Elisabeth Ohlson – fotograf och konstnär, men också aktivist – visste att hon inte hade lång tid kvar att leva. Förra året diagnosticerades hon med obotlig magcancer.
När DN i somras träffade Elisabeth Ohlson för en intervju sade hon sig vara förberedd på att dö.
– Jag har varit nära döden som händelse många gånger. Den är en del av våra liv fast den är så svår. Det har nog förberett mig. Jag kan tänka på den och prata om den utan att liksom fastna i en rädsla eller en sorg. Det kanske kommer framöver, jag vet inte, sade hon.
Elisabeth Ohlson föddes 1961 och växte upp i Skara i Västergötland. Hon fick sin första kamera när hon var elva år och gick då med i Skaras fotoklubb, där hon var en av två tjejer.
Hon arbetade under några år på Skara Tidning och Göteborgs-Tidningen, först som kopist och sedan som fotograf. Därefter blev hon frilansfotograf med inriktning på porträtt.
När Elisabeth Ohlson mot slutet av 1980-talet lämnade Västergötland för Stockholm blev hon engagerad i Noaks ark, en stödförening för hiv-positiva och aidssjuka personer. Hon hjälpte bland annat föreningen med att göra broschyrer om säkert sex riktade till homosexuella män. Bilderna i broschyrerna blev så småningom en utställning.
Elisabeth Ohlson fick sitt stora genombrott med utställningen ”Ecce homo” 1998. Utställningen bestod av 12 bilder där Elisabeth Ohlson iscensatt religiösa motiv med hbtq-personer i rollerna. Den premiärvisades under Europride i Stockholm i augusti 1998. Den stora debatten kring utställningen tog fart två månader senare när den visades som bildspel i Uppsala domkyrka. Kyrkan mottog bombhot och Elisabeth Ohlson mottog dödshot.
Utställningen gav upphov till en infekterad diskussion om kristendomens inställning till hbtq-personer som också blev internationell – påven ställde in en planerad audiens med dåvarande ärkebiskop K G Hammar.
Birgitta Rubin, DN:s konstredaktör, kallar ”Ecce homo” för en skräll.
– Det är ”Ecce homo” som för evigt har skrivit in Elisabeth Ohlson i nutida svensk historia. Det var ett kontroversiellt, modigt och nyskapande arbete, säger hon.
Elisabeth Ohlson var konstnär och fotograf – men hon var också aktivist. Kampen för hbtq-personers rättigheter var ständigt närvarande i hennes bilder. Bland övriga uppmärksammade utställningar kan man nämna ”September” (2003) som handlade om mordet på Anna Lindh, ”In hate we trust” (2007) om hatbrott mot sexuella minoriteter (2007), ”Jerusalem” (2010) som skildrade hbtq-personer i religiösa miljöer i Jerusalem och ”Id: Trans” (2018) om transpersoner, deras situation, liv och rättigheter.
2009 tilldelades hon föreningen Humanisternas Ingmar Hedenius-pris. I motiveringen stod bland annat att hon ”bidragit till att förändra synen på förtryck, utanförskap och mänsklig frihet såväl i Sverige som internationellt”.
I september 2023 gick Elisabeth Ohlson ut offentligt med att hon hade obotlig cancer och visste att hon skulle dö. Beskedet kom under repetitionstiden inför pjäsen ”Ulla & Zarah” som hon skrev och regisserade, och som spelades på Kulturhuset Stadsteatern under hösten.
Under de sista åren arbetade Elisabeth Ohlson med ett fotoprojekt om döden. Hon planerade att färdigställa det med en sista bild föreställande henne själv strax före eller efter döden.
I fjol var Elisabeth Ohlson aktuell med en stor retrospektiv utställning på Falsterbo konsthall. Visades gjorde bland annat hennes porträtt av konstnären Lars Vilks, en bild som orsakade en våg av hat när Ohlson efter Vilks död 2021 postade den i sociala medier.
I Elisabeth Ohlsons bilder mötte inte sällan barockens uttrycksfulla konstspråk pressfotots dokumentära och mer direkta estetik. Porträttet på Lars Vilks är ett bra exempel.
– Hon visade en djup förtrogenhet med konsthistorien. Det gör Elisabeth Ohlson till ett betydelsefullt namn i svensk konsthistoria, säger Birgitta Rubin.
Elisabeth Ohlson lämnar efter sig sina två barn från en tidigare relation och sin partner Cecilia Uddén. Hon blev 63 år gammal.
Läs mer:
Till minne: Elisabeth Ohlson såg alltid människan
Kulturvärlden om Elisabeth Ohlson: ”Den som sett hennes bilder glömmer dem aldrig”
Intervju med Elisabeth Ohlson: ”Jag kan inte sitta i garderoben med döden, det går inte, den ska ut”
