Föräldrarna till mördade 13-åringen: ”Inte en Milo till”

En septembermorgon ifjol promenerar Nina med sin son och pratar om alla fotbollsmatcher som de ska gå på i höst. Ur Milos ficka hänger ett grönvitt nyckelband med deras favoritlag, Hammarby.

Nina ska till jobbet och Milo till skolan. Vid tunnelbanan säger de hej då.

Fyra dagar senare är en man ute på en tidig morgonpromenad. Vid ett kärr i Haninge får han syn på något som ligger på marken, eller snarare någon.

Polis och ambulans larmas till platsen och nyfikna samlas utanför avspärrningarna. Ett vittne skriver på nätforumet Flashback:

”Liksäcken var inte alls tung”.

Milos föräldrar är separerade, men Daniel är hemma hos Nina för att stötta eftersom Milo är försvunnen. Två polispatruller ringer på och när Nina öppnar dörren och ser deras sammanbitna miner, skriker hon rakt ut: ”Jag vill inte veta!”

Nina och Daniel ombeds sätta sig ner i vardagsrummet.

Så sträcker en av poliserna fram ett föremål, ”känns den igen?”

Det är Milos grönvita Hammarbyband.

53 människor sköts ihjäl förra året. Den yngsta var Milo.

Mordet är fortfarande ouppklarat men polisen tror sig veta vilken kriminell gruppering som ligger bakom, och den är kopplad till det ökända Foxtrotnätverket. Dagen innan Milo försvann sköts mamman till gängledaren Ismail Abdo, ”Jordgubben”, ihjäl. Det utlöste en kedja hämndattentat med skjutningar, sprängningar och mordbränder där Milo kan ha blivit en bricka i spelet.

Polisen misstänker att en annan kille fick i uppdrag att anlägga en brand vid ett flerfamiljshus i Haninge, som en hämnd i gängkonflikten. När killen av okänd anledning inte åtog sig uppdraget, föll valet med kort varsel på Milo. Men uppdraget utfördes inte. Istället blev Milo sittande på en bänk utanför huset, enligt vittnesmål till polisen.

Det var sent på fredagskvällen den 8 september.

Efter det har ingen sett Milo.

Frågorna förföljer Nina och Daniel. Varför deras son? Han som borde ha varit vaccinerad mot att hamna i gängkonflikter: Kärleksfulla föräldrar, tryggt bostadsområde, lärare som brydde sig och riktiga vänner – jämnåriga killar som nu får gå i kristerapi.

Nina och Daniel berättar att Milo fick lära sig pengars värde och att han fick se thrillern Snabba Cash i utbildningssyfte, som en motreaktion mot den gangstervurm som idag frodas bland unga. ”Kolla, Milo, hur det gick för dem! Alla dog”, sade Nina i tevesoffan. Intill satt Milo och nickade allvarligt, ”jag förstår”.

Daniel arbetar på Kriminalvården och beskriver hur killar i gängkonflikter brukar ha en annan livssituation. De flesta har utländsk bakgrund och är uppvuxna i problemtyngda förorter. Många har havererad skolgång och föräldrar som inte talar svenska.

– På så sätt är det en gåta för oss, med Milo. Vi pratade så många gånger om hur man ska bete sig mot andra människor, ja i samhället i stort. Plus att han hade allt han behövde, säger Daniel.

Det enda de kommer på så här i efterhand, är saker som hände under Milos sista sommarlov. Saker som framstod som obetydliga, då.

Milo var ett efterlängtat barn. Nina och Daniel hade försökt i många år och Daniel blir blank i ögonen när han berättar om glädjebeskedet. Det som kom en dag i april, år 2009.

– Jag skulle äta lunch med en kollega. Så ringde Nina och var jätteglad och berättade att hon var gravid. Sedan gick jag bara runt på rosa moln.

Vem var Milo? Eller Skrutt, som de kallade honom.

– Gud, vad han älskade att bada den där ungen. Och den där ungen, det säger jag med kärlek, säger Nina.

Milo simmade inte långa längder fram och tillbaka. Nej, han ville hoppa i och sedan hoppa i igen. Som en studsboll i vattnet.

Bada gjorde han även utomlands, föräldrarna bestämde tidigt att sonen skulle få uppleva saker och de reste utomlands så ofta de kunde. En sommar åkte de runt i Thailand en månad och besökte tre olika öar.

Nina beskriver Milo som busig, kärleksfull och barnslig.

– Han skrattade jättemycket åt pruttskämt och ville ha mycket närhet. När jag pratade i telefon med en väninna ville han bokstavligen ligga på mig medan jag låg i soffan.

Milo hade adhd och inget konsekvenstänk överhuvudtaget, säger hon också. Nina och Daniel bedömer att deras son befann sig på en elvaårings nivå, i mognad.

– Vi vet ju inte hur det gick till när han fick kontakt med de där gängkillarna. Men det finns inte på kartan att han förstod vilka det var han hade att göra med, säger Daniel.

Detta är första gången de ställer upp på en intervju.

– Inte en Milo till. Vi vill att föräldrar ska förstå att det här kan hända vem som helst, säger Nina.

Var Milo ett lättare offer med sin diagnos och utvecklingsnivå?

– Ja. Men gängens metoder är lömska. De skojar, låtsas vara kompis och ber dig om en liten tjänst. Plötsligt slår det om, och du är indragen i något du inte kan ta dig ur, säger Daniel.

Milos adhd-medicin var svår att ställa in och fick den redan tunna och kortväxta pojken att tappa aptiten, så i samråd med läkare gjordes ett uppehåll under sommarlovet.

Någonstans då började Milo hänga med äldre killar från en annan stadsdel, men det visste inte hans föräldrar. Först efteråt, när allt var för sent, berättade en granne att ett främmande gäng hade stått med elsparkcyklar nedanför Ninas balkong när hon arbetade kväll. De ropade efter Milo och brände av smällare, jättehögt.

– Grannen frågade Milo i trappuppgången om han var rädd, men han svarade nej och gick ner så grannen gick in till sig. Än i dag vet jag inte vilka killarna var, de måste ha lärt känna varandra på fritidsgården, säger Nina.

Hon noterade också att Milo lade sig till med en utländsk brytning som inte var hans.

– Det där lägger du av med ögonaböj, sade jag. Det är inte ”ey brorsan, ey bror”, så pratar vi inte här hemma.

Milo lyssnade på gangsterrap, även det till hennes förtret.

– Han gillade rapartisterna Einár och 1.Cuz men jag förklarade att det där, och deras texter, är inte coolt någonstans.

Så långt rörde det sig om händelser som var och en för sig inte framstod som någon stor varningsklocka. Men så hände en sak till.

En dag hittade Nina rullpapper i sonens jacka, som används för att rulla joints. Hon konfronterade Milo som påstod att det tillhörde en kompis.

– Milo fick panik när jag sade att jag måste ringa kompisens familj, så han fick kvällen på sig att fundera.

Milo erkände att han provat att röka marijuana och Nina bokade en tid för drogtest och utredning.

– En kvinna på mottagningen nämnde det här, att det kan gå så fort. Man tror att man får drogerna på krita, men då har gänget redan etablerat en kontakt med barnet, säger Nina.

Två dagar senare försvann Milo.

Lördagen den 9 september skrev Nina sms efter sms:

”Bara kom hem älskling”
”Älskar dig gubben mest till månen och tillbaka”
”Kom hem snälla”.

Milo skulle ha sovit över hos en kompis natten mellan fredag och lördag och spela det nya Fifaspelet. Men när han inte kom hem på förmiddagen och inte gick att få tag på, ringde Nina kompisen. Som visade sig vara bortrest.

Milo anmäldes försvunnen till polisen och Nina drog igång en egen skallgång med familj och vänner som körde runt i fem bilar och letade. En lokal idrottsförening hjälpte också till.

Telefonerna blev sambandscentraler. Har du hört något? Kan de hänga nere vid Rudan, friluftsområdet?

– Jag involverade alla Milos kompisar, jag ringde närakuterna och sjukhusen, tänk om han låg där utan id-handlingar, säger Nina.

På måndagen fick hon veta att polisen hade hittat en kropp i Haninge. Beskedet kortslöt hennes hjärna.

– Då tänkte jag, att jag måste borsta tänderna. Det är vad människor gör, jag måste borsta tänderna. Så jag gick runt i alla rum här hemma och försökte göra det. Sedan började jag hyperventilera.

Några timmar senare ringde polispatrullerna på hennes dörr.

Det finns sorgegrupper för föräldrar som förlorat sina barn i trafikolyckor och i sjukdomar. Men vart vänder man sig när ens trettonåring blivit avrättad i ett gängkrig?

Nina och Daniel försöker beskriva en sorg som inte låter sig beskrivas. Hur de följer psykologernas råd om att gå upp på morgonen, gå till jobbet, träna, träffa vänner. Men varför? Vad spelar det för roll?

– Milo var vårt enda barn. Vem ska jag göra allt det här för? Vissa dagar tänker jag att det är ingen idé längre, säger Daniel.

Hela tiden påminns de om livet som aldrig blev. Som när det vid årsskiftet var dags att köpa en ny familjealmanacka.

– Det blev ingen. Vi är ingen familj längre, säger Nina.

Sorgen blandas med frustration. Inga tips kommer in längre till utredningen och det är tyst i den kriminella miljön, ingen bidrar till lösningen. Milos mobil som troligen innehåller bevis har inte återfunnits. Det finns fler intressanta telefoner och åklagaren har skickat en begäran till USA om att få ut Snapchat-meddelanden, men den har fastnat i amerikansk byråkrati.

Förundersökningssekretess gäller, även gentemot Milos föräldrar. I våras bjöds de in till ett möte där polis och åklagare berättade så mycket de kunde.

Men när Nina och Daniel inför DN försöker förklara det lilla de vet om vilka som kan ligga bakom mordet, går de snart vilse i alla gängkonflikter som rasar. Vilken gängledare stod på vilken sida efter splittringen i Foxtrot, vilka undergrupperingar var de i sin tur lierade med.

Men en sak vet de: De som mördade Milo kan fortsätta sina liv.

– Fortsätta träffa sina föräldrar. De kanske till och med kan vända sina liv och få en framtid. Vad fick vi? Livstid, säger Nina.

Barn kan dö, olyckor kan hända.

– Men det här var ingen olycka. Det här var ju någon som hade bestämt sig. Varför? För att få respekt, eller skydda sitt område mot utomstående? Det räckte inte att hota eller slå Milo, som en markering, utan de skulle mörda honom. Det enda som är oåterkalleligt, säger Daniel.

Åklagarmyndigheten skickade ut ett pressmeddelande som avviker från myndighetens annars torra ton. Där satte åklagaren Lisa dos Santos ord på hur brutalt mordet var. Milo hade utsatts för ”det grova och fullständigt hänsynslösa gängvåldet”, sade hon.

Åklagarmyndigheten gick också ut med att Milo var okänd för polisen sedan tidigare.

Nina fantiserar om att de skyldiga ska gripas och att hon ska få tala till dem under rättegången.

– Ni tar en liten kille och så ringer ni er ledare som förmodligen sitter utomlands och säger ”avrätta honom”. Men ni har ju fortfarande en egen vilja, ett eget val. Jag är så arg, så fruktansvärt arg på allting.

Händer det att du även blir arg på Milo?

– Ja. Det är inte så här vi har uppfostrat vår son. Vi har alltid uppmuntrat honom att vara ärlig. Tänk till exempel om han hade lyckats anlägga den där branden, han hade aldrig kunnat leva med det, säger Nina.

Hon har också grubblat över om hon själv hade kunnat göra något annorlunda. Som det här med Milos telefon, borde hon ha krävt att få kontrollera den?

Idag kan ju någon skicka en uppmaning till vilket barn som helst om att gå med i en krypterad chattgrupp. På bara några minuter befinner man sig plötsligt i ett grovt kriminellt högkvarter där brott planeras.

– Å andra sidan, han skulle fylla fjorton år. Vi kan ju inte låsa in ungarna heller. De blir tonåringar, de ska ut i världen. Tar man bort mobilen, skär man av mycket av deras sociala liv, säger Nina.

Daniel grubblar på om han skulle ha varit strängare med tiderna.

– Borde jag sagt att han skulle komma hem klockan 20.00 istället för 21.00 på kvällarna? Hade det spelat någon roll? Så där kan man hålla på och spekulera i all oändlighet.

Skolklasser brukar gå till kyrkan på skolavslutningen och sjunga om den blomstertid som kommer. I höstas fylldes bänkraderna av högstadieelever vars skolkamrat hade mördats. Låten som spelades var ”Fragile”, med artisten Sting.

Hemma hos Daniel ligger två gymkort, de som han och Milo skulle ha börjat använda tillsammans ungefär samtidigt som han dog.

En lördagseftermiddag i maj har Nina och Daniel mobiliserat kraft för att ta ett sista avsked.

De går med en grå urna i famnen genom vitsippor till en strandkant. Platsen är vald med omsorg. Askan efter Milo, pojken som älskade att bada, ska spridas i hans rätta element.

Nina och Daniel står bredvid varandra med blicken ut mot oändligheten och kastar samtidigt ut varsin handfull av stoftet. Det fångas kort av vinden, innan det landar på havsytan och bärs iväg.

Hur överlever man något sådant här?

Nina och Daniel säger att de inte vet. Men de vet hur det känns och vill få andra föräldrar att förstå.

– Många tror att detta händer inte oss, kanske som en försvarsmekanism. Men det hände oss. En helt vanlig familj, säger Daniel.

Läs mer:

Åklagare bekräftar: 13-åring sköts ihjäl i gängkonflikt

13-årige Milo hittades skjuten – polisen vädjar på nytt om tips

Efter dödsskjutningen av Milo – Församlingen ordnar manifestation

Brottsutredaren: ”Det är trendigt att vara gängkriminell”