Eventet börjar klockan 18, men redan en halvtimme innan väntar två äldre män utanför Hemgården i centrala Borås. Inne i den anrika träbyggnaden placerar kulturhusets volontärer ut bord i en cirkel medan lugn musik spelas.
– Jag skulle på en zumbakurs här när jag drogs in i det här projektet. Jag var själv på en konstig plats i livet så jag sa bara ja, säger volontären Anna Bertilsson och skrattar.
Nu sitter hon vid ingången och välkomnar deltagare som med försiktiga blickar söker av rummet. Stämningen är förväntansfull och ja, också lite stel.
Men när Anna Bertilsson har förklarat reglerna, rasslar samtalen igång och surret överröstar musiken.
– Vad mycket energi man får av detta, utropar en kvinna efter bara någon kvart.
Upplägget är, som vid speeddejting, att man tillbringar fem minuter vid varje bord och sedan roterar. Men i stället för en romantisk partner är syftet här att hitta en vän.
Det är tredje gången som speedfriending anordnas i lokalen. Idén kläcktes av en praktikant och togs entusiastiskt emot av verksamhetschefen på Hemgården Ingemar Augustsson som sökte och fick pengar från Borås stad för att genomföra projektet.
– Det är så utbrett med ofrivillig ensamhet och det vill vi motverka. Många, särskilt efter att de har gått i pension, kan bli hemmasittande. Det gäller främst män som generellt inte har ett stort socialt nätverk som kvinnor, säger han.
Enligt statistik från Folkhälsomyndigheten uppger var femte person från 16 år och uppåt att de ibland, ofta eller alltid känner sig ensamma. Ensamheten är störst bland barn, unga vuxna och de allra äldsta i befolkningen.
Fler män än kvinnor – 17 respektive 10 procent – upplever att de inte har någon att dela sina innersta tankar och känslor med.
Folkhälsomyndigheten har tidigare i år, på uppdrag av regeringen, tagit fram en nationell strategi mot ensamhet för att engagera hela samhället.
Göran Holtstrand, ordförande för Hemgården, säger att det faller sig naturligt för föreningen att jobba med dessa frågor.
– Vi har ett kafé här i föreningen också och där har vi en del trogna gäster som kommer flera gånger i veckan. Vissa av dem hade kanske inte kommit ut alls annars, säger han.
Ingemar Augustsson tror att mörkertalet är stort när det kommer till ungas ensamhet.
– Borås är en studentstad så många kommer hit utan någon social förankring i stan och kastas in i ett nytt sammanhang, säger han.
Initialt tänkte han att de skulle arrangera två separata grupper – en för seniorer och en för studerande – men ändrade sig.
– Vänner kan man hitta i alla åldrar. Vi är väldigt bra på att dela in oss i olika fack och jag är lite trött på det.
Bland kvällens deltagare finns både pensionärer och ungdomar. För Emma Bergstrand, som är relativt nyinflyttad i Borås, är det en del av behållningen med den här sortens träffar.
– Hur många gånger skulle jag som är i 20-årsåldern sätta mig med någon som är 80? Det händer inte. Man får höra helt andra berättelser och kan skratta tillsammans. Jag är glad att jag vågade, säger hon.
På minglet efter ”speedfriendingen” stannar hon kvar och pratar med Claudio Marcinelli, även han i 20-årsåldern och ny i Borås – men även ny i landet.
För ungefär två år sedan började han smida planer om att lämna sitt hemland Italien, för Sverige. Han lockades av naturen, livskvalitén och – vädret.
– Här finns mycket tydligare årstider. Jag tycker om det. Och jag gillar den svenska mentaliteten. Att folk tar det lugnt, att det finns en balans mellan jobb och fritid med familj och vänner.
Han har pluggat svenska sedan maj i år och flyttade hit i oktober. Nu jobbar han som labbtekniker på ett företag i Brämhult.
– Det stämmer inte att svenskar inte är sociala. Det är kanske inte som i södra Europa, att du kan prata med någon direkt på gatan. Svenskar behöver en ursäkt för att börja prata. Därför är speedfriending bra.
Den som dröjer sig kvar längst är sjukpensionären Michael Andersson. Han tillbringar mycket tid på Hemgården och har även varit på de tidigare träffarna.
– Jag tyckte det var dökul i dag. Det var lite yngre folk och det tyckte vi äldre var ganska intressant. Det känns som att många tittar i mobilen annars och det är svårt att få kontakt. Det är ju mycket roligare att se folk i ögonen än att stirra i en skärm, säger han.
Efter denna – årets sista – träff ska Ingemar Augustsson och hans kollegor utvärdera projektet och planera för våren.
– Vi är mest glada över att det har varit en så bra blandning av människor. Män, kvinnor, unga och äldre, olika kulturer. Även om man inte är ensam, mår man bra av att träffa nya människor ibland.
