Flera idrotter i Sverige backar – men det finns förklaringar

Siffror från Riksidrottsförbundet visar hur flera idrotter haft svårt att återhämta sig efter de åren som stördes, och på många håll mer eller mindre förstördes, av coronaviruset.

En är friidrotten. Siffran för 2023 i jämförelse med 2019 års siffra visar på ett 24-procentigt tapp i antal deltagartillfällen.

– Det korta svaret är: Absolut, vi har koll på det här, säger Hillevi Thor, avdelningschef med ansvar för verksamhetsutveckling och föreningsstöd på Svenska friidrottsförbundet.

– Utifrån en första analys går vi nu vidare med både direkta insatser och lite djupare analyser inom några områden.

Hon konstaterar inledningsvis att en betydande del av tappet härrör till Friskis & Svettis-föreningarnas rapportering.

– Friskis verksamhet för unga växer. Det är i stället verksamhetsmässiga och tekniska faktorer som gjort att Friskisföreningarnas LOK-rapportering har minskat mer än våra övriga medlemsföreningars.

Men även friidrottsföreningarna i sig rapporterar i en lägre utsträckning än tidigare. Hillevi Thor frågar sig:

– Hur mycket är en minskad verksamhetsvolym och hur mycket är en minskad registreringsrutin?

LOK-systemet bygger på att föreningarna själva ska registrera närvaro, vilket ger deltagartillfällen. Hillevi Thor lyfter att en faktor skulle kunna vara att det glapp som pandemin skapat kan ha gjort att de nya personerna – i många fall föräldrar – som nu kommit in i föreningarna inte lärt sig ansökningsrutinerna.

Några friidrottsföreningar har gått omkull under pandemin, några har slagits ihop.

– Nästa steg i vår analys är att titta på våra 50 största LOK-föreningar. Vi ska titta på hur deras utveckling sett ut de senaste tio åren, och vilka interna och externa faktorer som kunnat påverka utvecklingen. Om det till exempel är saker i lokalmiljöerna, säger Hillevi Thor.

En annan tes gäller startålder.

– Ofta börjar barn med friidrott som sju- eller åttaåringar. Andra idrotter bjuder in allt yngre barn. Håller man då på med en annan idrott innan vår startålder skulle det kunna finnas en typ av inlåsningseffekt där.

Svenska friidrottsförbundet tog i dokumentet ”Friidrottens strategi 2025” fram en målsättning med just LOK-stöd som mätverktyg. Målet var att antalet deltagartillfällen skulle öka med 12 procent i jämförelse med 2019.

För 2023 var alltså den siffran i stället 24 procents tapp.

– Det har ju gått åt totalt fel håll, och det ska vi jobba hårt för att förändra, säger Hillevi Thor.

Strategin togs dock fram innan någon kunde veta hur illa coronaviruset skulle slå mot idrottsrörelsen. Hillevi Thor säger avslutningsvis om förbundets arbete framöver:

– Vi är en idrott som framför allt drivs av ideella krafter. Att hjälpas åt att visa vilken fantastisk idrott friidrotten är, genom hela livet, och att säkra möjligheter för ideella föreningar att bedrivas på olika sätt är grunden för att få fler friidrottare.

En annan idrott som backar i antal registrerade deltagartillfällen enligt Riksidrottsförbundets siffror i jämförelse med 2019, men också går framåt i jämförelse med 2022, är simningen.

– Siffran tycks gå åt rätt håll. Sedan hade vi så klart gärna sett att det gick snabbare, säger Cecilia Edstam, föreningsutvecklingsansvarig på Svenska simförbundet.

Även här ses coronaviruset som en tydlig förklaring till situationen.

– Många barn lärde sig inte att simma under pandemin, av flera anledningar. De fick därmed inte den där inkörsporten till vattenglädjen och simkunnigheten – och hittade därför inte heller till oss, säger Cecilia Edstam.

Pandemin påverkade även då aktiva simmare, som under perioden hade högst begränsad tillgång till sina anläggningar. Föreningarna försökte visserligen vara kreativa, säger Cecilia Edstam.

– Men vi tappade många som inte kom tillbaka.

Finns det andra faktorer än pandemin som ni identifierat?

– Anläggningarna är en stor fråga för oss. Många byggdes under 1960- och 70-talet. De står nu inför renoveringsbehov, eller ett behov av att bygga helt nytt. Det är därmed en stor nedstängnings- och renoveringsfas just nu. Våra föreningar kan i många fall inte flytta någon annanstans under tiden.

– Flera föreningar ligger i träda, har en vilofas och väntar på ny anläggning, eller bedriver verksamhet i mycket mindre skala.

Även den ekonomiska aspekten i stort har spelat in, enligt Cecilia Edstam.

– Vi ser att flera föreningar, framför allt i storstäderna, inte längre har kö till sina aktiviteter. Föräldrar har uppenbarligen inte råd att sätta sitt barn i en simskola.

– Och vi har också kostnader. Det skiljer sig i landet, men på många platser har man en banhyra. Det finns arvoderade instruktörer. Så det finns definitivt en prisbild som påverkar och är svår att komma ifrån.

Cecilia Edstam nämner samtidigt så kallat återstartsstöd, Idrottsklivet och Fritidskortet – och ett samarbete med Majblomman – som delar med positiv inverkan.

Dessutom har förbundet jobbat med ledarsatsningar.

En tredje idrott som tappar enligt Riksidrottsförbundets siffror, men som inte på samma sätt drabbades av pandemin, är ridsporten.

– Jag skulle ändå säga att vi fick vara i gång hyfsat som vanligt, säger Sandra Ruuda, ordförande i Svenska ridsportförbundet.

Samtidigt finns andra saker som gör henne bekymrad.

– Parallellt med vår skenande kostnadsutveckling (foder, el, personal, drivmedel) har ju hushållens kapacitet att prioritera fritidsintressen sjunkit.

Sandra Ruuda fortsätter:

– Våra ridskolor har det tufft. Det har jag aviserat min oro för. Några dras med konkurshot, och vi riskerar i så fall att tappa vår verksamhetsstruktur. En nedlagd ridskola innebär att vi inte längre kan erbjuda ridsport på den platsen.

– Men intresset är stort, och det är också det som på ett sätt är min frustration. Annars hade jag fått acceptera situationen på ett annat sätt.

Ridsportordföranden lyfter också något hon upplever som ett orättvisa i systemet.

– Jag vill påstå att vi har ett systemfel i finansieringen av ridsporten av tradition, vad gäller driften av anläggningarna. Siffror från SKR visar till exempel att vi får en tredjedel av driftstödet i förhållande till en ishall.

– För mig är det ett systemfel, och vår finansieringslösning blir då deltagaravgiften.

Sandra Ruuda säger att hon vill ha ”låga trösklar till stallet”.

– Alla kan inte ha en egen häst. Det är inte det vi pratar om, utan att möjliggöra fysisk aktivitet för de som vill välja ridsporten. Där kan jag känna stor oro.

Ordföranden säger slutligen att förbundet vidtagit åtgärder som opinionsarbete kring resonemanget om olika förutsättningar för driftstöd. Även rådgivning till ridskolorna ”i att hushålla”.

– Men det går inte heller att spara sig ur det här. Med hästar finns saker vi inte kan välja. Det är åtaganden till ett levande djur som vi inte bara kan pausa.