Det är tidig försommarkväll när den pensionerade marinkommendören William Marks går i närstrid med sin gamla arbetsgivare, den amerikanska militärmakten.
Det sker utanför porten till the Naval Academy, den prestigefulla sjökrigsskolan i den kullerstensbelagda småstaden Annapolis på Atlantkusten.
Innanför murarna utbildas nästa generation av amerikanska officerare – resliga kadetter i stärkta vita uniformer på väg mot ledarpositioner på supermaktens kärnvapenbestyckade ubåtar och hangarfartyg.
Under våren har just dessa unga män och kvinnor varit måltavlor för några av Donald Trumps mest repressiva reformer.
Militäruniversiteten är skyldiga att lyda överbefälhavarens order.
Det gör akademierna till ett slags Trumplaboratorium där Vita husets exekutiva order får omedelbar effekt. Till skillnad från på de privata elituniversiteten, där rektorer kan obstruera statliga dekret med hänvisning till den akademiska friheten.
Så när Trump och hans försvarsminister Pete Hegseth i vintras meddelade att sjökrigsskolan i Annapolis skulle rensa sin läroplan på hänvisningar till strukturell rasism och könsfrågor agerade lärosätet resolut.
Inför den första april – när Hegseth skulle besöka Annapolis – hade ledningen sammanställt en lista över 381 böcker i skolans bibliotek som man bedömde kunde strida mot Trumpadministrationens syn på vad som utgör uppbygglig litteratur för unga soldater.
Bland verken som rensades ut fanns Maya Angelous berömda självbiografi ”Jag vet varför burfågeln sjunger”, en uppväxtskildring från den segregerade södern utgiven 1970 som är så central för den afroamerikanska erfarenheten att den kan liknas vid en ”Röda rummet” eller ”Gösta Berglings saga” för svenskarna.
Samtidigt fick ”Mein Kampf” stå kvar på hyllan. Adolf Hitlers självbiografi ansågs till skillnad från Angelous inte utgöra ett exempel på ”skadlig ideologi”.
När den 51-årige marinkommendören William Marks tog del av listan över de förbjudna böckerna kunde han inte sitta kvar hemma i Texas, dit han flyttat efter pensioneringen.
Marks har själv en examen från Annapolis och arbetade en period som presstalesperson för skolan.
Han bestämde sig för att ta öppen strid med sina tidigare överordnade.
I en blinkning till Maya Angelou lanserade han ”Operation burfågel”. Han startade en digital pengainsamling i syfte att köpa in böckerna som akademin rensat ut. Han avsåg att erbjuda dem gratis till kadetterna.
Den tisdag i slutet av maj som jag tar rygg på marinkommendören har han rest från Texas i gryningen, hämtat ut en hyrbil från Reaganflygplatsen i Washington och kört till Annapolis. Han har baxat ut en blå koffert med förbjudna verk från den lokala bokhandeln Old Fox Books, som hjälpt honom att införskaffa förbjudna böcker med hjälp av de 700 000 kronor som Marks har höstat in i donationer.
Marks har inväntat skymningen, det klockslag då kadetterna brukar lämna sina sovsalar innanför murarna för att äta middag eller häva öl på stan. Det är examensvecka i Annapolis och överallt spankulerar uniformerade militärer i sällskap med stolta föräldrar.
William Marks ska krascha upptakten av examensfestligheterna.
Han smäller upp ett picknickbord på trottoaren och drar upp en vepa med texten ”BANNED BOOKS” i versaler.
Han är lite nervöst yvig i sina gester när han börjar approchera de förbipasserande militärerna i sin nya roll som motståndsman.
Men han försöker inskärpa för dem att han är en av dem, en tidigare kadett som precis som dem däckade i Nimitzbiblioteket efter mördande fyspass, alltså institutionen där böckerna nu rykt, namngivet efter den kända amiralen och chefen för Stillahavsflottan Chester Nimitz.
– Om man kan ha Adolf Hitler i Nimitz kan man ha Maya Angelou i Nimitz! ropar Marks på trottoaren.
– Ta en gratis bok! Skänk den vidare! 1 200 har donerat över hela landet!
Vissa av kadetterna rundar överbefälhavaren och anlägger miner av demonstrativt ointresse.
Andra saktar in, kisar nyfiket mot titlarna i den uppslagna kofferten. En ung kvinna viskar ”love it” till Marks och berättar för honom att hon redan fäst ett klistermärke på sin statliga laptop: ”Read Banned Books”.
– Kan vi ta ett foto med dig? frågar Marks.
– Helst inte, svarar tjejen.
– Fattar precis.
Två unga kvinnor i kaptensmössa med guldbrodyr har varit ute och köpt tandkräm. De stannar till och tackar gladeligen ja till ett par förbjudna ungdomsromaner med mångfaldstema från kofferten, som Gabriel Bumps ”Everywhere you don’t belong”.
Den ena tjejen berättar att hon läste en litteraturkurs om förbjudna böcker i high school och kom att inse att merparten av vår tids kanon utgörs av verk som en gång var förbjudna. Hennes afroamerikanska väninna säger att många av de utrensade böckerna i Annapolis rör transfrågan och hbtqi. Att försvara existensen av sådana skildringar blir att erkänna att erfarenheten finns bland de 4400 kadetterna, säger hon. Att även homosexuella får finnas i flottan.
När jag antecknar flickornas namn från deras identitetsbrickor på bröstet, ryter Marks till mig att låta dem promenera vidare. Det är sannolikt inget brott för kadetter att gömma svartlistade romaner under sina madrasser, även om det är verk som rensats ut från skolbibliotekets officiella bestånd. Men vårens händelseutveckling vid de privata elituniversiteten – där doktorander engagerade i Palestinafrågan gripits och placerats i förvar i väntan på att eventuellt deporteras – signalerar samtidigt att Trumpadministrationen är beredd att gå mycket långt för att statuera exempel: så här kan det gå för enskilda studenter som engagerar sig politiskt i skolmiljön.
Det gäller också lärare och annan personal på just militärakademierna. På West Point i delstaten New York – en systerskola till akademin i Annapolis – sade den seniora bibliotekarien Christopher Barth upp sig i mars eftersom han inte längre ansåg sig kunna följa den nationella biblioteksföreningens etiska riktlinjer. En professor i engelska lämnade West Point efter att hon förbjudits att föreläsa utifrån en essä av författaren Alice Walker, dotter till bomullsplockare i Georgia.
Och filosofiprofessorn Graham Parsons berättade i New York Times att han blivit ombedd av sina överordnade vid West Point att sluta erbjuda sina studenter läsefrukter om vit överhöghet och feminism och sade därför upp sig i protest.
– De har ledarskapskurser därinne, säger William Marks till mig utanför grinden till sjökrigsskolan. De diskuterar svåra beslut som de kommer att ställas inför som officerare. Är de skyldiga att lyda en order som de uppfattar som olaglig? Det finns ett berömt fall från Vietnam där en helikopterförare vägrade döda civila. Jag önskar att ”Operation burfågel” blir en del av det samtalet.
Betraktar du bokutrensningen här som olaglig?
– Nej, men moraliskt felaktig. Om några dagar blir kadetterna officerare, vi placerar våra liv i deras händer, men de får inte låna Maya Angelou på biblioteket för att de riskerar att bli hjärntvättade? Vi kan inte låta det här hända. Det är början på något värre. Först förbjuder man böcker, sedan tankar. Vi måste dra en gräns, säger han och fortsätter skänka bort pocketböcker ur sin blå koffert.
Linda Gordon, 85, är en av USA:s mest prisade historiker. Hennes bok om Ku Klux Klan från 2017 – ”The second coming of the KKK” – rensades ut i Annapolis. Nummer 246 av 381 på svarta listan.
– En stor ära, säger Gordon mopsigt i sitt fönsterlösa emeritusrum på New York University.
– Jag är i fint sällskap.
Trumps krig mot akademin jämförs ibland med McCarthy-erans häxjakt på vänsterintellektuella under 1950-talet.
Jämförelsen haltar, anser professor Gordon.
McCarthyismen var skamlig, säger hon, men ändå begränsad till sitt omfång.
Trumps svartmålning av politiska fiender genomsyrar nästan varje aspekt av hans maktutövning, säger Gordon: häxjakten är hans ideologi.
Gordon ser tydligare paralleller mellan Trumpismen och hennes studieobjekt Ku Klux Klan.
Klanen betraktar sig som en religiös organisation som vårdar USA:s vita protestantiska arv. Den ska återupprätta det ursprungliga USA genom att driva bort religiösa och etniska minoriteter ur nationen.
Trumps väckelsekristna väljarunderlag sätter en liknande tilltro till sin president.
Trump talar med sina vita kristna fundamentalister, säger Gordon, när han i en exekutiv order den 29 januari lovar att befria ”nationens barn” från ”antiamerikanska ideologier”; det vill säga förbjuda undervisning om mångfald i grundskolan.
Det är den ordern som försvarsministern Pete Hegseth sedan breddade till att omfatta specialutbildningarna inom militären. Och som får ledningen vid the Naval Academy i Annapolis att rensa ut 381 böcker sorterade under vinjetter som ”rasism”, ”rasrelationer” och ”feminism”.
– Politiskt är detta en eftergift till Trumps väckelsekristna allians. Den gruppen har länge förespråkat censur för att hålla kulturen ren, säger Linda Gordon.
Det visar sig att John Warner – kristen Trumpväljare från Fairhope, Alabama – befinner sig i Annapolis för att fira sin yngste son. Luke, som han heter, tar examen från sjökrigsskolan i år. Som nyutexaminerad officer ska han nu hantera kärnvapen i San Diego.
Warner har jag intervjuat om Trumprelaterade spörsmål under snart tio års tid. När jag når trebarnspappan över telefon ett par veckor efter avslutningsceremonin är hans röst fortfarande mättad av faderlig stolthet: sonen fick skaka vicepresidenten JD Vances hand på scenen i Annapolis!
Warner har en dubbel syn på sina barns prestigeutbildningar. Å ena sidan är han stolt över att de bemästrade de höga fysiska kraven. Å andra sidan sörjer han att de drillades under delvis demokratiska presidentadministrationer, som Obamas och Bidens.
Det innebar, säger Warner, att värdefull lektionstid ödslades på indoktrinering i mikroaggressioner, propaganda om flytande könsidentiteter och vad Warner betraktar som inbillad rasism. Det får skrivas böcker om mångfald och feminism, säger Warner. Men på en statlig militärskola har woke inget att göra. Där ska enighet under flaggan premieras. Inte splittring i grupptänkande.
Warners bild av akademin är sannolikt färgad av Pete Hegseths, den nye försvarsministern som gjort karriär på att varna för vänsterns inflytande i militärmakten. I fjol gav Hegseth ut pamfletten ”The war on warriors”, där han beskriver hur ”kulturmarxister” infiltrerat militären och i hans tycke försvagat den inifrån. Tanken är att positiv särbehandling av minoriteter och kvinnor gjort förbanden mindre robusta. Det drabbar, säger både Warner och Hegseth, ytterst de amerikanska ungdomar som landet skickar ut i strid. De blir mer sårbara när de tvingas slåss intill inkvoterade bröder och systrar, soldater som egentligen inte håller måttet.
Slutsatsen: vänstern offrar amerikanska soldater på antirasismens och feminismens altare. och det är ytterst därför som mångfaldspropagandan måste utrotas från militären.
John Warner har inte studerat listan över verken som rensades ut från sonens skolbibliotek. Han frågar mig vad böckerna handlar om. Jag hinner säga ”trans” när han avbryter mig i telefonen:
– Jag applåderar den som rensade ut böckerna.
Jo, man kan visst jämföra utrensningen av böckerna i Annapolis vid nazisternas bokbål av så kallad otysk litteratur, säger Matthew Delmont, professor i historia vid Dartmouth college.
Men Delmont tänker snarare på utrensningen vid militärhögskolorna som ett utpräglat amerikanskt bakslag – ett svar på medborgarrättsrörelsens 50 år långa kamp för att inkludera de svartas historia i den amerikanska nationens historia.
Delmont är författare till fackboken ”Half american” från 2022, som berättar om de svarta soldater som stred för USA:s räkning i andra världskriget. De var beredda att offra sina liv för demokratin i Europa samtidigt som de inte var fullt inkluderade i den amerikanska demokratin på hemmaplan.
Först 1948 fick svarta och vita soldater börja äta och sova tillsammans i USA.
”Half american”, Delmonts påminnelse om detta, rensades ut i Annapolis.
– Före medborgarrättsrörelsen brydde sig varken allmänna skolor eller elituniversiteten i USA om den afroamerikanska historien. Först 1960 introducerades en evidensbaserad historieskrivning om den svarta erfarenheten. Nu är skolorna under politiskt tryck att backa till en tidpunkt innan de svartas perspektiv fick ta plats på kurslistor och i läroplaner. Det är djupt oroande för mig som historiker.
– Och det tyckte jag redan innan min egen bok förbjöds.
I slutet av maj händer något överraskande.
Mitt under examensveckan, något dygn innan vicepresidenten (och författaren) JD Vance ska trycka kadetternas händer på scenen i Annapolis, kommer en plötslig motorder från Pentagon.
Nu ska Nimitzbiblioteket återinställa de 381 böckerna som man just rensat ut. Försvarsdepartementet motiverar inte sin kovändning. Men protester spelade sannolikt in, från 750 alumner vid skolan och från militärutskotten i såväl representanthuset som senaten i Washington.
I stället ska en långt mindre samling – ett 20-tal titlar – granskas av en expertgrupp. Det är ännu oklart vilka verk det rör sig om. I slutet av juni väntas besked om vilka böcker som slutgiltigt ska förbjudas i Annapolis.
Bokhandlaren Jinny Amundson, som driver Old Fox Books i Annapolis, har sedan återinförandet genomfört en liten privatspaning på Nimitzbiblioteket. Hon körde dit för att bekräfta att böckerna verkligen återfanns i hyllorna. Hon hittade alla hon kollade. Utom två. ”Our time is now” och ”My vanishining country” av de demokratiska svarta politikerna Stacey Abrams och Bakari Sellers.
Det kan vara en slump att just de titlarna saknades vid besiktningen.
Amundson tog selfies med de återinförda böckerna och skickade till några av författarna hon korresponderat med.
Tillsammans med den pensionerade kommendören William Marks gav sig Jinny Amundson fan på att göra de censurerade orden till en ljudkuliss i Annapolis. Civilsamhället arrangerade en maratonläsning av Maya Angelous självbiografi i hamnen och började planera en föreläsningsserie med förbjudna forskare.
Innanför tröskeln på hennes bokhandel, belägen några hundra meter från skolan, står en fågelbur.
Och lösenordet till wifinätverket i kafét: Make America Read again.
När Williams Marks får höra det, säger han:
– Det är vad vi borde kallat vårt projekt!
För Matthew Delmont är protesterna mot de utrensade böckerna en sedelärande historia.
– Om vi ska vara en demokrati som rymmer en mångfald av människor är det viktigt att vi själva försöker skapa de samhällen som vi vill leva i, säger han.
– Och i liten skala var det vad man gjorde i Annapolis. De satte tryck på skolan och politikerna att stoppa tillbaka böckerna i hyllan. Och de lyckades.
