Flickors frigörelse och frihetens konsekvenser

Vem har aldrig längtat efter att få hänge sig? Fullständigt och totalt. När regissören och dramatikern Malin Axelsson försjunker i extasen tar hon, liksom i den tematiskt besläktade ”Eufori” från 2021, avstamp i 1990-talet. I dess sammelsurium av rave- och drogkultur hittar hon inte bara en tacksam visuell inramning utan också grogrunden till vår tids rädsla för ansvar, som går igen i allt från faktaresistens till ett eskalerande drogmissbruk.

Med ”Extas” fortsätter Axelsson att undersöka flickors frigörelse och frihetens konsekvenser i en berättelse centrerad kring Pascalle Arias Basualtos rollfigur Elin, gravt hämmad av relationen med sin alkoholiserade mamma. Hon är det perfekta offret för Krister Kerns gestalt Lenny, en utstuderad entreprenörs- och sektledartyp som vet att förföra sin omgivning med floskler och droger och håller flickor inlåsta i källaren till sin förortsvilla. I hans garn hittar Elin också vänskapen i form av Fanny Färingös rastlösa klubbkid Mira, en veritabel koncentrationssvårighetsdiagnos på två ben. Deras ljusskygga tillvaro övervakas av William Wahlstedts vanlighetsivrande narkotikaspanare Rolf, ofrivilligt undercover i en för honom obekväm klubbvärld.

Men trots perfekt gehör för allt från Lennys extremliberala självutvecklingslingo till Miras maniska fuck off-tirader är det knappast den sammanhållande berättelsen som utgör ”Extas” usp. Precis som i förra årets tonårsdrama ”Flickor som försvinner”, vars tematik här går igen, är det i stämningarna som föreställningens styrka ligger.

Axelsson har en förtjusande förmåga att fylla sina rollfigurer med mystik och leder oss lekfullt genom olika tidsplan och händelseförlopp. Här spelar scenrum, kostym, ljus- och ljuddesign – signerade trion Anna Dolata, Tobias Hallgren och Jonas Redig – en avgörande roll. Basgångar, laserstrålar och mobila pillerburkspodier kastar oss tillbaka till 1990-talets tillfälliga dansgolv medan rollfigurernas egenheter fångas upp med stor pricksäkerhet i deras kostymer. Bara de utdragbara ärmarna på Elins mammas sammetsklänning är en fest i sig. Plötsligt blir hon bokstavligt gränslös. En absurditet i sig själv.

Cilla Thorell är underbart sorg-rolig i rollen som Ulf Lundell-vurmande martyr med inlånade drag av Dallas ärkealkoholist Sue-Ellen. Farhågan att hon ska fastna i klichén om den tragiska missbrukartrasan kommer på skam när hon inleder en smygande romans med knarkpolisen Rolf eller tar spjärn mot Lundell, greppar gitarren, sträcker ryggen och ylar med i ”Hon gör mig galen”.

Regissören Axelsson vet att ta vara på sin ensemble och ”Extas” bjuder på en rad höjdpunkter där skådespelarna tillåts ta ut svängarna. När Krister Kerns lika karismatiske som livsfarlige Lenny vänder sig ut i auditoriet och erbjuder sig att inte bara rädda oss från begränsningar vad gäller nattklubbsöppettider och dansförbud utan också från själva teatern, avböjer jag gärna. Till skillnad mot, eller kanske snarare i likhet med pjäsens Elin och Mira, vill jag inte bli räddad. Axelssons universum är en plats där jag vill fortsätta vistas. Tur att hon vet att återiscensätta det.