Sanae Takaichi är konservativ och beskrivs som en hök i sin syn på många områden. Sedan hennes parti Liberaldemokraterna, LDP, hittat en ny koalitionspartner i ytterhögerpartiet Nippon Ishin tog hon på tisdagen plats som Japans premiärminister.
Hon är den första kvinnan i Japan som tar det stora steget.
I en nation där endast 16 procent av ledamöterna i parlamentets underhus är kvinnor och där mer än hälften av över 20 000 undersökta japanska företag håller sig med verkställande direktioner som består av män rakt igenom är detta en milstolpe.
Efter en omröstning i parlamentet ersätter hon nu Shigeru Ishiba som premiärminister och dödläget i japansk politik bryts efter tre månader. Men Takaichi splittrar landet i förespråkare och kritiker.
”Utsikterna att vi får vår första kvinnliga premiärminister gör mig inte glad”, skrev sociologen Chizuko Ueno på X – och förklarade att Takaichis utnämning visserligen förbättrar Japans rankning i listor över jämställdhet i världen, men att det inte betyder att japansk politik blir mer vänligt inställd till kvinnor.
Den nya premiärministern tillhör ett mansdominerat, konservativt parti, som under lång tid nästan alltid styrt Japan. Hon beskrivs ha tagit sig till toppen genom stenhårt arbete och samsyn med partiets mest hökaktiga, bland annat i den hårda hållningen mot Kina, och mot växande invandring.
Kritiker menar att hon inte brytt sig om att ställa sig bakom åtgärder för att lyfta kvinnor till högre positioner i samhället.
Hon har tydligt opponerat sig mot samkönade äktenskap och ett förslag att skrota en gammal lag, som skulle låta gifta par behålla sina respektive efternamn, så att kvinnor inte pressas att ta sina mäns namn.
Sanae Takaichi vill heller inte ändra på lagen som ger endast män rätten till kejsartronen.
Ändå hoppas många japanska kvinnor att hon med utnämningen visar att det är helt normalt med en stark kvinnlig ledare – och att hennes exempel får efterföljare. Det finns förhoppningar om att hon ska bygga ut förskolan och reformera barnomsorgen, så att kvinnor lättare kan komma tillbaka i arbetslivet efter att ha fött barn.
I en 30 år gammal bok från början av sin politiska karriär i västra Japan skrev hon att hon kände sig utanför när manliga kolleger kvällstid samlades till bastubad och träffades på klubbar.
Hon skrev att hon såg fram emot när kvinnor kunde vara sig själva i politiken och varken behövde exploatera en överdrivet feminin sida eller imitera en tuff manlig stil.
Nu är hon det nya ansiktet hennes parti LDP anser sig behöva. Vad det betyder för jämlikheten i Japan tycks däremot mer oklart.
