Utställning

Vårsalongen 2026

Liljevalchs, Stockholm. Visas t o m

De senaste veckorna har jag trängts med familjen i tevesoffan framför vinter-OS, där vi sett svenska idrottare ta medalj efter medalj. Men de kommande tre åren och femtio veckorna lär vi knappast bry oss det minsta om vintersporter som curling och backhoppning.

Vi är kort sagt inga riktiga idrottsälskare. Skamkänslorna sköljer över kroppen när jag tänker på de entusiaster som tillbringar varje vinterhelg i skidspåret eller vid en hockeyrink.

Men så öppnar Vårsalongen på Liljevalchs, och då blir det i stället min tur att muttra om ”amatörernas afton”. Jag menar förstås inte de deltagande konstnärerna, utan den publik som plötsligt är jätteintresserad av konst en kylig helg i februari – men sällan annars.

När det gäller utövarna själva är nivån numera genomgående hög, med en bra mix av etablerade namn och talangfulla hobbykonstnärer.

Och i år har tränarna, förlåt curatorerna, gjort ett gediget urvalsarbete. Rekordmånga 255 konstnärer deltar, men den proffsiga hängningen ger ändå ett luftigt och överblickbart intryck.

När det gäller materialen dominerar traditionellt måleri, men ofta i ett format som vittnar om att mobilbilder utgjort förlagor. Här finns hela väggar tapetserade med snapshots från den svenska vardagen, från stökiga hemmafester till snabbmatsluncher och tunnelbaneresor.

Gissningsvis har mobilkamerans närvaro i vardagen också lett till ett ökat intresse för det mänskliga ansiktet som motiv. Bland utställningens många fina porträtt märks särskilt Elin Bobergs melankoliska målning av en ung kvinna som sitter på golvet i ett flödande solljus och Eli Askers introspektiva och dramatiskt ljussatta foto av en man med vit tröja och ögonbindel.

Lars Grönwalls svartvita polaroidfoto av två medlemmar ur Österlens kamouflageklädda insatsstyrka får mig dock att undra över vår nationella beredskap – associationerna går osökt till Lasse Åbergs film ”Repmånad”.

Tekniktilltron är generellt sett låg på årets salong. Här finns ytterst få videoverk, någon enstaka rörlig skulptur och relativt lite fotografi. Ett lysande undantag är Sofia Alwås lätt surrealistiska, grågryniga självporträtt i Francesca Woodmans anda.

AI-genererade verk lyser i stort sett med sin frånvaro. Men man kan nog räkna med att de promptbaserade bilderna blir fler nästa år, med mer eller mindre fantasifulla motiv.

Ännu så länge utgör hantverksbaserade, traditionella material som glas, keramik och textilier en solid bas på Vårsalongen. Många av deltagarna är etablerade inom sina fält, som keramikerna Eva Zethraeus och Fanny Ollas samt textilaren Maja Michaelsdotter, känd för sina motiviskt nyskapande ryamattor av allt från inälvor till gosedjur.

Men här finns också en hel del (för mig) mindre kända namn. Jag faller framför allt för Karim Boumjimar, som förenar mytologiska motiv med ett eget, erotiskt färgat bildspråk i sina surrealistiskt färgade målningar och skeva keramiska verk.

Andra förlitar sig mer på teknisk perfektion. Se bara på Anna Christina Erikssons superrealistiska målning av en röd Cadillac (en Deville av årsmodell 1969, såvitt jag kan bedöma), eller de skickligt gestaltade vågorna i Mattias Litströms teckning av ett badande par – ett lyckat strandhugg i Anders Zorns fiskevatten.

Frank Bruzelius är i sin tur tydligt inspirerad av finska Tom of Finlands homoerotiska teckningar, medan Melissa Marjatta Johansson skapat en queer version av Édouard Manets klassiska målning ”Frukost i det gröna”.

Här finns också utrymme för udda materialexperiment, som Hanna Krantz köttigt organiska skulptur av rosa badmintonbollar med mänskliga ansikten. Återbrukstrenden får sitt i Niklas Hallbergs bemålade loppisfynd från Myrornas dignande porslinshyllor.

Av allt att döma har juryn däremot valt att skicka hem den sorts putslustiga verk som ibland gett Vårsalongen en lite plojig karaktär. När jag till slut får syn på Tedde Twetmans välbekanta blå ljuslåda med texten ”Knarkomat” är det något av en befrielse – man får ännu skratta på Vårsalongen.

En mer makaber och mörk humor återfinns i Enya Borgs skulptur av en uppstoppad vit hund, en sentida släkting till Kjartan Slettemarks legendariska performance med en pudeldräkt – som faktiskt blev refuserad från Vårsalongen 1975.

Jag har tidigare beklagat mig över det bristande politiska engagemanget hos eleverna på de fina konsthögskolorna, men här puttrar en folklig vrede. Jag räknar till inte mindre än fem verk som specifikt berör situationen i Gaza, med Tindra Englunds skulptur av ett handfat med rinnande blod som det tydligaste exemplet.

Donald Trump, som annars tar upp så mycket medialt utrymme, får däremot nöja sig med Ellen Reichards nidbild där han står på en gata i Ibiza med uppknäppt skjorta och en bira i handen.

Ett av Vårsalongens historiska kännetecken är de många bilderna av ensligt belägna hus och snötäckta landskap. De finns förstås med i år också, men i lagom dos. Bäst i genren är Ingela Alvmyren, som bidrar med – ja, ett ensamt hus i ett vinterlandskap.

Förorten är också representerad, som i Jonas Beckmans regntunga bild av Rågsveds centrum. Även den utomeuropeiska och den afrosvenska erfarenheten ges gott om utrymme, som i Lola Akinmade Åkerströms snyggt iscensatta studioporträtt i serien Åfröswèdé.

Edmon Khalil bidrar med ett par monumentala panoramamålningar i akryl som befinner sig någonstans i gränslandet mellan naivism, kubism och graffiti – med tydliga influenser från Picasso och Jean-Michel Basquiat.

Här finns även ett antal verk av konstnärer med samisk bakgrund, som Ebba Juliana Engardts fina, svartvita äggoljetemperamålningar av ett tornedalskt rengärde som baserats på bilder ur familjens fotoalbum.

Högerns kulturkrigare skulle kanske avfärda det hela som ett politiskt woke-projekt. Men snarare handlar det om att Vårsalongen presenterar en mer heltäckande bild av nationens tillstånd än vad många av de stora konstinstitutionerna mäktar med.

Nog vore det bättre för deras chefer att ta en stärkande vinterpromenad till Liljevalchs för inspiration, snarare än att åka på bjudresor till Dubai.

Läs mer: Kafferep med Pippi på mörk och surrealistisk vårsalong

Läs mer om konst och form på dn.se

Share.
Exit mobile version