Den 12 februari 1994 riktades blickarna i Norge mot den pampiga invigningen av vinter-OS i Lillehammer.
Knappt 20 mil söderut passade några andra på.
Filmen från en övervakningskamera visar hur två personer med hjälp av en stege och genom att sedan krossa ett fönster tar sig in på Nasjonalgalleriet i Oslo. De plockar med sig ”Skriet”, det världsberömda konstverket av Edvard Munch, och försvinner.
På museet hittas sedan ett vykort, med texten: ”Takk for dårlig sikring.”
Olle Nordin skulle så småningom blir förbundskapten för Sveriges herrlandslag i fotboll, men säsongen 1985 ledde han tillsammans med sin assisterande tränare Dag Vestlund den norska klubben Vålerengen.
– På den tiden hade Vålerengen ett väldigt bra lag. Bland de allra bästa i Norge, säger Vestlund.
I truppen den säsongen fanns bland annat den lovande tonåringen Pål Enger.
– En go kille. Tog egentligen ingen plats överhuvudtaget, säger Olle Nordin.
– Det var nästan så att vi önskade att han skulle armbåga sig fram litegrann, ta för sig. Han var tystlåten, skötte sig med tider och träningar. Det fanns ingenting att anmärka på.
Vestlund igen:
– Så det var en stor överraskning, för mig i alla fall, när vi fick reda på vad han gjorde när han inte spelade fotboll. Det hade jag aldrig trott.
Visst var det så att Vålerengen var ett riktigt bra lag under 1980-talet, men spelarna var för den sakens skull inte heltidsproffs. I stället var många så kallade semiproffs. De kombinerade sitt fotbollsspelande med ett jobb vid sidan av.
Pål Enger tävlingsdebuterade för Vålerengen året därpå, när han hoppade in i en match mot Lillestrøm SK på sensommaren 1986. Knut Arild Løberg var spelaren som byttes ut. Vid sidan av fotbollskarriären jobbade han som polis.
”Bildligt talat sprang Løberg efter den kvicka Enger på träningsplanen på dagen, innan han tog upp jakten på samma man på Oslos mörka gator på kvällen”, skrev den norska tidningen Verdens Gang många år senare.
Vad som är sant och inte när det kommer till Pål Enger är inte helt lätt att reda ut. Historierna är många. Berättelser och minnen går ibland isär, och kanske är det inte så konstigt – mycket av det hände för mellan 30 och 40 år sedan.
Knut Arild Løberg berättar om en lagkamrat som stack ut.
– På den tiden var det ju så att man kunde råka låsa in nycklarna i sin egen bil. Då kunde Pål ta sig in åt killarna, säger han.
En annan del av historien gör gällande att det kunde bli vadslagning om hur lång tid det skulle ta för talangen att bryta sig in i respektive bil. Så var det också bilarna som Pål Enger själv kunde komma till träningarna i.
– Ibland kunde han parkera bredvid mig. På träningen sade jag: ”Pål, det där är inte din bil, så vi tar och kör tillbaka den efteråt”, berättar Løberg.
– Sedan körde han före och jag efter, och så lämnade vi tillbaka bilen.
En annan historia är den om datorn som försvann från klubbens kontor. Det var inte Pål som var skyldig, men uppenbarligen visste han mer än andra. Dagen därpå kom han nämligen tillbaka med datorn.
De flesta tycks trots allt vara överens om att Pål Enger vid den här tidpunkten inte ännu var någon tung kriminell. Kanske snarare i början av det som skulle komma att bli en kriminell karriär.
Pål Enger växte upp i Tveita, ett område i de östra delarna av Oslo.
– Det fanns en splittring i Tveita. Vissa gillade sport, vissa gillade knark. Jag valde sport, säger han i dokumentären ”The Man Who Stole the Scream”.
Och visst valde han också fotbollen. Åtminstone delvis, åtminstone ett tag.
Det blev aldrig någon stor fotbollskarriär för Pål Enger. Han gjorde tre inhopp för Vålerengen, varav ett i det som på den tiden hette Uefacupen. Totalt knappt en halvtimmes spel.
Steinar Brun spelade också fotboll i Norge på den andra halvan av 80-talet, men inte med Pål Enger.
Däremot mötte de varandra några gånger, och blev senare nära vänner.
– Pål sade till exempel: ”Jag kan inte bli världens bästa fotbollspelare, så bra är jag inte. Men jag kan bli världens bästa tjuv”, säger Steinar Brun.
Pål Enger har själv berättat att det började med att gömma choklad i tröjärmarna. Sedan fortsatte det. Klockor, juveler, smuggling (men inte narkotika, enligt honom själv) och bankautomater.
Men han hade också en speciell relation till Edvard Munch – och speciellt Munchs storverk: ”Skriet”.
I dokumentären berättar Pål Enger att han som liten hade en våldsam styvpappa, som slog både honom och mamman. Minnesbilderna gör också gällande att styvpappan skrek på mamman.
– Det var nog mig själv jag såg i tavlan, konstaterar Pål Enger, som också påstår att han gick till museet för att se ”Skriet” flera gånger i veckan under flera års tid.
Steinar Brun igen:
– För honom var Edvard Munch en rockstjärna. Han fick en crush på Munchs uttryck.
Pål Enger hade bestämt sig. Han skulle stjäla ”Skriet”, och 1988 var det dags. Han lyckades, tavlan var med – men det var något som inte stämde. I bilen beskådade han sitt byte och fick en chock.
– Vi tog fanimej fel tavla, konstaterar han i dokumentären.
De hade fått med sig ”Vampyren”, som visserligen också ett verk av Munch. Pål Enger lämnade senare tillbaka den, men dömdes till fängelse. Fotbollskarriären var här i praktiken över.
Pål Enger påstår själv att historien sedan fortlöpte på detta vis:
Efter domen för stölden av ”Vampyren” kom han till fängelset som en vanlig brottsling. Han lämnade som expert. I fängelset fick han nys om att IOK:s ordförande Juan Antonio Samaranch förkunnat att vinter-OS 1994 skulle hållas i Lillehammer.
Perfekt, tänkte Pål Enger. Då ska jag slå till.
Pål Enger påstår att han visserligen var hjärnan bakom stöten, men enligt egen utsago var han själv inte någon av de två personer som klättrade upp på stegen som ställts upp mot Nasjonalgalleriet i Oslo den där vinterdagen 1994 – samma dag som den pampiga OS-invigningen upptog stora polisresurser.
Hur som helst, den spektakulära men på samma gång till synes rätt simpla kuppen lyckades. ”Skriet” försvann, och vykortet med tacken för den undermåliga säkerheten lämnades på museet. Kanske var det sistnämnda nästan det viktigaste, enligt Enger.
– Han var en väldig atypisk kriminell, konstaterar vännen Steinar Brun.
Brun säger att Pål Enger senare berättade om känslan, bara det att veta att det nu var han som hade ”Skriet” i sin ägo.
– Han sade att det var en stor känsla, att det var värt det.
Pål Enger påstår alltså att han inte var den som faktiskt genomförde själva kuppen, eftersom han förstod att han direkt skulle bli misstänkt. Det fanns ju inte speciellt många andra i Oslo som redan hade en Munchkupp på meritlistan.
Konstkuppen blev av förklarliga skäl en stor nyhet världen över, och på samma gång en prestigesak för den norska polisen. Samtidigt var Pål Enger – som senare berättat att han förvarade ”Skriet” i ett bord tillhörande en släkting – inte sen att ta tillfället i akt.
Han satte in en notis i Dagbladet när hans son fötts, med texten: ”Han föddes med ett skrik.”
Men till slut skulle rättvisan komma ikapp honom och kumpanerna.
Engelsk polis kopplades in i ärendet. Med hjälp av bland annat avancerat arbete under täckmantel – en man vid namn Charles Hill anlitades och utgav sig för vara en representant från J. Paul Getty Museum i Kalifornien som ville köpa ”Skriet” – kunde tavlan nästintill oskadd återföras till dess rätta ägare.
Pål Enger greps senare, och dömdes till sex år och tre månaders fängelse.
Att det var Pål Enger som låg bakom stölden av ”Skriet” nådde i sinom tid så klart även de gamla tränarna från Våleregen.
– Det lät bara så otroligt. Jag tänkte att det inte kunde vara sant. Jag fick inte ihop ekvationen med den pojk man tränade en gång, säger Olle Nordin.
Dag Vestlund:
– När jag fick veta att det var han så log jag väl lite, faktiskt.
Men kunde det ha blivit en annan väg för Pål Enger? En annan historia?
– Han kunde blivit väldigt mycket om han satsat på något annat, säger Steinar Brun.
Visst finns det många vägar att välja, och det var inte heller så att Pål Engers val enbart stod mellan att bli fotbollsproffs i Vålerengen och att genomföra konstkupper. Men kanske hade fotbollen trots allt kunnat fungera som en väg bort från kriminaliteten.
Knut Arild Løberg – polisen och lagkamraten i Vålerengen – igen:
– Jag har nog alltid varit den typen som tänkt att man ska få en möjlighet att göra något bra…
– Jag menar att även om man är småkriminell i den åldern, så kan man inte bara klippa bandet. Personen måste ha någon att hålla i, och det var det jag försökte göra.
– Sedan fanns det så klart gränser som hade kunnat göra att jag behövt vidta åtgärder under tiden i Vålerengen.
Tror du att de andra i laget hade samma uppfattning om Pål som du hade?
– Nej, nej. Jag gick inte runt och snackade om vad Pål höll på med. Jag sade till klubben att jag skulle berätta om det blev allvarligare saker, men att jag tills vidare skulle hålla en arm runt honom och att vi skulle ge honom chansen sportsligt.
Var det också så att Pål kunde hjälpa dig med information?
– Så här i efterhand kan jag säga att så var fallet. Det är klart att han hjälpte mig en del. Vi kunde väl dra nytta av varandra på ett sätt.
På vissa sätt framstår det nästan som att Pål Enger mest är omtyckt, trots att han har ett långt kriminellt förflutet – och trots att han knutits till det kriminella nätverket Tveitagjengen, som orsakat många människor stor skada.
Att han mest är och kommer att bli ihågkommen som en kul och fyndig figur.
– Det är nog inte helt fel, säger Dag Vestlund.
– Han har sagt efteråt att han skulle göra om allting igen, även om han suttit inne många år av sitt liv, säger Steinar Brun.
Knut Arild Løberg tror att mycket handlar om att både ”Vampyren” och ”Skriet” till slut kom tillbaka i gott skick.
– Det blev väl lite på ett Egon Olsen-vis (från Olsenbandet, som ligger till grund för Jönssonligan). Jag tror att historien varit en helt annan om tavlorna inte kommit tillrätta eller om de hade förstörts.
Pål Enger målade också själv, och signerade sina verk med ”P.Enger”. Det var ingen slump att det blev ”pengar”.
Flera av hans tavlor fanns också med på begravningen.
Pål Enger dog tidigare i somras. Han blev 57 år gammal.
Den 17 juli hölls begravningen i Vålerenga kyrka. Kistan var insvept i ”Skriet”-motivet, och vid altaret stod även Engers egna tavlor. Bland motiven fanns stegen uppställd mot Nasjonalgalleriet i Oslo.
– Pål satt nog uppe i himlen och log, säger Steinar Brun.
