De vita fredsduvorna syns nästan var man än vänder blicken i Bryssel. På affischer, kaffekoppar, kylskåpsmagneter och annat krimskrams som säljs i turistkvarteren. Den ikoniska fågeln bär 1900-talssurrealisten René Magrittes signatur och har en självklar plats i belgarnas hjärtan.
Men fredsbudskapet känns långt borta när man i en annan del av Bryssel smider planer för att turborusta kontinenten. Europa måste återbeväpnas, lyder parollen från EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
– Om Europa vill undvika krig måste vi göra oss redo för krig, sade hon tidigare i år på ett möte hos Danmarks militärakademi.
Under förra mandatperioden var von der Leyens främsta mål att göra Europa klimatneutralt. Den gröna given skulle vara Europas svar på månlandningen.
Nu överskuggas klimaträddningen av en annan ödesfråga. Hur ska EU lyckas få fram fler miljarder till vapen och ammunition?
– En seger för Putin skulle inte bara rita om kartan, den skulle också förändra den europeiska historiens gång. Vår union skulle aldrig bli densamma, sade von der Leyen i ett tal på tvåårsdagen av den ryska invasionen.
Ruinerna i Ukraina påminner om hur det såg ut på många håll i Europa efter andra världskriget. Bombräderna förvandlade Antwerpen, Berlin, Warszawa och andra stolta storstäder till grushögar.
”Aldrig mer”, löd så parollen när EU:s pionjärer började skissa på grunden till ett nytt samarbete.
Genom att sätta stål- och kolproduktionen – själva basen i vapenindustrin – under gemensam kontroll skulle länderna som anslöt sig till den nya unionen inte kunna gå i krig med varandra igen.
Så skulle freden säkras i Västeuropa – genom handel, ekonomiskt samarbete och diplomati.
För säkerheten sörjde det nybildade Nato, som fällde ut sitt kärnvapenparaply över Västeuropa. Syftet med försvarsalliansen var att ”hålla ryssarna ute, amerikanarna inne och tyskarna nere”, som Natos förste generalsekreterare, britten Hastings Ismay, sade vid kalla krigets början.
Det som senare skulle bli EU var i stället en maktuppvisning av den mjuka sorten, på engelska soft power.
Genom gemensamma överläggningar, lagstiftning och sockrade budgetar har fingerfärdiga eurokrater lagt grunden för den längsta perioden av fred i Europas konfliktfyllda historia.
Kanske var EU:s självförtroende på topp hösten 2012. De gamla sovjetiska lydstaterna hade några år tidigare gått med i unionen och den norska Nobelkommittén tilldelat EU fredspriset.
”I över sex decennier (har EU) bidragit till främjandet av fred och försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa”, löd motiveringen.
Inte undra på att tilltron till den mjuka makten har varit stor.
Fram till nu.
– För bara några år sedan stod sommartidens avskaffande högt på agendan. Tänk att vi kunde ägna så mycket tid åt att diskutera en så trivial sak, det känns som en evighet sedan säger en EU-diplomat.
Rysslands krig mot Ukraina och den amerikanske presidentens utfall mot de allierade i Europa och Nato har förändrat allt.
”Europa står inför en uppenbar fara i en skala som ingen av oss har upplevt i våra vuxna liv”, skrev von der Leyen i ett brev till EU:s stats- och regeringschefer i våras.
Nu förfogar inte EU över vare sig en armé eller stridsflygplan, ännu mindre över kärnvapen.
Det är Nato och medlemsländernas kompetens.
Men EU kan göra mycket annat, som att stötta vapenindustrin och hjälpa länder med svaga ekonomier med lån till upprustning.
Tidigare i år sjösatte EU-kommissionen ett program för att återbeväpna Europa. Planen heter verkligen så: ”ReArm Europe. Motsvarande 9 000 miljarder kronor ska frigöras till försvarssatsningar i medlemsländerna de närmsta åren. Det är sex gånger så mycket som hela Sveriges statsbudget.
Att det råder allvarstider i Europa blev tydligt när EU:s stats- och regeringschefer möttes i Köpenhamn häromveckan. Efter upprepade drönarlarm i Danmark och andra länder hade militärer och poliser slagit en järnring runt regeringskvarteren. I hamnen låg en tysk fregatt och svenska försvarets antidrönarsystem stod redo att oskadliggöra främmande flygfarkoster.
– Jag är glad att vi kan vara behjälpliga så att det här mötet kan hållas över huvudtaget, sade statsminister Ulf Kristersson.
På agendan stod bygget av en så kallad drönarmur längs med EU:s gräns mot Ryssland och Belarus.
– Alla europeiska medborgare och varenda centimeter av Europa måste tryggas, sade von der Leyen efter mötet.
Hon uttryckte solidaritet med medlemsländerna som fått sina luftrum kränkta av drönare och ryska stridsflyg.
– Det finns en känsla av brådska. Att bevara freden har alltid varit EU:s kärnuppgift.
Flera europeiska säkerhetstjänster gör bedömningen att Ryssland kan gå till militärt anfall mot ett Natoland inom några få år. Men det finns de som ifrågasätter hur stort hotet från Kreml egentligen är.
Här i Sverige har författaren Lena Andersson vållat debatt efter att ha riktat kritik mot att väst uppträder ”stridslystet”.
– Jag tycker att man alltid ska tala om krig med beklagande, jag tycker att det finns en lystnad efter de här vapnen, sade hon i SVT:s 30 minuter häromveckan.
– Det finns en hetsighet kring detta. Jag tycker inte att det passar väst. Vi är liberala demokratier, helt beroende av fred för att friheten ska kunna utövas.
Ett liknande resonemang framför Kerstin Bergeå, ordförande i Svenska Freds. Organisationen har, enligt henne, tredubblat antalet medlemmar sedan den ryska invasionen av Ukraina.
– Vi är djupt kritiska till den ökade militariseringen av EU. EU skapades som ett fredsprojekt och vi ser inte att fred och säkerhet gynnas av fler militära allianser, säger hon.
– Det krävs hela andra redskap. Så som diplomati, avspänning och öppna dialogvägar.
Fungerar diplomati och avspänning mot en aktör som Ryssland?
– Jag kan bara påminna om att det står på Försvarsmaktens hemsida, att risken för ett väpnat angrepp mot Sverige bedöms för närvarande som låg. Det är ändå intressant eftersom det pumpas in så otroligt många miljarder i den här övertron på militära medel. Det kommer inte att vara en lösning.
– Världen blir inte säkrare av att Sverige går med i den här enorma militära upprustningen som just nu sker.
Det håller EU:s ledargarnityr inte med om.
– Det enda språket som Putin förstår är styrka, har utrikeschef Kaja Kallas sagt flera gånger.
I EU-kretsen är de allra flesta överens om att medlemsländerna måste rusta upp snabbt. Tidigare i veckan lade EU-kommissionen fram en femårsplan som ska få fart på försvarsindustrin och se till att trupper och utrustning enklare kan flyttas mellan medlemsländerna, bland annat.
Samtidigt rasar en debatt om att EU-kommissionen går för långt och tassar in på Natos område.
– Jag tror det finns en ivrighet i kommissionen som många uppskattar, men det finns också en arbetsfördelning som är viktig. EU ersätter inte Nato. Försvarsbeslut är nationella beslut, inte EU-beslut, sade statsminister Ulf Kristerson till DN efter toppmötet i Köpenhamn.
– Alla uppskattar att det finns en framåtlutad hållning i kommissionen, men det är inte kärnkompetens för kommissionen att sköta försvarspolitiken.
Tysklands förbundskansler Friedrich Merz har framfört samma skepsis till sina europeiska kollegor, enligt DN:s källor.
Men när stats- och regeringscheferna möts på nytt i Bryssel i slutet av oktober fortsätter diskussionerna om hur upprustningen kan gå ännu snabbare.
Kanske får souvenirbutikerna i turistkvarteren snart byta ut kaffekopparna och kylskåpsmagneterna med fredsduvan mot helt nya motiv.
Läs mer: Lina Lund: En styrkeuppvisning – som samtidigt blottar Europas sårbarhet
