Bevarat inne på Statens historiska museer finns arkeologiskt material som skulle kunna ge ytterligare svar på norra Sverige historia.
– De håller materialet inlåst för oss forskare här uppe i norr. Det är fruktansvärt illa, säger Kristina Söderholm professor i teknikhistoria vid Luleå tekniska universitet, LTU.
Kristina Söderholm har tillsammans med arkeologen och teknikhistorikern Carina Bennerhag tidigare undersökt material som samlats in på platser där man planerade att bygga ut vattenkraften i norr.
Resultaten var oväntade. Fynden visade att det framställts järn i Norrbotten för mer än 2 000 år sedan. Långt innan vad man tidigare trott. Forskarna drog slutsatsen att människorna måste ha varit bofasta i området för att framställa järn. Tidigare har man antagit att områdena på den tiden befolkades av nomader som flyttade runt beroende på säsong.
Forskningsresultatet pekade ut flera platser i Norrbotten samt norra Finland och Norge där människor framställt järn. Forskarna menar att det finns många fler potentiella platser.
För att hitta fler platser behöver forskarna få ut materialet som finns hos SHM, men där myndigheten hittills har satt stopp.
– Inte nog med att man i och med vattenkraften, dränkt en massa material här i norr. Norrbotten och Västerbotten är även de minst arkeologiskt undersökta länen. Och nu kommer vi inte ens åt det material som finns, säger Kristina Söderholm.
På SHM arbetar Elisabet Regner som chef på enheten för de arkeologiska samlingarna. Hon tycker det är positivt att forskare vill undersöka materialet och beklagar att det inte har gått att lämna ut det.
Materialet, som kan innehålla råasbest enligt Elisabet Regner, kräver särskild hantering. Det behövs skyddsutrustning, avfallshantering, särskild utbildning och medicinska kontroller. Asbesthantering kan också kräva tillstånd från Arbetsmiljöverket.
– För att vara säkra på att vi inte utsätter personalen för risk har vi valt att ha ett hanteringsstopp till dess att vi har säkra rutiner på plats, samt att tillstånd finns för sådant arbete som kräver det, säger hon.
Myndigheten har därför påbörjat ett arbete med att utreda riskerna samt ta fram åtgärder för att möjliggöra en säker hantering som är i enlighet med regler för asbest.
Forskarna i Luleå menar dock att Norrbottens museum redan har rutiner för att hantera asbest och att museet erbjudit sig att låna materialet. Men det går inte enligt Elisabet Regner.
– Även om Norrbottens museum har rutiner och bra förutsättningar, så skulle ett lån innebära att vi behöver hantera materialet här hos oss vid exempelvis framtagning, fotodokumentation och packning. Det har varit förhållandena här hos oss som vi har behövt utreda.
När kan forskarna få materialet?
– Vi har genomfört en riskbedömning med stöd från företagshälsovården. Vi ser redan nu att vi har bättre förutsättningar att hantera en del enskilda ärenden. Vi ser fram emot dialog med de forskare som har behov av materialet, men kommer behöva bedöma möjligheterna från fall till fall.
