När författaren Merete Mazzarella för något år sedan fick veta att hon hade artros i höften blev hon närmast indignerad och tänkte ”det får ju bara gamla människor”.
– Men i nästa ögonblick hade jag vett att förstå att det är just gammal jag är, säger hon.
Tidigare i år fyllde Merete Mazzarella 80 år och nyligen kom hennes senaste bok ”I skrivande stund” (Schildts & Söderströms förlag) ut.
Den är skriven i ett slags dagboksform där hon funderar och resonerar om åldrande, tidens gång och sin egen förändring. Men även om mycket annat som finns i hennes tankar: vad hon läser, samhällsförändringar, generationsskillnader.
Själv är Merete Mazzarella i stort sett nöjd med sin tillvaro som 80-åring. Hon tycker att hon fortfarande förmår göra allt hon har lust att göra och får uppleva mycket.
Vissa talar om att de blir ängsligare med åren. Det tycker inte Merete att hon har blivit. Hon har nämligen alltid varit ängslig av sig. Ängslig för att gå vilse, komma försent eller bli inlåst på någon toalett.
Däremot har minnet och associationsförmågan försämrats. Tidigare fanns associationerna där som ett ständigt flöde kring det som hände omkring henne – nästan svårt att stänga av.
– Nu för tiden får jag ha tålamod och vänta in att det börjar rinna till. Jag känner en blandning av lättnad och sorg över detta.
Det har blivit lite trögare att skriva. Men inte värre än att Merete och hennes man sitter vid matbordet och arbetar, skriver, i flera timmar varje dag efter frukosten.
De kroppsliga förändringarna är mer påtagliga. Det tar längre tid att böja sig ned och plocka upp saker från golvet. Hon har svårare att hinna med när hon promenerar med yngre människor. Och hon kan inte längre stå på ett ben för att sätta på sig stövlarna.
Förändringar i utseendet tänker hon inte så mycket på längre. Efter 70 är man nöjd så länge kroppen fungerar, säger hon. Merete tror att det kan vara långt mer drabbande mellan 50 och 60. Åtminstone för kvinnor.
Med ett slags moderligt intresse har hon följt hur kvinnliga kulturprofiler som Åsa Linderborg, Ann Heberlein och Nina Björk offentligt sörjt sin förlorade skönhet.
– De är ju alla snygga fortfarande, men det är ju ohjälpligt att när tjugo år gått sedan man var trettio så har någonting hänt med ens utseende.
Hon tror att det kanske inte bara handlar om utseende, utan även om karriär. Att vi lever i en värld där yngre ofta har ett företräde.
– Dessa kvinnor har ju även fått känna av att det kommer in yngre generationer medsystrar som uppfattas som fräschare både till utseende och åsikter som de behöver förhålla sig till och kanske konkurrera med. På det sättet är det lättare att vara 70 eller 80 än 50.
När hon blickar bakåt så inser Merete Mazzarella att varje ålder ger nya insikter. Det var just i 50-årsåldern som hon själv började fundera på åldrandet. Det är då det för första gången gick upp för henne att gamla människor inte är en en annan art. Utan att det är så man själv kommer att bli om man får leva, säger hon.
– Vid 50 är man också tillräckligt gammal för att förstå att man inte längre är ung och lovande.
Tankarna bidrog till att hon skrev sin första bok om att åldras. Sedan har det blivit ytterligare ett antal böcker där åldrandet fått ta ganska stor plats.
Varför har du skrivit så mycket om att åldras?
– Jag tror att vad jag egentligen vill få fram är att åldrandet, att bli gammal, inte är en identitet. Sin identitet får man av annat. Man får det av vad man jobbat med, vad man är intresserad av, de sammanhang man rör sig i.
Även om hon inte vill se åldrandet som identitet så menar Merete Mazzarella att det är uppenbart att omgivningens syn på en som person skiftar nästan omärkligt år för år när vi blir äldre. Kanske också hur man ser på sig själv, menar hon.
– Att säga att man är så gammal som man känner sig är nonsens. För det är också väldigt viktigt hur man uppfattas, hur andra människor förhåller sig till en.
Merete Mazzarella, själv uppvuxen i Finland och bosatt i Helsingfors, tycker att vi i Sverige helst undviker begreppet gammal. Här pratar vi om äldre. Eller till och med äldre äldre. Eller så använder vi omskrivande begrepp som årsrik.
– Det är ju bara eufemismer, omskrivningar, man tar till. Egentligen säger man ju då att här finns ett problem. För egen del tycker jag att det är helt okej att säga att jag är gammal.
Några andra uttryck som ofta används när man pratar om åldrande är ”konsten att avstå”, ”med ålderns rätt” och ”allt har sin tid”. Merete Mazzarella har funderat en hel över dem.
– Alla dessa uttryck går in på att man måste inse att man måste försaka eller förändra vissa saker när man blir äldre. Och så är det ju. Det handlar kanske mest om att göra det med värdighet, utan bitterhet.
Ångrar du saker du gjort?
– Jag ångrar att det är flera saker som jag inte gjort. Som att lära mig finska tillräckligt bra. Jag klarar mig i vardagen, men skulle inte kunna hålla ett vettigt föredrag på finska.
– Jag önskar kanske att jag varit lite mer riskbenägen. Gått ur min bekvämlighetszon lite oftare.
Hon kan ha skuldkänslor för ett äktenskap hon bröt upp. Men det är inget hon ångrar.
– Jag är glad för att jag har det bättre nu. Jag tänker att det är möjligt att ha skuldkänslor samtidigt som man inte ångrar. Men jag tror att man bär med sig att man gjort en annan människa illa.
En sak som stör Merete Mazzarella är att det som görs för äldre handlar väldigt mycket om kroppen. Att man ska motionera, träna musklerna, träna balanssinnet
– Det är viktigt, och det håller vi nog på med hemma hos oss också. Men jag tycker att det görs förbluffande lite för det existentiella, för det intellektuella. Program som ordnas för gamla människor är ofta oerhört menlösa.
Hon tänker att många äldre människor är ensamma och behöver någon att samtala med. Där borde det göras mer, tycker hon.
Ju äldre Merete blir, desto mer förstår hon att livet är begränsat. Att det har ett slut. Men hon ger ingenting för dem som pratar om att de vill leva betydligt längre än vad som är möjligt i dag. Som den 33-åriga kvinna som i DN somras berättade att hon kämpar för att bli 200 år.
– Det var ju intressant eftersom all hennes tid gick åt till just det. Det fanns inget annat innehåll i hennes tillvaro. Skulle hon då hålla på så i 200 år? Till vilken nytta?
Själv funderar Merete snarare över slumpens inverkan på hur gamla vi blir. I boken berättar hon om sin egen mor som levde sunt med yoga och vegetarisk kost. Hennes systrar rökte, drack och åt fet mat. De levde 30 år längre än Meretes mamma.
Vad är du själv mest rädd för inför framtiden?
– Jag tror att jag är mest rädd för det som de flesta antagligen är räddast för: Hjälplöshet, förnedring, att bli totalt beroende av andra människor. Åldringsvården.
Vad är skönt med att åldras?
– Jag och min man pratar ofta om att det är på sätt och vis som en ny tonårstid. Man är ju väldigt ansvarsbefriad. Pensionen kommer.
– Det allra bästa är – och där har pensionärer det bättre än tonåringar – man har ingen framtid som behöver planeras, utan kan vara helt i nuet. Och jag känner mig gladare nu än när jag var femtio eller sextio.
















