Johannes Lukas har skrikit sig hes så många gånger att det inte längre går att räkna. Han har manat på svenska åkare i spåret, fångat upp stjärnorna efter fiaskon och vrålat rakt in i kamerorna vid guld.
Den i dag 32-årige tysken – som en gång började som praktikant hos tränarikonen Wolfgang Pichler – är en symbol för den otroliga resa som svenskt skidskytte gjort sedan OS 2018.
Men det är inte resultaten han värderar högst.
– Det jag egentligen är mest stolt över är hur vi har byggt upp det här laget, säger tränaren när vi ses under en späckad intervjudag.
– Den resan man har varit med om från ingen mediedag, till en person på mediedagen till att man nu har ett helt schema … Från inga sponsorer på bröstet till att vi nu har en hel liga. Vi har utvecklats enormt från inga medaljer till många medaljer till favoriter. Ja, till en topp-tre-nation.
8–21 februari väntar ännu en medaljjakt, i OS i Italien. Efter säsongen går hans kontrakt ut. Än är inget kommunicerat om framtiden.
Johannes Lukas tillägger på sin obehindrade men karaktäristiska svenska, i vilken han då och då kastar in ett svengelskt ord eller frågar ”kan man säga så?”:
– Blickar jag tillbaka är det oftast inte medaljerna jag har i huvudet. Utan det är de där ”momenterna”, alla fina saker vi gör tillsammans som lag.
Man kunde ta honom för en aktiv när han hösten 2019 vant rörde sig på värdshuset i Idre under skidskyttelandslagets traditionsenliga försäsongsläger.
Johannes Lukas hade då tagit över stafettpinnen från tidigare förbundskaptenen Wolfgang Pichler. Men som 26-åring hade han redan varit en del av landslagsstaben i fyra år.
– Det gick jättebra redan från början, jag var lite förvånad över att de aktiva lyssnade så mycket på vad jag sa – det var ingen som frågade ”hur gammal är du?” sade den nyblivna huvudtränaren i sin första stora DN-intervju.
– Men i toppsport tror jag inte att ålder spelar någon roll. Det är bara viktigt att man har disciplin, respekt åt båda håll och jobbar bra.
Han kunde inte komma ifrån att jämföras med sin läromästare. Men ingen kan ”copy” Pichler, sade Johannes Lukas. Han ville redan från start sätta sin egen prägel på ett lag på frammarsch – individanpassa träningen, modernisera upplägget och lägga större fokus på exempelvis taktik.
– Han var ju verkligen en naturlig efterträdare till Wolfgang, han kom in på en hög nivå men har också vuxit in i rollen under de år som har varit, säger stjärnan Sebastian Samuelsson i dag.
– Han håller ihop laget på ett väldigt bra sätt och lägger ner sin själ i det här. Så han är otroligt viktig, jag hoppas att han vill fortsätta.
Har du dragit igång en övertalningskampanj för att få honom att stanna?
– Jag har försökt att inte göra det, men… säger Samuelsson, stannar upp och flinar till:
– Han verkar så osäker att man kanske kan påverka!
Under Johannes Lukas ledning har Sverige flera gånger slagit rekord i antal pallplatser i världscupen och i mästerskap. I VM-sammanhang kan han sedan första mästerskapet som huvudtränare (2020) räkna in 25 blågula medaljer. I OS 2022 blev det fyra.
Lägg dessutom till åren som Pichlers högra hand, som gav fyra OS-medaljer 2018 och tre i hemma-VM 2019.
Johannes Lukas har sett juniorer och talanger växa upp till toppnamn.
– Han började sin praktik den säsongen jag fortfarande gick i skolan, minns Sebastian Samuelsson, som är blott fyra år yngre än sin tränare.
– Hans ålder har aldrig varit en grej för han har alltid varit så engagerad och påläst. Det är många gånger under de här tio åren som jag har försökt utmana honom, liksom ”varför gör vi så här, är inte det här bättre, hur tänker du nu?” Men jag måste säga att man alltid får ett svar. Han har verkligen tänkt igenom saker.
Samtidigt kunde det ha varit en känslig situation, säger Lukas själv.
– Det är ju ändå kanske konstigt om plötsligt en 22-åring står där, en tysk som bara kan prata engelska. Men jag kommer ihåg (tidigare landslagsåkaren) Fredrik Lindström, som ju var i världseliten då… han tog emot mina tips och tankar om tekniken på en gång och det var inte en enda fundering.
Det var i samband med en universitetsutbildning i idrottsvetenskap i Tyskland som den tidigare juniorskidskytten Lukas 2015 behövde en praktikplats.
De utlovade 6–8 veckorna med svenska landslaget förlängdes år efter år, och förvandlades till en nyckelroll.
Vem var den Johannes Lukas som klev in här i laget för drygt tio år sedan?
– Han var väl en väldigt ung person som inte visste riktigt vad han ville göra, säger Johannes Lukas och berättar att han från början hade en tanke om att bli fysioterapeut.
– Jag trodde inte att jag skulle bli huvudtränare så ung, på det här sättet.
Trots att han nu passerat 30 finns många sammanhang där han fortfarande sticker ut.
Han drar en parallell till kollegor i andra svenska OS-idrotter:
– Det är fortfarande så att jag sitter på alla möten med andra tränare … och det känns som att jag är här 20 år för tidigt nästan!
Allt har inte varit smärtfritt. Under OS 2022 tvingades han motta vad han kallat ”helt sjuka” mejl från tv-tittare efter en laguttagning. För två år sedan kritiserades landslaget hårt under ett VM där individuella medaljer uteblev. Men den första säsongen som huvudtränare, 2019–2020, var den tuffaste, menar Lukas.
Johannes Lukas ville direkt kommunicera på svenska med de aktiva. Han hamnade i strålkastarljuset under ett VM där den enda medaljen kom först sista dagen. Han var ovan i intervjusituationer, ville göra allt – och lite till.
– Jag skulle säga i efterhand att jag kanske inte var redo för det riktigt, säger Lukas.
– Det var ändå ett stort ansvar man fick. Man hade inte stenkoll på allt, hantering med media och så vidare. Och så ville jag prata svenska på en gång.
– Jag ville väldigt mycket från start. Det är min grundinställning att jag vill saker så gärna. Men jag gjorde en väldigt bra utvärdering av mig själv efter mitt första år. Jag landade i saker, och kom fram till att jag inte kunde ändra alla saker på ett år. Så jag backade lite, liksom ”vad är prioriteringen just nu?”.
De senaste åren har han ”landat i sin position”, fortsätter han.
– Jag tror att jag har vuxit med mina uppdrag.
I september firade han sitt tioårsjubileum med svenska landslaget med pizza på ett landslagsläger.
Han reser med laget 150 dagar per år. Det är som en andra familj, säger han.
Samtidigt är det slitsamt.
– Tio år är lång tid. Det är en tredjedel av mitt liv. Det är ingen hemlighet att det är många resdagar och finns ett privatliv hemma också, säger tränaren som har fru och bas i München.
Under juluppehållet fick han möjlighet att fundera på vad han vill framåt, fortsätter han, kallar dialogen med Svenska skidskytteförbundet för ”superbra” men understryker att inget är klart.
– Jag måste bestämma själv vart ska min resa gå.
– Jag vill inte göra det här jobbet halvdant. Just nu brinner jag för det här 110 procent. Den dagen jag känner att det kanske inte passar längre, då är det dags att göra något nytt.
