Författarna om självhjälpsindustrin: ”De behöver att alla ska känna sig trasiga”

Jag tänkte börja med att fråga: minns ni ert första möte med självhjälp?

Amanda Schulman: Jag kommer ihåg att det gjorde mig trygg att som barn göra det där när man kastar stenar på händerna och frågar: ”Hur många barn får jag när jag blir stor?” Och så landar tre stenar på fingrarna. Det var så skönt! ”Åh, jag kommer få tre barn.” Jag sökte så mycket svar kring hur livet skulle bli, jag läste horoskop i veckotidningar och gjorde personlighetstester i tjejtidningar. Jag ville så gärna att någon annan skulle hjälpa mig med hur allt skulle bli bra.

Nina Björk: Är inte horoskop något man ägnar sig åt i en viss ålder just för att kunna prata om vem man är? Man får en anledning att fråga sig: ”Jag är oxe, betyder det att jag är tråkig och rutinstyrd?” Jag har inte tänkt på det som självhjälp, men det kan förstås vara ett sätt att närma sig frågan om identiteten.

Schulman: Jag började så, men sedan tog det spinn. Jag har gått till spåtanter, ställt horoskop … Jag söker fortfarande svar. Det är en sorts självhjälp, för mig, i alla fall.

Liv Strömquist: Jag hade mycket ångest och katastroftankar som barn, och det begränsade mig mycket i mitt liv. Det kanske började med att inte gå på A-brunnar, men sedan blev det bara mer och mer magiskt tänkande. Jag trodde att jag hade otursfärger. Jag blev rädd för gröna saker och svarta saker, vilket är nittio procent av alla saker, särskilt i naturen. Men då kommer jag ihåg att jag tänkte: Jag ska försöka göra de här sakerna som jag är rädd för.

Schulman: Kbt?

Strömquist: Ja, jag hittade på kbt själv! Det slutade med att jag gick helt själv genom en tjurhage. Det kommer jag ihåg som väldigt self-empowering. Det är ett tidigt minne av att jag själv kunde ändra hur jag kände mig.

Björk: Jag har inga tidiga minnen av självhjälp.

Hur kommer det sig att du har skrivit ”en intellektuell självhjälpsbok”?

Björk: Jag har ofta kritiserat vårt ekonomiska system för hur det begränsar vår frihet, på ett individuellt och ett kollektivt plan. Men det finns ändå ett handlingsutrymme där man är. Oavsett inom vilket system man befinner sig kan man karva ut ett litet rum där man kan agera mer eller mindre väl. Det var den lilla frihetsgrottan som jag ville hålla på med i den här, mer existentiellt inriktade boken.

Men du har inte satt dig in i självhjälpslitteraturen i stort, inför ditt eget bidrag till genren?

Björk: Min uppfattning är att självhjälpsböcker bara handlar om att optimera de vägar som samhället säger åt oss att vi ska gå: var snygg, var smal, träna mycket, ät sunt. Min självhjälp är mer: gå inte den vägen, ställ dig lite utanför, ifrågasätt dina begär. Men det kanske är fördomsfullt av mig att tro att alla självhjälpsböcker är sådana?

Schulman: Folk har en bild av självhjälp som något som är fult för att det handlar om att bli lycklig, eller rik, eller lyckad. Det är lätt att slå ner på självhjälp om man inte själv mår dåligt. Men för mig har självhjälp alltid handlat om att jag vill bort från något mörkt.

Björk: Det är ju i och för sig inte fel att vilja bli lycklig.

Schulman: Nej, det är ju goals! Det är en sådan dröm. Men de som söker sig till självhjälp för att optimera något – lucky them. För mig är det mer…

Strömquist: ”Ge mig vad som helst!”

Schulman: Whatever takes you through the day.

Varför tror ni att vissa människor är mer mottagliga för självhjälp, medan andra bara kan … leva på?

Schulman: Jag tror att det handlar om självkänsla. Man behöver råd i brist på något som man inte har inom sig. Man kanske inte litar på sig själv.

Björk: Självkänsla tror jag verkligen är nyckeln.

Strömquist: På ett samhällsplan är vi kvinnor ju mycket, mycket mer fria i dag än vad våra mammor och mormödrar var. Vilket i grunden förstås är positivt, men det gör också att vi står inför så otroligt många fler val. Jag har ett exempel i min bok som handlar om vad man ska göra med sitt ansikte. Vad ska jag använda för produkter? Ska jag vara en sådan som använder fillers? Om jag inte gör det, ska jag hålla på med några alternativa behandlingar, och i så fall vilka? Tiden jag kan lägga på att tänka på mig själv och mitt ansikte, i jämförelse med tiden min mormor lade på att tänka på sig själv och sitt ansikte, är enorm. Och det gäller varenda del av livet. Det är fantastiskt, som Nina skriver, att inte behöva leva i ett förutbestämt manus. Men det kräver också att man hela tiden tänker: Vem är jag? Vad vill jag? Är det här något jag kan stå för?

Strömquist: Du skriver, Nina, att man har en kärna i sig själv, och att den kan tala om för en vem man är och hur man ska leva. Men det är så mycket i världen som förändras så snabbt, och då kan jag känna: Oj, hur ska just jag reagera på det här? Det tror jag gör att många människor kan känna sig jagsvaga. Man känner sig lite utsatt och skör. Och det kan lika gärna gälla politiska idéer. Man kan gå in på Twitter och se: Oj, vad mycket olika saker man kan tycka.

Björk: Men man tycker väl något i sig själv! Man vet väl vad man tycker!

Strömquist: Jag känner att det är jättesvårt att veta vad jag tycker när jag är inne på Twitter.

Björk: På ett sätt är vi extremt jagstarka i dag, vi tror att vi kan bestämma allting själva, att vi är suveräna. Som du skojar om i boken, Liv: ”Det tog mig två timmar att läka från mitt trauma.” Och samtidigt tycker jag att vi är extremt jagsvaga. Vi försöker hela tiden upprepa vår grupps åsikter och förhållningssätt, och blir paffa och sårade om någon inte håller med oss. Det är något med jaget just nu – det är både jättejättestort och samtidigt så litet som en fjäder.

Schulman: Jag håller med om att bruset är för högt. Förra veckan kände jag mig väldigt stressad, jag kände att jag höll på att tappa kontrollen, och då åkte jag själv till mitt hus på Gotland. Där kan jag hitta min kärna. Jag har inga speglar, ingen ställer några krav på mig, jag ägnar mig bara åt sysslor som att städa och laga mat. När bruset försvinner får jag syn på mig själv, och jag blir vän med mig själv, jag kan tänka klarare tankar. Det är för svårt att leva i all den här informationen.

Björk: Apropå jaget är något konstigt med att vi uppmuntras att bli mycket mer av oss själva, samtidigt som vi har andras röster och bilder och begär så nära oss 24/7.

Ni nämnde Livs exempel från boken om ”att läka från trauma”. Det pratas ju om ”Sommarpratsdramaturgin”, där berättelsen om en sjukdom eller en svår uppväxt alltid slutar med att man gått starkare ur det. En sorts självhjälpsberättelse tänkt att inspirera andra. Är det så man bygger förtroende som självhjälpsguru?

Strömquist: En jättestor faktor i självhjälpskulturen, som gör den korrupt, är att självhjälp är en vara som säljs. Till skillnad från ett samtal mellan två människor, där någon berättar något för någon som lyssnar och kan svara, där ett jämlikt utbyte sker – vilket kan vara väldigt helande. Men på nätet finns en explosion av människor som kallar sig ”mental health coaches”, som försöker berätta hur du ska må bättre. De behöver att alla ska känna sig trasiga, för ju fler saker som är ett trauma …

… desto större är målgruppen?

Strömquist: Exakt. ”Känner du dig trött? Känner du dig disträ? Känner du dig förvirrad? Det kan vara tecken på stored trauma in your body.” Men alla människor känner sig ju lite trötta och lite förvirrade ibland.

Schulman: Jag känner alltid igen mig i allt.

Strömquist: Det blir så negativt, man hittar bara det hos sig själv som är sjukt. Det handlar om att ”läka” och ”bli hel”, men det blir destruktivt att hela tiden försöka hitta nya brister hos sig själv. Självoptimering existerar på samma marknad som all annan konsumtion. Jag får aldrig känna: Jag är frisk, jag är kompetent, jag är nöjd med mig själv. För den känslan är inte säljbar! Och det tycker jag är sorgligt, eftersom det är ett sätt att utnyttja människor som är svaga och ledsna.

Björk: Vi har inga stora utopier för samhället, men vi har stora individuella drömmar. Jag gillar förstås att ett barn kan komma hem och säga: ”Jag ska bli fotbollsproffs”, men… Allt är möjligt på individnivå, men ingenting på en kollektiv nivå.

Ingen kommer hem och säger ”Jag ska bli Karl Marx”?

Björk: Nej, precis!

Amanda, jag som har lyssnat mycket på ”Fredagspodden”, och läst din och Hannahs bok, vet att ni väldigt ofta hittar en ny ”grej”. En ny terapiform, ett nytt medium på Gotland. Ni skojar ju själva om det, men känner du aldrig att du bara inte kan ta in mer självhjälp?

Schulman: Varje dag!

”Inte ett enda råd till”?

Schulman: Verkligen. Jag får vara väldigt sträng mot mig själv. Min algoritm är bara: ”Är du trött?” Jag har alla sjukdomar i hela världen. Men … en del av sökandet handlar förstås om att jag vill må bättre. Men det är också en personlighet! Jag är nyfiken, jag tycker att det är roligt, det är en hobby för mig. Och så har det ju egentligen alltid fungerat, det är så människan har tagit sig fram – någon har testat något och sedan berättat om det för någon annan. Att vara en sökare kan jag aldrig ta bort, och jag tror att det är viktigt att det finns såna människor, så jag vill inte vara elak mot mig själv och säga att det bara är fel.

Strömquist: Psykologer brukar prata om det som openness. Du har mycket openness, Amanda, du är öppen för nya influenser.

Schulman: Jo tack.

Strömquist: Och det är jag med! Jag blir ofta influerad av människor jag pratar med, och tar alltid över deras åsikter. Jag har skämtat om att jag skulle vilja ha en stödgrupp för människor som är för öppna. Men om man är väldigt öppen är det också svårare att säga: Vad är min kärna? Vad av mig existerar bara inom mig själv, och vad existerar i mötet med andra människor?

Björk: Men du är också hur du förhåller dig till andra. Jag vill bevara begreppet autenticitet, och då vill jag inte göra villkoren för autenticitet så stränga. Jag vill inte ställa villkoret att du ska skapa dig själv utifrån ingenting, eller att om du har tagit influenser utifrån har du blivit inautentisk. Nej, du har blivit inautentisk om du inte har värderat det du har tagit in, om du inte har intagit en självständig hållning till det.

Schulman: Jag tänker på min kärna som mig själv som liten. Och om den kärnan är trasig, eller skadad, så är det svårare att hitta den. När jag har gått i terapi har det handlat mycket om att få kontakt med mitt lilla jag, och att göra henne hel.

Björk: Hur menar terapeuten att du kan göra ditt lilla jag helt?

Schulman: Framför allt genom att förstå att hon finns kvar, och att hon kanske tar för stor plats i mig i dag, när jag ska vara vuxen. Varför gör hon det? Vad i mig är vuxna Amanda, och vad är en rädd femåring?

Barn är ju i väldigt stort behov av hjälp. Medan idealbilden av en vuxen är att den ska klara sig själv, även om det är många som inte gör det.

Schulman: Jag tycker att det är olyckligt att vi är så väldigt ensamma varelser i dag. Vi kan skilja oss, vi kan säga upp oss, vi har inte så mycket som vi måste hålla fast vid. Och vi hjälper inte varandra. Vi bara … köper tjänster. Att klara sig själv, det låter så hårt.

Björk: Greta, menar du att det är positivt att klara sig själv?

Jag tror inte att jag har ett så stort behov av självhjälp. Men å andra sidan kan jag längta efter att tro på det. Det vore skönt att ha något att ta till.

Björk: En självhjälpsgrej kan väl vara att fråga sig: Vilka vill jag ska se mig? Och att inte svara: Det ska vara hundra miljoner människor på sociala medier. För om man ber så många okända människor att se en blir kanske det man får tillbaka ganska ytligt.

Schulman: Det funkar inte över huvud taget.

Björk: Det kanske i stället ska vara tio människor som jag litar på. Den bekräftelsen blir värdefull, i stället för kontraproduktiv.

Schulman: Vi vet ju att ingen blir lyckligare av lajks. Jag tror att det är omöjligt att känna lycka av miljontals människor som vi inte kan se. Jag tror inte att våra hjärnor är kapabla att ta in det.

En annan aspekt av självhjälpskulturen är det ”kvinnorum” som du skriver om i din bok, Amanda. Det handlar om smink och hudvård som ritual, och om kvinnors samvaro som något mjukt och omhändertagande och relationellt. Det rummet finns säkert för vissa, men kan det inte också slå över i en ren skönhetstävling? Särskilt på sociala medier?

Schulman: Jo, men det tycker jag får stå för sociala medier. För det är inte det jag menar. Jag tror på det kvinnliga rummet, att vi ska få ha det, och att det ska få vara ganska hemligt om vi vill. Men jag ställer det också emot mäns hobbys, som inte alls ifrågasätts på samma vis. Det är ofta män som förminskar oss för att vi tycker om de här sakerna, och det tycker jag inte om.

Björk: Fast jag tycker inte att det handlar om män och kvinnor. Jag tror inte att det naturligt uppstår ett intresse för smink och hudvård hos kvinnor, det är någon som har planterat det hos oss.

Schulman: Men vi har ju alltid tyckt om att göra oss vackra.

Björk: Det finns kulturer där män också gör sig vackra.

Schulman: Absolut, men i det samhälle jag känner till har jag aldrig känt att det har varit accepterat att kalla mina intressen för intressen.

Björk: Det är inte bara accepterat, det är ett krav. Ingen ung flicka kan växa upp till kvinna utan att märka att det här är något hon borde bry sig om.

Schulman: Jag som liten hade verkligen ett intresse av att måla mig, uppfinna olika krämer, använda vetemjöl som puder. Jag satt i mitt rum i timmar och lekte. Det hade inte så mycket med att visa upp mig för någon att göra, utan jag tyckte att det var kreativt, till och med ganska konstnärligt.

Strömquist: Jag tror inte att det bara är en patriarkal konstruktion att vara intresserad av det sköna och det vackra, eller att själv vilja vara vacker.

Björk: Du menar att kvinnor är det i högre utsträckning än män?

Strömquist: Det har jag absolut inte sagt.

Björk: Du säger att det inte är en patriarkal konstruktion, men det är klart att jag inte menar att det är en patriarkal konstruktion att folk är intresserade av estetik. Men det är en patriarkal konstruktion att kvinnor ska anlägga den blicken på sig själva.

Strömquist: Ja, absolut. Men om vi avskaffade patriarkatet …

Björk: Så skulle människor ändå vara intresserade av skönhet, självklart.

Strömquist: … så skulle kvinnor ändå sminka sig, tror jag. Det enda jag sade var att jag inte tror att intresset för skönhet har med kön att göra, utan det tror jag är något som är olika för olika personer. Vissa mår bättre när det är vackert och tycker att det är jobbigt när det inte är vackert. Medan vissa människor inte alls bryr sig om det, till exempel de som rev Klarakvarteren.

Liv, du skriver i din bok om hälsooptimering som ett sätt att ta kontroll över det okontrollerbara – döden. Vad betyder det?

Strömquist: Det är en teori från sociologen Zygmunt Bauman. Han skriver att människans stora problem är att vi är så smarta att vi fattar att vi ska dö.

Schulman: Det är verkligen hemskt.

Strömquist: Den dödsmedvetenheten har man tidigare löst med religionen: ”När jag dör kommer jag till himlen och får träffa alla mina släktingar.” Men nu för tiden går det nästan inte att tro på det, ens om man är religiös.

Schulman: Det tycker jag också är tråkigt.

Strömquist: Hans teori är att man inte klarar av att ta in det, utan måste göra döden till tabu. Jag känner själv så, när någon jag känner har varit med om ett dödsfall i familjen, till exempel. Ska jag gå dit med en påse godis? Ska jag gå dit med en blomma? Ska jag inte hälsa på alls? Det finns ingen tradition! Och Zygmunt Bauman menar att vi i stället bryter upp döden i jättesmå bitar. Såhär: Hjärt-kärlsjukdomar är jättedödligt, men om jag tränar varje dag och äter nyttigt så behöver jag kanske inte få det. Det är ett sätt att kontrollera sin ångest inför döden, men det gör att döden hela tiden blir närvarande. I stället för att vara en bödel blir döden en fångvaktare.

Björk: Det är en väldig lust till kontroll, som inte är konstig, tänker jag. Tänk på klimathotet, till exempel, som de flesta människor ändå erkänner. Vi vet att vi går mot ett stup – men vi gör ingenting! Vi har inga verktyg för att ta politisk kontroll. I stället har vi vår individuella dödsångest, och vår gemensamma dödsmarsch. Som en bil som kör mot stupet, men i bilen är alla jättenyttiga, borstar tänderna, röker inte, går på gym och äter grönt.

Strömquist: Samtidigt är det klart att man också ska göra allt det där. Jag menar inte alls att det är irrationellt att tänka på sådana saker. Men jag tycker att det är fattigt att ett helt samhälle har det som livets mening.

Schulman: Jag håller verkligen med.

Björk: Att livets mening är att överleva döden, ja. För det är ju omöjligt.

Läs mer:

Tio självhjälpsböcker vi minns – från Bibeln till Jordan B Peterson