Förlamade Bahar har fått assistansen halverad

På väggarna i lägenheten hänger oljemålningar. I hallen finns ett snötäckt landskap och i vardagsrummet sitter en inramad tavla av en kvinna som sparkat av sig sina högklackade skor.

– Målandet var det första jag fick sluta med. Det tog för lång tid att göra rent penslarna, säger Bahar.

41-åringen rätar på sig i rullstolen, som hon manövrerar med hjälp av sin högerarm. Resten av kroppen har varit förlamad sedan hon råkade ut för en bilolycka som tvååring och fick en ryggmärgsskada.

– Jag försöker ha ett normalt liv som alla andra, säger hon.

Bahar är ingenjör och arbetar heltid på ett företag. För att kunna gå på toaletten, duscha, laga mat och utöva sina fritidsintressen har hon personliga assistenter. Det har hon rätt till enligt LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Tidigare, när Bahar bodde i Göteborgs kommun, fick hon stöd under 17 timmar om dygnet. Men när hon flyttade till grannkommunen Partille gjordes en ny bedömning.

– De tog bort nästan en tredjedel av timmarna direkt, säger Bahar.

Enligt Partille kommuns beräkning, som gjordes 2019, räckte det att Bahar hade assistans 13 timmar om dygnet. Nu har samma kommun gjort en ny utvärdering och meddelat att stödet kommer att minska till 8 timmar per dygn.

– Det är oförståeligt. Hur kan de säga att jag behöver mindre hjälp helt plötsligt, utan att visa att min hälsa har blivit bättre?

Kommunernas riktlinjer för personlig assistans skiljer sig åt. Det framgår av en statlig utredning som presenterades förra året. Utredningen visar att det dessutom är skillnad mellan hur ofta kommunerna ändrar sina beslut. Medan vissa beviljar assistans på obestämd tid gör andra upprepade bedömningar.

Nu vill regeringen ändra på systemet. Genom att låta staten ta över hela ansvaret för assistansen hoppas man minska skillnaderna mellan olika delar av landet. Den statliga utredning som pekat på olikheter mellan kommunerna föreslår att staten tar över ansvaret i januari 2026 – samma år som Sverige går till val.

Men så kommer det inte att bli. Försäkringskassan, som är den myndighet som ska ta över ansvaret från kommunerna, har meddelat regeringen att man behöver minst två år på sig att förbereda sig på omställningen efter att lagen ändrats och finansieringen säkrats. Det har ännu inte hänt.

Sveriges socialtjänstminister, moderaten Camilla Waltersson Grönvall, skriver till DN att regeringens mål är att ”introducera åtgärder” med målet att överföra ansvaret till staten före nästa val.

Varför dröjer genomförandet?

”Det är och kommer att vara ett omfattande och komplicerat arbete och det är många svåra avvägningar som behöver göras”, skriver socialtjänstministern.

Bahar vet inte om hon skulle få mer assistans om bedömningen gjordes av staten i stället för kommunen. I väntan på förändringen har hon överklagat Partille kommuns senaste beslut om att dra ned på hennes assistanstimmar. Minskningen har pausats, men redan nu är hon ensam åtta timmar i sträck, varje dag.

Tidigare valde Bahar att vara själv på natten, men när hon fick liggsår ändrade hon sitt schema för att någon skulle kunna vända henne när hon sover. Numera är hon utan assistenter under hela sina jobbdagar, och kämpar för att klara sig utan toalettbesök.

– Det händer massor av katastrofer. Tänk dig att du är på jobbet och måste gå på toa… Jag brukar hitta på en jättedum anledning och säga att jag måste åka hem. För jag tänker att om det händer måste det hända hemma, inte på jobbet.

DN har frågat Partille kommun om det är rimligt att en person som inte kan gå på toaletten själv lämnas ensam så länge att hon kissar på sig. Emma Eggertsen, som är chef för avdelningen Bistånd och hälsa på kommunen, betonar att hon inte kan kommentera enskilda fall. Men hon skriver i ett mejl till DN att det är upp till den som anordnar assistansen att se till att en persons behov uppfylls.

”Om en person är beviljad assistans för stöd med toalettbesök så framgår det i utredningen hur många tillfällen per dygn som behovet är beräknat utifrån. Assistansanordnaren behöver därefter fördela tiden över dygnet för att behovet ska tillgodoses”.

Men enligt Bahar är det lättare sagt än gjort att dela upp timmarna. Till skillnad från hemtjänstpersonal, som ofta gör korta besök hos många, arbetar personliga assistenter i regel längre arbetspass hos en eller ett fåtal personer.

– Det går inte att hitta någon som jobbar kortare pass än fem timmar. Det är förståeligt, säger hon.

Emma Eggertsen upprepar för DN att kommunen inte ansvarar för ”schematekniska frågor”.

Så hur kommer det sig att Partille kommun bedömer att en person som haft assistans 17 timmar om dygnet i grannkommunen borde klara sig med hälften?

Emma Eggertsen svarar att det är svårt att svara på hur andra kommuner gör sina bedömningar.

”När vi får en ansökan så görs en förutsättningslös ny bedömning utifrån rådande förhållanden och den rättspraxis som råder vid ansökan. Nämnden är inte bunden av tidigare bedömningar oberoende av om den bedömningen gjorts av Vård- och omsorgsnämnden självt, av annan kommun eller Försäkringskassan”, skriver hon.

Nicklas Mårtensson, som är ordförande för paraplyorganisationen Funktionsrätt Sverige, konstaterar att Bahar inte är ensam om att ha fått betydligt mindre assistans efter att hon flyttat.

– Det ser verkligen olika ut. Assistansanvändare brukar ofta tipsa varandra om var man får assistans, och var man inte får det, säger han.

Ordföranden säger att vissa kommuner är extremt restriktiva med personlig assistans, för att hålla nere sin budget. Det är kortsiktigt, anser Nicklas Mårtensson, och påminner om syftet med LSS – att människor med funktionsnedsättning ska kunna vara en del av samhället på samma villkor som andra.

– De som får assistans har i många fall ett bättre liv. De deltar i samhället, har jobb och bildar familj i mycket större utsträckning. Det finns ett kortsiktigt och långsiktig sätt att se på personlig assistans, även ekonomiskt, säger han.

I Partille säger Bahar att oron inför framtiden är det värsta. Varje gång hon hämtar posten bävar hon för att förvaltningsrätten ska ge kommunen rätt att dra ned på hennes assistans. Samtidigt har hon redan börjat oroa sig för kommunens nästa bedömning av hennes behov.

– Jag kanske måste vänta mig en katastrof om två år igen, säger hon.

Läs mer:

Cp-skadade Elina om sina lss-timmar: ”Räcker inte”

Femåriga Bianca blir av med sina LSS-timmar: ”Ville bara skrika”