Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det är söndag och jag är på väg till badhuset. Klockan är bara halv nio, men min fru insisterar på att vara där precis när badhuset öppnar. Helt galet tänker jag.
– Kan vi inte chilla lite, ta det lugnt på morgonen?, säger jag förhoppningsfullt när vi gått upp.
Men hon insisterar på att vi ska vara där klockan nio, därför sitter vi i bilen trots att det är så otroligt tidigt.
När vi kommer fram till badhuset, två minuter före öppningstid, är det redan fullt av människor utanför. Nästan bara barnfamiljer. Snabbt målar jag upp nidbilder av dem. De är säkert sådana där familjer som räknar antalet godisbitar deras barn får, som jag nervöst ser i godisaffären varje lördag.
– Det är bara en godisbit kvar nu, Tage, hör jag dem ropa nervöst. Som om de var på randen till en katastrof.
En sådan där neurotisk förälder som måste vara på plats exakt när badhuset öppnar. Det är motsatsen till den typen av förälder jag är. Jag är cool och avslappnad och säger saker som ”let’s go with the flow”. Jag är bara tidig för att min fru insisterat på det.
Annars skulle jag vara raka motsatsen. En sådan som glider in i badhuset när det passar mig och åker när jag åker. Plats finns säkert. Och det är viktigt att ta det lugnt på morgonen, dra ut på alla saker som behöver göras så länge som det bara går.
Väl på badhuset flinar jag kaxigt mot alla andra pappor som är där. De är lika neurotiska och nervösa som sina fruar och flickvänner. Varför skulle de annars vara där så tidigt? Men jag är inte en av dem. Jag är tidig för att jag är cool och avslappnad och därför inte ser poängen med att kämpa emot min frus önskningar.
När vi kommit hem har vi hunnit äta på badhusets restaurang och klockan har inte ens hunnit slå tolv. Min yngsta dotter somnar som en sten och resten av dagen flyter på perfekt. Vi får besök av min frus familj och jag hinner till och med laga en komplicerad maträtt.
– Vad bra att vi åkte till badhuset på morgonen. Så att vi hann med så mycket, hör jag sen min äldsta dotter säga.
Jag stoppar morrande händerna i fickorna och försöker verka oberörd. Det är inte jag som är ostrukturerad, utan de andra som är neurotiska. Aldrig att jag skulle erkänna att det finns en poäng med att vara ute i god tid!
Läs fler kåserier, till exempel Flanören om att bara lyssna på ett band om året.
