazismens brott.
Redan på 80-talet var han inblandad i en hård debatt om hur samtidens Västtyskland skulle förhålla sig till nazisternas brott. När andra ville jämföra krigsbrotten med vad andra länder i andra tider gjort, tillhörde Habermas dem som menade att det var ett sätt att relativisera nazisternas handlingar.
