– Välkommen till Perstorp!
Kommunstyrelsens ordförande Ronny Nilsson (S) möter upp i solskenet. Över hela torget står stabbiga pilträd med grenar som pekar åt alla håll i den svala luften. Det dröjer ännu ett tag innan bladen kommer.
Runt torget finns lägenhetshus, ett välbesökt bibliotek, livsmedelsbutiker och ett gatukök där de säljer kebabrullar som är lika långa som en underarm. Till och med en bowlinghall finns, den ligger vägg i vägg med kommunhuset.
– Men här finns ingen Arbetsförmedling, säger Ronny Nilsson bistert.
Han minns tillväxten på 60 och 70-talet. Industrin som skapade mängder av arbetstillfällen och ”sög upp alla” som ville jobba. Ronny Nilsson gick själv in i produktionen på Perstorp AB som ung, tillverkade bänkskivor och golv i laminat.
Men det var då. Bara de senaste 20 åren har fler än 1000 arbetstillfällen försvunnit i Perstorp – Skånes minsta kommun, som nu har högst arbetslöshet i hela Sverige.
– Det är inget kul att toppa den listan, konstaterar Ronny Nilsson.
Kommunstyrelsens ordförande tror att den dystra utvecklingen hänger samman med en rad olika faktorer, där social dumpning är en av dem.
– I Skåne är det ganska nära till det mesta, då kan kuststäderna exportera sin andel av sociala problem till angränsande kommuner där Perstorp är en av flera sådana, säger Ronny Nilsson.
Det finns ett överskott av bostäder, de byggdes under tillväxtåren och är relativt billiga att bo i. Under åren 2014-2015 hamnade därför många flyktingar på orten och av de som blivit kvar i byn har vissa fortfarande svårt att få jobb.
– Det svenska språket är naturligtvis jätteviktigt, säger Ronny Nilsson.
Han återkommer till att det hade varit bra om ”Arbetsförmedlingen överhuvud taget hade befunnit sig där Sveriges högsta arbetslöshet är.”
– Vi gör så gott vi kan, men kommunen saknar resurserna att satsa, det är ju Arbetsförmedlingens sak att hantera. De får ju de statliga pengarna för att jobba med detta.
Ingen Arbetsförmedling alltså. Men kommunen har arbetsmarknadsenheten, där Martina Engberg arbetar som processledare – en arbetsbeskrivning som inte verkar ha några gränser.
Hon kartlägger långtidsarbetslösas situation och kompetens. Skapar samverkan mellan olika instanser kring individen så att hen ska få en chans att ta sina första steg in på arbetsmarknaden på sikt.
– Det kan vara personer med tungt socialt bagage. En ung person utan referenser. Eller personer som är högst redo för jobb, men inte talar tillräckligt bra svenska, säger hon.
I fikarummet sitter Anna, 56 år.
– Jag trivdes jättebra på Posten, jag körde min runda, skötte mig själv och gick hem när jag var klar, säger hon.
I ett och ett halvt år var hon anställd där. Det var 13 år sedan. Hon har varit arbetslös sedan dess. Hon har kämpat med depression sedan ungdomen och gick inte klart gymnasiet.
– Då var det så lätt att hoppa från det ena jobbet till det andra, man gick bara till Arbetsförmedlingen, säger Anna.
Hon har arbetat inom hemtjänsten, inom städ, hon har ”packat kakor”. Korta anställningar som varvats med sjukersättning och föräldraledigheter med tre barn. Nu har hon gått på arbetsmarknadens aktiviteter i ett år.
Enligt Martina Engberg är Annas situation långt från unik i Perstorp, och hon hoppas att Anna ska kunna få en mjuk start in i en sysselsättning.
– Man kan ju hoppas, säger Anna och ler, men verkar inte riktigt tro på det själv.
In kommer Huda Mohammad, hon är en av handledarna på arbetsmarknadsenheten. Hon talar engagerat, hennes ögon glittrar.
– Anna du märker det inte själv, men vi har sett en underbar förändring i dig. Först ville du inte alls vara med, nu blir du ledsen när vi ställer in!
Anna nickar i medhåll och blir lite generad.
Huda Mohammad kom från Syrien 2015, då var hon 25 år och med sig hade hon sin dotter som var ett år samt en halv socionomutbildning. Hon studerade på SFI och fick efter ett tag en praktikplats som ledde till jobbet här på arbetsmarknadsenheten. Alldeles strax ska hon hålla i en träff för en arabisktalande grupp som kom till Sverige ungefär samtidigt som hon gjorde, men som det inte har gått lika smidigt för.
– De får försörjningsstöd, men är frustrerade. I går hade vi vår första träff. De vill ha jobb, men ser inga öppningar, säger hon och tar med oss ut i det stora mötesrummet.
Under tre månader ska de träffas. Gruppen ska få lära sig hur arbetsmarknaden fungerar, putsa på sina cv:n, öva på arbetsintervjuer. De är runt tio personer, mellan 30 och 60 år gamla. Högljudd diskussion om svårigheterna att skaffa sig ett jobb ”under dessa tider” bryter ut när de får veta att DN är på plats.
40-åriga Mohammed är uttråkad, han vill bara ut på arbetsmarknaden. Helst i går.
– Allt flyter på när man jobbar. Innan covid var jag på en fabrik här som gör stora gröna sopkärl av plast. Det funkade jättebra och jag hade säkert blivit anställd om det inte vore för covid. Det blev ju en dålig tid för alla företag.
Plast är synonymt med Perstorp. Här kom Sigvard Bernadottes välkända mönster Virrvarr i produktion 1958 och så föddes ”Perstorpsskivan”. Den trendiga Hinza-väskan i plast har också sitt ursprung här – där Nordens enda plastmuseum finns.
Perstorp beskrivs ofta som en döende bruksort, att de höga arbetslöshetssiffrorna beror på att den dominerande industrin försvunnit, och med den, även de ”enkla jobb” som den erbjudit. Men verkligheten är mer komplicerad än så: Här finns fortfarande en industri. Den hör till Sydsveriges största – men har genomgått en ”rejäl omställning”.
Perstorp industripark ter sig som en främmande bubbla mitt i Skånes inland. Trots kommunens höga arbetslöshet är produktionen i full gång på det 520 hektar stora området. Runt 1500 arbetar här. Hälften av de anställda pendlar hit. Här tillverkas bland annat formalin.
– Känner någon till formalin, så är det för att det är det man konserverar lik med, säger vd:n Michael Cronqvist.
Några lik konserveras dock inte i industriparken.
– Vi använder det som råvara till plastprodukter kan man säga. Så vi gör tillsatsmedel till färg, lim, lack, smörjmedel, telefoner, till inredningar i bilar, förklarar Michael Cronqvist.
Enkelt beskrivet, kan man säga att omställningen av industrin har gått från att producera färdiga produkter, till att renodla sig på kemi.
Av de 1500 som arbetar här är 600 anställda av Perstorp AB medan resten arbetar i företag som hyr in sig på området. Michael Cronqvist vågar inte gissa hur många nationaliteter de anställda representerar.
– Men det är ganska många. Framförallt på vår forskningsavdelning kommer de från Asien, USA, Sydamerika, Sydeuropa och våra grannländer.
Över hälften av alla som arbetar i industriparken pendlar för att komma till jobbet, men det finns fortfarande en betydande del som bor i trakten.
– Vi anställde faktiskt en Perstorpsbo i dag som är tredje generationen. Hans föräldrar och hans farföräldrar har jobbat här. Flera av cheferna här inne och jättemånga av operatörerna bor i Perstorp och är fantastiskt duktiga. Men där finns den här svansen av de som är oerhört långt ifrån att kunna bli anställda, säger Michael Cronqvist.
Han håller inte med om att det beror på att de så kallade enkla tjänsterna har försvunnit. Det finns fortfarande flera ”enklare jobb” som truckkörning och lastning av lastbilar som många personer skulle kunna läras upp till. Däremot saknas ibland ”rätt mindset” enligt Cronqvist.
– Kompetens kan vi lära ut, inställning kan vi inte lära ut, säger han och förklarar vad han menar:
– De flesta som är arbetslösa i Perstorp är inte arbetslösa för att de inte kan uppfylla tjänsterna här. De är arbetslösa för att de inte har rätt inställning eller vilja till att utföra vissa typer av arbete.
Michael Cronqvist tycker att kommunen gör många bra saker, att de inte förtjänar ”att hamna i rampljuset på det här sättet”, men kanske har de blivit överrumplade eftersom de här problemen inte riktigt har funnits här tidigare, resonerar han.
– Förr var det så att har du bott i Perstorp, har du jobbat i Perstorp. Men efterhand som Perstorp AB har blivit ett internationellt företag så kanske samhället och företaget har glidit ifrån varandra. Så det är inte lika självklart för en Perstorpsbo i dag att jobba för Perstorp AB, man känner inte den samhörigheten längre, säger han och vill betona att även om det i Perstorp finns specifika utmaningar med arbetslöshet – så är inte det en isolerad fråga som är bortkopplad från läget i det övriga landet.
Michael Cronqvist är bekymrad.
– De som inte jobbar i dag verkar stå längre ifrån arbetsmarknaden än vad arbetslösa gjorde för 20 år sedan. Ett visst mellanskikt håller på att försvinna. De vi anställer i dag är ofta mycket bättre än vad de var förr och de som är oanställningsbara verkar mycket svårare att få rätt på i arbete i dag än vad de var tidigare, säger han och kan inte se hur näringslivet på egen hand skulle kunna lösa detta.
– Det måste politiken och skolan göra.
Skolan.
Även kommunstyrelsens ordförande Ronny Nilsson tror att nyckeln till en lägre arbetslöshet kan finnas där.
– Den stora förklaringen är att skolresultaten är på en lite för låg nivå. De som inte kommer in på gymnasiet och liknande kommer knappt ut på arbetsmarknaden i dag, säger han.
De låga skolresultaten beror på många saker, men kommunstyrelsens ordförande lyfter en sak som han tycker ofta glöms bort i sammanhanget: Mängden välutbildade invånare i kommunen har minskat.
– Förr kunde man ställa kravet att en hög chef på Perstorp AB skulle bo i Perstorp, det kan man inte i dag. Med fler välutbildade föräldrar med bra jobb här, kunde man enkelt sätta press på sina barn att sköta skolgången. Kom man inte från ett sånt hem själv, kunde man jämföra sig och ha något att sträva mot.
– Men om man har föräldrar som inte går till ett jobb, vet du inte vad det innebär att gå till jobbet. Lever du med näsan precis över ytan med hjälp av bidrag, så är risken att du inte får stora ambitioner i livet, för du ser inget annat.
