Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det är lördag och jag och mina barn har varit i den lokala livsmedelsbutiken för att handla godis. Eftersom jag är en så medveten pappa köper jag torkad frukt till min 1,5-åring och låtsas som att detta är någonting helt annat än onyttigt godis.
Väl i kassan upptäckte jag mitt misstag. Jag hade råkat ta hela två sorters icke-godis, och det går förstås inte för sig. Så ställs jag inför ett hemskt dilemma: ska jag som en hederlig människa gå tillbaka där jag tog varan eller lämna den i kassan med en ”jag ska inte ha den här”-formulering? Det första alternativet är jobbigt och det andra pinsamt.
Jag väljer således, som jag alltid gör, alternativet ”hoppas att ingen märker någonting”. Det är fotspår jag vandrat i sedan jag var liten pojke.
Som när en klasskompis på lågstadiet hade en samling vapen till en cool sorts Lego-figur. Eftersom jag inte orkade fråga mina föräldrar om motsvarande vapen tog jag helt enkelt klasskompisens.
”Hoppas att ingen märker någonting”, tänkte jag. Efteråt fick jag viska fram min genomskinliga ursäkt: ”Oj, den måste ha råkat hamna i min väska”.
Min fru kommer på mig med korkade upptåg säkert fem gånger i veckan. Det är i alla fall så ofta hon tycker det är rimligt att påpeka mina misstag. Dessvärre måste jag medge att mina ursäkter inte raffineras i någon särskilt stor grad. Oftast låtsas jag att faktumet att jag inte orkat starta tvätten eller gått ut med skräpet bara var en del av en strategisk plan.
– Jag trodde att du skulle få ett paket med posten i dag, och att det då var smartare att gå ut med skräpet när det väl kommit, säger jag i förhoppningen om att hon faktiskt väntar ett sådant paket.
I affären var min lösning att smidigt gömma undan den torkade frukten bakom lådan med plastkassar. En till synes perfekt lösning. Men när jag ska betala säger expediten att jag, om jag bara handlar för sju kronor till, kommer att få 30 kronor i rabatt.
I just den stunden låtsas jag komma på det ju faktiskt var en till sak jag hade tänkt handla. Jag tvingas tränga mig förbi personerna bakom mig i kön för att kunna gräva fram den undangömda varan.
– Hur hamnade den där? säger mannen skeptiskt.
Nu kommer jag inte på någon ursäkt. Så jag tvingas säga precis som det är.
– Öh, jag la den där.
Läs fler kåserier, till exempel Flanören om att ta sig nästan hela vägen fram till att faktiskt sätta ner foten.




