Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Kapitelbok

Elin Lindell

”Jenka och jag”

Alfabeta bokförlag, från sex år

Hittills har 2025 varit ett ovanligt bra år för nybörjarläsaren. Alma Thörns ”Jorden anropar Isak”, Ellen Greiders ”En äkta häxis” och Ylva Hällens lättlästa fantasyberättelse ”Den vettskrämda skogen” med sprakande, svarta illustrationer av Marcus-Gunnar Pettersson är bara några av höjdpunkterna. Bland årets kapitelböcker finns både bredden och spetsen, äventyren och vardagsmorgnarna. Magin, mysterierna, havregrynsgröten och lektionerna. Virriga mammor, trassliga kompisrelationer, spådamer och förbannelser. Och döden.

Den senare är synnerligen närvarande i författaren, illustratören och serietecknaren Elin Lindells purfärska bok ”Jenka och jag”, som nominerades till årets Augustpris.

”Jenka och jag” handlar om åttaåriga Uno, vars farmors ex-pojkvän Roffe snart ska dö. Farmor har haft många pojkvänner genom åren, men just Roffe blev Unos pappas absoluta favorit. Så det blir många besök på sjukhuset. Pappan är mer ledsen än Uno, men Uno följer med ändå.

På sjukhuset träffar han Jenka.

Hon är rolig, snäll, smart.

Lätt att prata med, lätt att leka med.

Stilsäkert tecknar Elin Lindell en livsomvälvande vänskap.

Liksom ett finstämt porträtt av en i grunden väldigt blyg pojke, vars mun inte riktigt gör som han vill i skolan. Ofta blir han tyst. Det är som att orden inte vill komma ut och om de gör det hänger rösten sällan med. Den blir tunn, ställer sig mellan Uno och hans vilja att vara med på rasterna.

Annat är det med Unos lillebror Otto. Han skriker jämt. Om nätterna, om dagarna. Med en bebis självklarhet tar Otto över alla rum han befinner sig i. Givetvis hamnar han också i centrum för mammas och pappas uppmärksamhet, så där som bebisar oftast gör.

Elin Lindell bygger sin berättelse på den här typen av kontraster – mellan tystnad och skrik, mellan liv och död, sorgliga avsked och en ny, bubblande vänskap. Allvaret ligger och pyr under den snärtiga prosan, som ger Unos rika inre liv ett sällsamt schvung. Stundtals ter sig ”Jenka och jag” aningen för yvig för sitt eget bästa. Men det är en liten invändning i sammanhanget. För under den putslustiga fernissan glimmar en riktig diamant.

Läs mer av DN:s barnboksbevakning

Share.
Exit mobile version