Att flera i ett rum sitter tysta över var sin bok, som inte ens är samma. Är det verkligen att umgås?
– Det är inte konstigare än att man tittar på tv tillsammans eller att man spelar tv-spel tillsammans. Du pratar väl inte med dina polare när ni går på bio, eller hur? Så ja, det här är ett sätt att umgås, säger Simon Lundin.
Han är biblioteksassistent på Malmö stadsbibliotek och håller i den tysta bokcirkeln.
De träffas i bibliotekets kafé. I den större delen av lokalen står långbord i rader. Där sitter ett gäng medelålders kvinnor och stickar, där sitter två väninnor och ett högljutt barn och fikar. Delen som löper längs väggen, är inredd som ett ombonat vardagsrum, med mörka bokhyllor och omaka fåtöljer.
Det är här den tysta bokcirkeln reserverar ett hörn mellan 17 och 19, en gång i månaden.
– Det finns något som heter Silent book club som började i San Francisco, detaljerna i konceptet har jag tagit därifrån, säger Simon Lundin.
Man får, under den utsatta tiden, prata under halvtimmen innan och halvtimmen efter – om man vill. Men mellan 17.30 och 18.30 ska det vara tyst i cirkeln. Man behöver inte anmäla sin ankomst. De som dyker upp, känner inte varandra. De flesta har aldrig träffats förut.
– Det ska vara kravlöst, här jobbar vi med låga trösklar. Du har med din egen bok och behöver alltså inte ha läst en bok i förväg, så som det brukar vara i andra bokcirklar.
DN får vara med på höstens tredje träff, intresset har varit relativt stort hittills. När klockan slår fem, visar det sig att flera har hittat hit även denna kväll.
– Mellan fem och tolv personer som är i åldrarna 17–70 år, har kommit. De sysslar med olika saker i livet och läser olika genrer. Flera av dem säger att de ska komma igen. Jag tror inte att vi har nått toppen än, säger Simon Lundin.
Läsningen blir av om det finns en plats och en avsatt tid, dessutom tror han att en tyst bokklubb kan fylla en funktion för de mer introverta.
– Bara för att man är introvert betyder det inte att man är osocial och vill vara ensam.
Han vill slå ett slag för att det finns flera sätt att umgås, det behöver inte alltid innebära att man ska prata.
– Man skulle kunna säga att det här är början på slutet för de extrovertas världsdominans, säger han och skrattar, men vill betona att han skämtar.
– Alla är välkomna hit, det kan vara en andningspaus från vardagen, även för en extrovert. Här erbjuder vi en stillhet, som alla kan behöva.
Simon Lundin tror på kontinuitet, för att skapa en gemenskap kring läsningen.
– Det är läsfrämjande men också trevligt. Jag tror det avhjälper lite ofrivillig ensamhet och dessutom får man möjlighet att träffas över generationsgränser.
Vid första träffen undrade han om det skulle bli något snack alls, han tyckte att det kändes lite stelt i början.
– Men sen det blev världens tjatter!
När klockan är kvart över fem, har nio personer kommit. De hälsar försynt på varandra. Sedan hinner inte många minuter gå innan samtalet är i gång. Några är nya i kväll, men två av ”stammisarna” som varit med på alla träffar, har satt sig i var sin soffa runt ett litet bord.
Ana Gisell Robaina Ancizar arbetar som lärare och definierar sig själv som en ”militant läsare”. Hon säger det med glimten i ögat, men skojar inte om hur viktig hon tycker att läsning är.
– Jag läser varje dag. Jag pendlar och läser alltid på tåget. Den här träffen är som grädde på moset.
Hon tycker att den tysta bokcirkeln är en manifestation för läsning i det offentliga rummet. Läsning ska inte gömmas undan, den ska märkas överallt.
– Här får min läsning interagera med staden, det är inte så lätt att hitta rum där man kan sitta och läsa så här tillsammans med andra.
Det sänder en signal också, man statuerar ett exempel, tror hon.
– Kampen mot skärmarna blir svårare och svårare.
Rolf Svensson är ”nypensionär”, efter att ha jobbat i 40 år inom it-branschen.
– Jag läser väldigt gärna och nu har jag gott om tid. Jag kommer hit och så går jag också på bibliotekets ”shared reading”-sessioner där vi läser högt ur texter tillsammans och reflekterar kring det vi har läst, säger han.
Och på den vägen har han nu upptäckt poesi.
– Dikter var inget jag brukade läsa frivilligt förr, nej nej. Men nu har jag till och med börjat köpa diktsamlingar på antikvariat, säger han och visar sitt senaste fynd. En diktsvit av lettiska poeten Inguna Jansone.
– Det hade jag aldrig gjort i mitt tidigare liv. Men man kan förändras, säger han och ler.
– Så, nu är det dags, säger Simon Lundin.
Vi måste sluta prata.
Efter bara några sekunder har bokcirkelns deltagare sjunkit in i sina böcker och tiden verkar sakta ner i kaféets hörn där de sitter. Så lugnt och stilla. Deras läsning ter sig andaktsfull när livet på fiket runt omkring dem fortsätter att pågå som vanligt.
