Det här med att det bakom varje framgångsrik man står en kvinna har länge varit en klyscha. I fallet Eilish står de bredvid varandra, syskonen Billie och Finneas Baird O’Connell. Bäst verkar han trivas inte direkt i rampljuset, utan strax bredvid. Eller kanske snarare som den som kopplar in lampan, riktar in den och trycker på knapparna.
När han presenteras brukar epiteten producent och låtskrivare komma först, och artist sist. När han nu besöker Sverige blir det första gången han tar scenen som soloartist här. Kvällen dessförinnan har han gästat sin syster i Avicii arena. Finneas kommer ner från logen och sätter sig i skräddarställning bredvid scenen han ska inta på Fållan i Johanneshov. Han räds inte att påtala elefanten i Globen.
– Jag såg Billies konsert och publiken var otrolig. Jag hoppas att min ”en procent av hennes publik”-stora lokal kommer ha samma kids som då, de var toppen, säger han.
Räknar man bort idrottare kan det nog vara så att Finneas är världens just nu mest hyllade lagspelare. Som producent och låtskrivare har han vunnit två Oscars, tio Grammys och nominerats till ytterligare elva. Han är så hövlig att han nämner någon i sin närhet nästan varje gång han besvarar en fråga.
När han får frågan om vilka svenskar som inspirerat honom nämner han omedelbart att han pratat med sin keyboardist Lucy Healey om detta. Tillsammans konstaterade de att Max Martin och ”min polare Ludwig Göransson” hör till de största.
– För mig är det de som ligger närmast till hands, snarare än Abba – inte för att Abba inte är bra, utan för att mitt fokus ligger på producenter.
Finneas inser sina kompetenser som producent och låtskrivare. I sann laganda pratar han om sig själv och andra i sitt skrå som ”kollaboratörer”. Samtidigt har Finneas försonats med att han inte kommer bli popstjärna.
– När jag ser Bruno Mars uppträda tänker jag att ”det där kommer inte jag i närheten av”. Det finns en riktig showman där. Jag ser Tove Lo, eller Beyoncé, eller Billie och känner att jag hade kunnat ägna resten av mitt liv åt att försöka vara lika bra och jag tror ändå att jag hade gått bet.
Att han över huvud taget nu gör en soloturné är inget han gör av egoistiska skäl – tvärtom. Tidigare har han varit med som förband eller gäst när Billie Eilish sålt ut arenor världen över. Att han förlagt sin egen turné samtidigt som systerns, i stället för efter hennes, är för att kunna tillbringa mer tid med henne.
– Det övergripande temat var att bli mer tillgänglig för henne. Min förhoppning var att om vi har två turnéer samtidigt, då kan vi vara lediga samtidigt, och då kan vi jobba på ny musik tillsammans.
Många som producerar både för sig själva och för andra använder ofta solokarriären som ett utlopp för mer experimentell musik. Finneas delar den bilden, men är samtidigt väl medveten om att han inte gör det själv.
– Min solomusik är konsumentvänlig. Jag tycker definitivt inte att grejerna jag släpper under eget namn är trubbiga eller konstiga – de är poplåtar med melodiska refränger. Och det är för att det är den musiken som verkligen känns kul för mig att spela och släppa.
Hans första soloalbum, ”Optimist”, blev till under pandemin, och Finneas anger det som ett av skälen till albumets mer politiska textrader. Det senaste albumet, ”For crying out loud”, har en lättsammare tematik.
– Jag har försökt förklara för mina vänner att jag inte vill prata om politik. ”Politik” har blivit lite samma sak som med ”woke”. Ofta när jag pratar med mina vänner om något som de skulle anse vara politik säger jag alltid att ”det här är det jag tror på”, jag pratar hellre om det.
Han har glimten i ögat och verkar inse hur det låter när han säger: ”These are my beliefs.”
På ”Optimist” finns låten ”The kids are all dying”, som han också framför på Fållan. Texten handlar om det svåra i att vara en offentlig person som kanske vill ta ställning, men inte kan göra det utan att få mothugg. Utan en decibelmätare som kan verifiera saken känns det ändå som att det är just den låten som orsakar högst volym hos publiken.
Hur har ditt förhållningssätt till aktivism förändrats?
– Jag har blivit mer cynisk och pessimistisk kring hur effektiv den aktivism jag varit en del av har varit. För mig är det känslan av lönlöshet som avskräcker – de man protesterar mot verkar inte bry sig om att man protesterar mot dem alls.
När han spelar ”The kids are all dying” i Stockholm och kommer till raden ”could I be doing more?” – skulle han kunna göra mer – ropar en röst från publiken: ”Yes!”
– Om de som gör att mina konserter säljer slut plötsligt protesterar och inte dyker upp om jag inte gör si eller så, då hade jag gjort som de ville. Det är, i viss mån, de som styr, säger han och tillägger:
– Jag känner inte ens att jag arbetar för mig själv – jag känner att jag arbetar för min publik.
Kan vi vänta oss ett supercyniskt tredje album?
– Jag är dum nog att tro att jag skrivit några kärlekslåtar som ingen annan hade kunnat skriva, och det känns värdefullt för mig. Blir jag dum nog att tro att jag kan säga något som känns galvaniserande, som ingen annan hade tänkt på, ja då ger jag det ett försök.
Läs mer:
Recension av Finneas på Fållan
Hemma i sovrummet gjorde Billie Eilish låtarna som förnyade musikvärlden
Recension: Billie Eilish visar att hon kan vara 2020-talets viktigaste popstjärna
