Framtidsvision för Falun: ”Tänk er att ha en zipline härifrån”

Svensk längdskidåkning står sig stark, åtminstone på damsidan. Facit i OS i Milano Cortina blev tio medaljer. I backhoppningen blev Frida Westman fyra i stor backe och personer insatta i sporten som DN talat med säger ”i Falun tar hon guld”. Problemet är att hon är ensam svensk i världseliten.

I nordisk kombination har Sverige ingen.

Det aktuella läget gör att nästa års skid-VM i Falun kan bli det sista Sverige anordnar inom en lång tid.

– Fis (Internationella skidförbundet) kommer att ställa hårdare krav. Om en nation som Sverige vill söka VM på 30- och 40-talet så måste de också ha intresse och aktivitet i både hoppbacken och nordisk kombination, säger Lasse Ottesen, tävlingschef för den senare sporten i Fis.

Svenska skidförbundet är medvetet om situationen. När DN träffade generalsekreterare Pernilla Bonde i Falun i samband med novembers världscuptävlingar i backhoppning berättade hon om både strategiska beslut för att stärka hoppsporten och en vision för att göra Falun till ett måste-stopp för utländska turister.

Vi tar bergbanan upp mot hopptornen. Sandro Pertile är tävlingschef för backhoppning i Fis och han pratar om vikten av att sätta Falun på kartan.

– Turisterna kommer från Europa med sina husvagnar. Platsen behöver utvecklas så att det blir naturligt att det här blir ett av åtta självklara stopp på semestern.

Pernilla Bonde pratar om fem målbilder. En är att bli en träningspunkt för alla nordiska skidsporter, men liksom Pertile vill hon också lyfta åretrunt-upplevelsen.

– I Planica och Oberstdorf har de lyckats göra backhoppningsarenan till en intäkt. Du betalar 10 euro för att åka upp. I Planica kan man gifta sig där på toppen. Det vore något va, en dag som denna? säger Pertile.

Solen strålar från en klarblå himmel när bergbanan passerar förbi vindskyddsnäten. På toppen, vid hopptornens fot, fortsätter vi mot den specialbyggda hissen som har ett hål i taket för att skidorna ska få plats att sticka upp.

– Det är nästan lite läskigt, säger Pernilla Bonde när vi tittar ut över Falun, ovanför bommen där åkarna gör sig redo att kasta sig ut. Det känns i magen.

”Känslan” pratar både hon och Sandro Pertile om. Att man måste få folk att känna saker.

– Tänk er att ha en zipline härifrån, säger tävlingschefen.

Vi tar hissen ner igen och går och ställer oss under rampen.

– Lyssna på ljudet, säger Sandro Pertile.

Det frasar och swishar ganska högt, till det blir tyst. Hopparen har flugit ut från rampen.

När den första värdscupsäsongen i backhoppning drog i gång 1979–1980 fanns Falun med som stopp på programmet och fortsatte att regelbundet stå värd under 80- och 90-talen. Men efter tävlingen 2002 dröjde det till 2014 innan världscupen kom tillbaka till skidarenan Lugnet. Efter VM 2015 tog det ytterligare tio år innan nästa stora evenemang – novembers världscup tillika för-VM.

– Jag bodde i Falun när jag var liten. Väldigt nära. Hörde ljudet från tävlingarna på helgerna. Backhoppning var stort då. Det är dit vi vill.

Pernilla Bonde sitter i en soffa på Svenska skidförbundets kontor vid Lugnet och minns. Hon berättar om det strategiska beslut som styrelsen tog för ett par år sedan: Att pengar skulle satsas på Frida Westman och ytterligare tre backhoppare så att de kunde få bästa möjliga träning i Trondheim.

– Orsaken till varför det är viktigt är för att backhoppningen är så internationellt viktig. Ska vi ha VM, och världscuper i längd, framöver i Sverige så behöver vi ha backhoppningen.

Syftet är att få resultat på VM och stjärnor som kan inspirera ungdomar. Bonde pratar om att förändra narrativet kring backhoppningen från något som upplevs som gårdagens sport, ”något mossigt”, till ”wow, vad häftigt” som är synen i många andra delar av världen.

– Debatten har varit att backhoppningen är kostnadsdrivande och tar skattemedel. Vi måste släppa den tanken och börja tänka ”vad kan det här i stället ge oss för möjligheter?”.

Sandro Pertile har hittat in i pressrummet vid foten av backhopparbackarna. Han återkommer till vad vi pratade om på toppen.

– En backhoppningsarena är en mystisk plats där människor kan inspireras. Långsiktigt tror jag att Fis kommer att försöka utveckla alla våra arenor så att de är en perfekt kombination av idrott och företagande.

– Se på Oberstdorf, de har över 100 000 besökare per år. En imponerande siffra. Att bli en turistdestination måste vara Faluns mål. Men klockan tickar…

Pernilla Bonde är fullt medveten om att det är nu, med skid-VM nästa år, som fönstret för att utveckla Falun är öppet.

Vad gäller backhoppssatsningen på elitnivå har de tittat över nationsgränsen. Men hon säger att det krävs mer för att utveckla sporten i Sverige. Tröskeln in i sporten behöver bli lägre, menar hon.

– Man skulle kunna titta över gränserna för olika grenar. I samhället pratar vi mycket om att du ska ha ett stort rörelsemönster när du är ung, i motsats till tidig specialisering. De är ganska lika vissa av våra idrotter. På ungdomsnivå så borde det gå att kombinera mer.

Aktiva klubbar finns på sex orter: Fagersta, Falun, Göteborg, Sollefteå, Örnsköldsvik och Sollentuna. Orterna behöver bli fler men inte med världscup- och VM-anläggningar likt den i Falun, utan orter med barn- och ungdomsbackar i olika storlekar.

Var ser du svensk backhoppning om tio år?

– Om vi tar Lugnet, där vi sitter nu, som exempel så skulle det vara väldigt roligt om vi har en fullgod arena med ett stort liv, som blivit en intäktskälla. Och att sporten lever med både ungdomar och tävlingar och att det är en arena dit man kommer för att man tycker att det här är häftigt, att man ser en attraktionskraft.