Fotografen Dawood: ”Jag var konstant rädd att bli påkommen”

Siluetter av män. En i en svulstig aftonklänning i en öken. En annan i ögonskugga, nätstrumpbyxor och lackkappa. En tredje kyssande en annan. Alla med ansiktet förtäckt, bortvänt eller dolt i mörker. Även om personerna på fotografierna är modeller hade det varit för riskfyllt att avslöja deras identitet.

– Jag bar på en ihållande rädsla för att bli påkommen. Att någon skulle lägga beslag på datorn och använda bilderna som bevismaterial för att komma åt någon i vårt nätverk – eller ännu värre personerna jag berättar om. Därför fotograferade jag med en kabel som skickade bilderna direkt till en krypterad dator. Jag ville inte att mina bilder skulle sätta oss i fara om min kamera beslagtogs, säger Dawood som till vardags arbetar som kommersiell fotograf under sitt riktiga namn. För projektet i Egypten valde han dock att jobba under pseudonym.

Dawood har hängt på Trädgården från morgon till kväll de senaste dagarna. Under Prideveckan visar han sin fotoutställning ”Unstraight stories from Egypt” på Södermalmsklubben. Vid vårt besök provhänger han de tjugotal verken – mestadels porträtt, men där finns även miljöbilder skildrande vardagslivet i Kairo. Genren han jobbar i beskriver han som en typ av dokumentär fiktion. Genom sina iscensatta foton tolkar han historierna som kommit till honom direkt från de porträtterade eller via informanter i ovan nämnda nätverk.

– Aftonklänningen som syns i flera av bilderna kan kopplas till en av de män som tvingades fly landet på grund av sin sexuella läggning. Kanske symboliserar den en feminin sida hos män som föraktas i landet.

Tre månader tillbringade han i Egypten, mestadels i Kairo, för att skildra den kärlek, längtan och hopp som bor i landet. Men som sker i det fördolda, och som förföljs och tystas ner. Kärleken mellan personerna som Dawood porträtterar är inte önskvärd i ett land där homosexualitet betraktas som avvikande. Människorättsorganisationer som Amnesty och Human Rights Watch rapporterar återkommande om trakasserier och förföljelser av hbtq-personer i Mellanöstern. Homosexualitet är officiellt inte förbjudet i Egypten, men polisens säkerhetstjänst använder sig av lagar mot ”utsvävningar” och ”offentlig omoral” som argument för förföljelse och arrestering. Förföljelser som periodvis liknat rena häxjakter med förnedring och tortyr som utgång.

– Jag hörde återkommande om poliser som skapar falska profiler på dejtningsappar som Grindr för att locka hbtq-personer. De uppvaktar dem under några veckor för att sedan bestämma träff och sätta dit dem, säger Dawood.

Fotoprojektet bär även en koppling till Dawood personligen. Uppvuxen i Libanon fram tills han som sjuttonåring flyttade till Sverige, upplevde han själv den utsatthet som många hbtq-personer gör i flera av Mellanösterns länder. Som tonåring bevittnande han hur homosexualitet var något som existerade, men som man inte talade om – eller ännu mindre visade öppet. Men förtrycket, menar han, var också länkat till klass. Att, som han själv, komma från medelklassen och gå på privatskola innebar ett större mått av frihet beträffande bejakandet av den sexuella identiteten.

– Jag var exempelvis på en privat gayfest i en Gulfstat som hölls av en förmögen man från Beirut. Utanför stod statens militärpolis och bevakade tillställningen. Hur du behandlas som gay beror till stor del på din bakgrund och klasstillhörighet.

En fundering Dawood burit med sig sedan flytten till Sverige är hur det gått för hans gayvänner som är kvar i det forna hemlandet. Att genomföra fotoprojektet i Libanon kändes dock för nära – i stället började han göra research om situationen för hbtq-personer i Egypten. Med drivkraften att skapa förståelse för deras vardag hoppas han att hans bilder kan bidra till att synliggöra berättelser från en kultur som annars ligger i dunkel.

– Även om personerna jag träffade i Egypten levde under andra förhållanden än jag själv, kände jag igen mig i tankarna de bar på. De funderade också mycket på sin identitet, sin tillhörighet och varför de var annorlunda. Skillnaden är att de måste undersöka alla de frågorna i ett mörker.

Att flera av personerna på väggarnas fotografier är modeller gav dock ingen garanti för säkerhet. Dawood berättar om försiktighetsåtgärderna han fick vidta under hela projektet. Hur möten och fotograferingarna fick hållas på avskilda platser.

– Vid ett tillfälle skulle jag ha möte med en transkvinna i en lägenhet som vi hyrt för fotografering. Men eftersom det är förbjudet att som man ta upp en utomstående kvinna på rummet fick vi ha mötet i receptionen, varpå portvakten där blev misstänksam och ringde säkerhetspolisen. Jag fick packa ihop mina saker och gå därifrån.

Dawood ger mig en bunt med papperslappar som ska ligga i utställningsrummet. På remsor har partier från berättelserna han gestaltat nedtecknats på arabiska, svenska och engelska. Historierna från Egyptens hbtq-community är många, jag drar en och läser:

”​Min pappa behandlade mig som om jag vore besatt, eftersom omvändelseterapin inte hade fungerat. Han tvingade mig dricka det inom islam heliga ZamZam-vattnet i en månads tid. Efter det frågade han mig, ’har du förändrats?’ Jag svarade, ’nej, har du?’”

På nästa lapp läser jag:

”Jag satt vid stranden i Alexandria och bredvid mig satt två män som höll varandra i händerna. När de såg mig släppte de taget och hoppade i badet. En bit från stranden började de kramas och kyssas och jag log åt dem för att visa att jag inte var dömande. Jag såg hur glada de blev.”