Dvärgväxt är ett fenomen som ofta går att se hos djurarter som isoleras på öar. Under årtusenden blir de allt mindre för att anpassa sig till den begränsade födan.
På Cypern levde länge dvärgflodhästar med mankhöjd som en större hundras. De vägde runt 130 kilogram i vuxen ålder, medan deras närmaste nu levande släktingar kan väga flera ton. Förutom att de troligen levde mer på land än i vatten var de förmodligen i stort sett en miniatyrvariant av den vanliga flodhästen.
De samsades med öns dvärgelefanter, som ska ha haft mankhöjd som en liten ponny och vägt runt ett halv ton. Små elefanter fanns länge på flera av Medelhavets öar och vissa av arterna blev mindre än en meter höga som fullvuxna.
– Det hade varit fascinerande att se dem i verkligheten, och fråga sig om de kunnat bli tama. De var i lagom storlek för att bli husdjur, även om de nog var lite för starka, säger Lars Werdelin som är professor i paleobiologi vid Naturhistoriska riksmuseet.
De två växtätande arterna tros ha levt ett lugnt liv på Cypern, där det inte fanns några naturliga rovdjur stora nog att störa dem, tills båda arterna utrotades på kort tid för runt 10 000 år sedan.
Orsaken till att arterna försvann har varit ett mysterium. En lång debatt har rasat över om de drabbades hårt av klimatförändringarna i slutet på den senaste istiden, eller om det var människans ankomst till ön som blev spiken i kistan.
Å ena sidan försvann arterna kort efter att människor bosatte sig på Cypern. Å andra sidan finns det tvivel om en relativt liten mängd människor verkligen kan utrota två stora djurarter på så kort tid.
– Det finns dessutom en plats i södra Cypern där man hittat 200 000 fossil och inte kan se några spår av mänsklig påverkan. När människor slaktat och styckat djur brukar man kunna se spår från stenredskap på benen, säger Lars Werdelin.
Inte heller benresterna i Naturhistoriska riksmuseets samling (se faktaruta) har några tecken på att människor varit inblandade.
I dagarna har en australiensisk forskargrupp kommit med nya teorier om dvärgflodhästarna och dvärgelefanterna. De har gjort en simulering som visar hur människornas ankomst kan ha påverkat djurarterna. Resultatet har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Proceedings B.
Forskarnas analys bygger dels på arkeologiska fynd, dels på beräkningar av hur mycket mat som stenålderspersoner åt, hur bra de tros ha varit på att jaga och vilka bytesdjur de i regel siktade in sig på. De drar slutsatsen att det skulle räcka med en befolkning på 3 000 till 7 000 personer för att jaga de båda arterna till utrotning på under 1 000 år.
– Jag tycker att det är en bra studie. De använder all den senaste kunskapen på området och kommer fram till att det är möjligt att människor kan ha utrotat djuren. Därmed inte sagt att människor gjorde det, säger Lars Werdelin.
Han tillägger att en trolig förklaring är att både jakt och klimat kan ha påverkat djurstammarna.
Forskargruppen bakom studien menar att modellen de tagit fram kan användas för att försöka förstå hur relativt små grupper av primitiva människor kan ha bidragit till att många stora däggdjur dog ut under övre pleistocen (en geologisk tidsålder som sträcker sig från tiden för 126 000 till 11 700 år sedan).
Fakta.Sveriges hemliga flodhästfynd
På Naturhistoriska riksmuseet finns en okänd skatt i form av ungefär 500 benrester från ett 20-tal cypriotiska dvärgflodhästar. Lars Werdelin var med och upptäckte benen av en slump när den paleobiologiska avdelningen skulle flytta sina samlingar i slutet på 1980-talet.
– Vi blev mäkta förvånade. Vi hade ingen aning om att det fanns i våra samlingar, säger han.
Benen kommer från den svenska Cypernexpeditionen. En omfattande arkeologisk utgrävning på ön som pågick mellan 1927 och 1931 och samordnades av Sveriges dåvarande kronprins Gustav VI Adolf.
Stora delar av Cypernsamlingarna på Medelhavsmuseet i Stockholm kommer från expeditionen, men mindre kända är de flodhästben som hittades i närheten av en av utgrävningarna och i årtionden samlade damm på Naturhistoriska riksmuseet.
Läs mer:
Svenska forskare har kartlagt mammutarnas sista tid på jorden ’
Förhistorisk jättelax använde betar för att slåss
Den utdöda tasmanska tigern kartlagd – metoden kan lära oss virusens historia
