Adnan Imsirovic var på vaktmästarnas kontor när han hörde det skarpa ljudet ute i korridoren. Skott? Han kollade på sin kollega, som kollade på honom. De gick ut och såg springande människor som på svenska, arabiska och somaliska skrek: ”Skjutning! Skjutning!”
Adnan Imsirovic vände om och stängde dörren till kontoret. Han öppnade ett fönster, beredd att hoppa ifall någon skulle komma efter honom. Sedan tryckte han på larmknappen som finns där inne, flera gånger.
Men något fick Adnan Imsirovic att inte vilja stanna kvar utan gå tillbaka ut i korridoren. Han är vaktmästare och måste ta reda på vad som hade hänt. Tänk om någon behövde hjälp?
Försiktigt tog han sig ut igen i den nu alldeles tysta korridoren.
En bit bort fick han syn på två kvinnor som också smög sig fram.
”Gå, gå, gå!” viskade Adnan Imsirovic till dem.
En bit bort låg en kvinna. Bara en del av kroppen syntes, men Adnan Imsirovic kände igen henne på håret, och på hennes armbandsur. Det var en av hans lärare som låg alldeles stilla.
Adnan Imsirovic började gå mot henne, men hann bara halvvägs.
Först såg han vapnet. Sedan såg han den som höll i det.
En lång, svartklädd man med något som såg ut som skytteglasögon på sig. Och han vände pipan på sitt kraftiga jaktgevär mot Adnan Imsirovic.
Första skottet träffade honom i vänster axel. Andra, i höger arm.
På något sätt hamnade Adnan Imsirovic bakom en soffa och liggande i sitt eget blod fylldes han av en smärta som inte liknade något han upplevt förut. Det blev allt svårare att andas.
Adnan Imsirovic blundade: ”Nu dör jag. Nu avslutar han det”.
Men när inget hände öppnade han sina ögon och liggande på golvet kikade han under soffan.
”Är han kvar?”
Adrenalinet som pumpades ut i kroppen, började verka.
Adnan Imsirovic kom upp på fötter, såg sig snabbt omkring och sprang mot huvudentrén, hållandes sin högra arm med sin vänstra hand, samtidigt som mördaren var där någonstans i labyrinten av korridorer. Krafterna räckte de omkring 100 meter som krävdes och utanför entrédörren sjönk Adnan Imsirovic ihop på marken.
Då såg han en annan kille springa ut samtidigt som glaset i dörren splittrades av skott.
Än idag vet inte Adnan Imsirovic om killen klarade sig.
Tio människor mördades den där dagen. Fem personer skottskadades svårt.
Adnan Imsirovic vårdades i en månad på sjukhuset i Örebro.
Massmördaren Rickard Andersson sköt honom med halvmantlade kulor, gjorda för att expandera i kroppen och orsaka så mycket skada som möjligt. Det är kulor som används för att på ett effektivt sätt fälla storvilt som älg men som inte är tillåtna att använda i krig, mot människor.
– Jag låg där på sjukhuset och tittade på min högra arm, ända ner till benet, säger Adnan Imsirovic.
Splitter sitter fortfarande kvar i hans kropp. Det är för farligt att ta ut.
DN träffar Adnan Imsirovic hemma i lägenheten i Örebro.
Smärtan håller honom vaken på nätterna. Skulle han somna till, kommer mardrömmarna. Då ser han mannen med glasögonen och vapnet igen, ståendes bakom hans familj. Hustrun, som väntar deras andra barn i höst, och deras ettåriga dotter.
På ett bord hemma i vardagsrummet ligger ett informationsblad från flickans förskola, med hennes inskolningstider. Numera ligger där också ett tjugotal askar med mediciner, de flesta smärtstillande.
Adnan Imsirovic har varit hemma från sjukhuset i några veckor.
Men när han skulle skrivas ut, ville han inte. Han som beskriver sig själv som självständig, äventyrlig och orädd, hade blivit rädd för allt.
– Höga ljud, när någon skriker till, eller om det är många personer på samma plats. Sjukhuset blev min trygghet, det var bara där kände jag mig säker. Jag ville tillbaka.
Adnan Imsirovic kom till Sverige från universitetsstaden Tuzla i Bosnien för snart två år sedan, lärde sig snabbt svenska på SFI på Risbergska och stannade kvar på skolan för att studera till vaktmästare.
I sin mobil har han en liten film från när en kollega spelar på ett piano som står inne på vaktmästarkontoret, och hur en annan kollega låtsas dansa som en ballerina.
– Kollegerna har hört av sig hela tiden nu. Jag är så tacksam för dem, och för alla inom vården, poliserna som stoppade mina blödningar och körde mig till sjukhuset och min psykolog som är jätteskicklig. Jag är glad att se att det finns människor i Sverige som tänker på andra. Och så vill jag tacka Marwa, säger Adnan Imsirovic.
I ett klipp som spreds på sociala medier efter dådet syntes hur några personer försökte hjälpa en man som låg på marken utanför skolan.
Några dagar senare höll statsminister Ulf Kristersson ett tal till nationen:
”Jag tänker på den kvinna, hon heter Marwa, som knöt en sjal som förband på en skadad man.”
Mannen var Adnan Imsirovic.
I början var han arg på massmördaren Rickard Andersson, numera försöker Adnan Imsirovic att inte tänka på honom även om tankarna mal: Varför?
Rickard Andersson gav inga svar när han sköt Adnan Imsirovic. Han varken skrek eller pratade.
– Han sade ingenting.
Adnan Imsirovic drömde om att skaffa många barn och någon gång kanske flytta tillbaka till Bosnien tillsammans med sin familj. Hans pappa gick bort när han var liten, i Bosnienkriget, men hans mamma och tre systrar finns kvar i Tuzla. Även hans hustru har släktingar där.
Numera vill Adnan Imsirovic ogärna gå utanför dörren och tvingas be om hjälp med nästan allt. Ta på sig kläderna, knyta skorna, skruva upp en vattenflaska. När den ettåriga dottern vill leka och busa händer det att han försöker lyfta upp henne ändå, fast han inte får.
Veckorna fylls med olika vårdbesök och träning. Sjukhuspersonalen har ordnat så att han får träna i gymmet när det bara är några få personer där.
Adnan Imsirovic hoppas att rehabiliteringen ska rädda hans högra arm som har opererats fem gånger. Gång på gång svullnar den upp och därför har läkarna tagit en artär från Adnan Imsirovic ena ben och satt in i armen. Känseln är helt borta i delar av handen och nervsmärtan känns varje sekund.
– Jag försöker vara normal även om mörka tankar smyger sig på. Jag är inte samma person som jag var förut. Men jag måste försöka, inte minst för min familj och mina barn. Jag vet hur det är att växa upp utan en pappa.
