Sedan författardebuten med ”Se upp för krokodilen!” 2016 har Lisa Moroni arbetat upp en diger bibliografi. Ömsom som textförfattare i nära samarbete med mamma Eva Eriksson, som blev ett hushållsnamn inom den svenska barnlitteraturen redan i skarven mellan 1970- och 1980-talen. Ömsom i egen rätt, som skapare av både text och bild i en egen serie fabler om bästisarna Pigan och Kurran, som utforskar den föränderliga naturen runt omkring dem.
I bilderböckerna om den dynamiska duon kan ett borttappat ekollon leda till en vild skattjakt, allt medan en torrlagd bäck blir starten på ett mångbottnat äventyr. Igenkänning och nyfikenhet löper som en röd – eller ska man säga grön – tråd genom Lisa Moronis skogslandskap, ofta upplysta av en gul, nästan gnistrande underton. Ändå saknas det inte sälta, som i bilderboken ”Pigan och Kurran på djupt vatten” (2021) där en alldeles för varm och regnfattig sommar leder Pigan, Kurran och de andra skogsdjuren på en vandring efter vatten.
Det är frestande att läsa den senare som en upptakt till nya ”Sagan om skogen”, också den en fabel som tar spjärn mot ett havererat ekosystem. Ändå är det två ganska olika bilderböcker. Mycket tack vare att Lisa Moroni äntligen vågar kasta loss. Där hon tidigare framstått som en lite anonym röst, i en aningen traditionstyngd och redan väl utforskad barnlitterär genre, träder hon nu fram som en mer fullfjädrad och allegorisk berättare. ”Sagan om skogen” är ett slags samtida, mild och samtidigt utforskande civilisationskritik om vikten av att hålla minnen vid liv. Allt framburet av ett förtätat, men påfallande tryggt formspråk lagt i mjuka pennstreck och en varm färgpalett.
I bilderboken kliver en björnmamma och hennes lilla björnunge ut i en ny och skövlad värld, efter vinterdvalan. Borta är träden, skogen och den mjuka mossan. I stället breder en annan sorts landskap ut sig. Ett av sten, husfasader, stadsgator och övergångsställen. Allt är upp och ner i det nya. En räv kör sin unge i barnvagn, ett vildsvin kånkar matkassar, kråkorna svävar fram med hjälp av tekniska manicker och älgarna går på två ben!
Tider ska passas, allt ska hinnas med.
Dagarna går. Allt medan minnena av det som en gång var sakta bleknar. Men måste det vara så? Och måste man göra som alla andra? Är förändring och framsteg alltid bra? Lisa Moroni ställer sina frågor mellan raderna, men lämnar alltid åt läsaren att komma med svaren.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning här
