Första svenska att klara extrema loppet – 25 mil genom öknen

Sarah Fager åkte från ängarna i Ängelholm till sanden i Swakopmund. Hon och hennes bror Ludvig Landgren var anmälda till ett ultramaraton som mätte 250 kilometer och under sex dagar sprang de genom öknen i Namibia. I lördags korsade de mållinjen tillsammans.

– Vi sprang så mycket som möjligt på morgonen och ju varmare det blev desto långsammare gick det. I slutet av dagen gick det i snigelfart men man ville bara framåt, framåt hela tiden. Man ville inte stå där och brännas ner till en liten fläck i gruset, säger hon.

För under loppet sprang och gick hon och hennes bror flera mil om dagen. Temperaturen låg runt 45–55 grader i solen. Loppet var uppdelat i sex etapper där den längsta etappen var 80 kilometer. Den etappen tog dem nästan 16 timmar.

– Den kunde jag inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle klara av. Jag hade cyklat 90 kilometer en gång men aldrig gått 80. Vi började springa på morgonen och det var en värme jag aldrig upplevt förut. Men så har man plötsligt gjort halva och blir upprymd av att man tagit sig så långt.

Sarah Fager anmälde sig till loppet för ett år sedan och då hade hon inte ens sprungit ett maraton.

– Ludvig frågade om jag ville följa med och då sa jag först nej, absolut inte. Men så tänkte jag om och ville göra ett kul äventyr med min bror. Det var svårt att förbereda sig för värmen men jag stängde in mig i tvättstugan med en fläkt några gånger, berättar Sarah.

Syskonen tog sig igenom etapp efter etapp, steg för steg. Men de hade inte valt någon vilsam semestervecka.

– En dag fick sex personer dropp och det var många otäcka situationer. Jag såg två personer som låg och skakade och kräktes så det blev tydligt vilken skör balans det är.

Hur fick ni den näring som behövs?

– Jag följde ett schema där jag tog salt och elektrolyter (mineraler som hjälper till att upprätthålla kroppens vätskebalans) varje timme. Alla måste ha med sig en och en halv liter vatten och 2 000 kalorier mat per dag. Man tappade aptiten fullkomligt så det var viktigt att hela tiden fylla på. Vid ett tillfälle blev min bror väldigt trött men då fick han en buljongtärning med vatten av arrangörerna och piggnade till, berättar Sarah.

Alla deltagare bar med sig en ryggsäck med obligatorisk utrustning som bland annat innehöll kompass, första hjälpen och dunjacka för nattens kyla. I väskan måste alla förnödenheter få plats men Sarah pressade ner en sista viktig detalj.

– Jag kan inte sova utan en kudde så den fick följa med.

Syskonparet följde flaggorna som visade vägen genom det storslagna landskapet. Samtidigt som de var ovetandes om att det tickade in mer och mer pengar till en insamling de valt att starta i samband med loppet.

– Vi gjorde en insamling till vår bror Marcus, vars son har en ovanlig genetisk sjukdom, GSD. Han har startat en patientförening med syfte att sprida kunskap mellan patienter, vård och anhöriga som träffas en gång om året.

Samma helg som Sarah och Ludvig sprang under den klarblå himmeln och bland beigea toner anordnades just denna träff.

– Det kändes jättefint att göra något för andra och inte bara för sig själv.

Efter 250 kilometer av svett, sol och blåsor gick de i mål och Sarah Fager blev första svenska kvinna att genomföra ”Namib Race”.

Var gjorde det mest ont?

– Absolut fötterna. De tog mycket stryk och fick plåstras om. Jag fick ta smärtstillande och det blev ju inte bättre med sand och värme.

När vi lägger på har Sarah Fager precis tagit tåget från Kastrup till familjen i Ängelholm och i stället för löparskor är fötterna i ett par mjuka sandaler.