På Konjaslätten i Turkiet rämnar jorden. I landskapet gapar nära 700 gigantiska slukhål.
De är resultatet av att människan pumpat upp grundvattnet så snabbt att marken under jordbruksfälten har förlorat sitt stöd och kollapsat. Intensiv bevattning av grödor som majs och sockerbetor har fått marken att ge vika.
Liknande mönster syns över stora delar av världen. Det framgår av rapporten ”Global water bankruptcy”, som nu presenteras av FN-universitetet UNU.
– Den här rapporten visar en obekväm sanning: många regioner lever över sina hydrologiska tillgångar och många livsviktiga vattensystem har redan gått i konkurs, säger huvudförfattaren Kaveh Madani, föreståndare för institutet för vatten, miljö och hälsa vid UNU, i ett pressmeddelande.
Hela 70 procent av planetens största grundvattenmagasin minskar kontinuerligt. I vissa städer – som Teheran, Mexiko City och kaliforniska Tulare – har uttagen av vatten gått så långt att markytan sjunker med upp till 25 centimeter per år. Det pressar samman marklagren permanent och gör det omöjligt för magasinen att någonsin fyllas på igen.
Utöver sjunkande städer och gapande hål i marken pekar rapporten på att många av planetens naturliga buffertsystem för vattnets kretslopp har skadats eller försvunnit.
Under de senaste 50 åren har mänskligheten torrlagt naturliga våtmarker som tillsammans motsvarar hela EU:s yta. De fungerade tidigare som skydd mot extrema väderhändelser.
Samtidigt har klimatförändringarna och den globala uppvärmningen lett till att världens glaciärer – som säkrar en kontinuerlig vattentillgång för närmare två miljarder människor – har förlorat 30 procent av sin massa sedan 1970.
Drygt en tredjedel av världens befolkning lever i dag i områden där vattenreserverna sviktar, vilket hotar hälften av världens matproduktion. Över 170 miljoner hektar bevattnad åkermark befinner sig under extrem vattenstress, en yta motsvarande Frankrike, Spanien, Tyskland och Italien tillsammans.
Konsekvenserna är redan akuta: till exempel har massdöd bland boskap i östra Etiopien lett till att befolkningen inte längre är självförsörjande, och i Texas har uttorkade reservoarer slagit hårt mot citrusindustrin.
Följderna kommer att märkas även i Sverige, menar Giuliano Di Baldassarre, professor i hydrologi vid Uppsala universitet.
– På kort sikt kommer vi sannolikt att märka hur matpriserna stiger, eftersom en stor del av den mat vi äter produceras i andra länder. Men på längre sikt riskerar vi att få vattenbrist även här, till exempel på Gotland och i Skåne, säger han.
Det viktigaste budskapet i rapporten är enligt Giuliano Di Baldassarre att det inte går att lösa vattenbristen genom att fortsätta bygga ut dagens infrastruktur med allt djupare brunnar eller större dammar.
– I dag är vår vattenförbrukning högre än tillväxten. Än så länge kan vi på många håll i världen klara torrare perioder genom att ta vatten från grundvattenmagasin. Men eftersom det kan ta decennier eller till och med sekel för det vattnet att återskapas så är det inte hållbart i längden.
Fortsatt utbyggnad av samma infrastruktur skapar dessutom en ond spiral: åtgärder som på kort sikt ökar vattentillgången har hittills lett till ännu större förbrukning. Med ökande vattentillgång har jordbruket ofta satsat på mer vattenkrävande grödor som går att sälja till högre pris.
– Det håller inte i längden. Därför måste vi rikta in oss på själva förbrukningen. Eftersom vattenförbrukningen främst drivs av jordbruk, så måste vi starta där och ställa om till mindre vattenkrävande grödor och mer hållbar boskapsuppfödning, säger Giuliano Di Baldassarre.
– Det är lätt att säga, men svårt att genomföra. Jordbrukare måste ha en marknad för nya livsmedel, så det kräver storskaliga förändringar av våra matvanor och hela samhället, tillägger han.
Läs mer:
Peter Alestig: Så kan vattenkrisen ge världen sina första klimatkrig
Växande hot mot kvaliteten på Sveriges dricksvatten
Forskare: Vattenbrist kommer bli vanligare




