Är sensualismen barockens innersta väsen? Den uppstår i så fall ur spelet och spänningarna mellan det tuktade och gränslösheten. Som publik inför detta skådespel är det lätt att förlora fotfästet bland vindlande, flödande former och illusioner, men man vet också att det någonstans finns en plan, en organiserande princip.
Där, i balansen mellan frihet och begränsningar, tror jag att passion föds.
Emma Bjurström är i sin senaste utställning på Belenius tillbaka bland draperingar och veck som pekar mot äldre konst. Detta efter ”Everything except itself” 2023, en utflykt mot nyare formspråk som mer ledde tankarna mot tidigt nittonhundratal och surrealismen.
Inget i hennes målningar är direkt identifierbart men allt ekar av något annat. Något antyds för att sedan gäckande försvinna iväg, i vindlande labyrintiska associationsbanor som aldrig når sitt mål. Hypnotiskt, och förföriskt.
Nyligen bortgångne Peter Cornell noterade i sin bok ”Paradisets vägar” hur böljande klädnader ofta blir centrum i målningar som egentligen handlar om något annat. Hans exempel är flamländskt 1400-tal och Rogier van der Weyden men samma sak gäller i senare tider.
Som mest uppskruvat är det under barocken. Exempelvis i de veckade sjoken i Berninis ”Santa Teresa” eller det röda tygstycke som återkommer i flera av Caravaggios målningar – det går inte att värja sig, blicken dras dit. De blir centrum fast de är perifera för motivet, abstrakta fält av frihet i en värld av regler.
I Bjurströms ”Spår av rök från trakterna i dess närhet” drar veckbildningarna mot geologiska formationer, medan de i ”Preludium” påminner om en blommas kronblad i närbild. Hon är tillräckligt skicklig för att släppa taget ibland men svävar aldrig iväg i fria improvisationer. Ordning och kontrollförlust på en och samma gång.
Eller uppvisande och döljande i en och samma gest. Förvisso en definition av sensualism, men också av den gåtfullhet som för mig är konstens själva mening.
Läs fler konstrecensioner och fler texter av Nils Forsberg.