Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Roman

Dmitrij Kapitelman

”Ryska specialiteter”

Övers. Rebecka Kjellberg

Polaris, 196 sidor

Halvvägs in i Dmitrij Kapitelmans ”Ryska specialiteter” levereras sensmoralen i en mening.

Romanens berättare bryter upp linoleumgolvet som lagts över fiskbensparketten i lokalen som familjen under tjugofem års tid drivit livsmedelsbutik i, och förklarar att det är ”omöjligt att utöva våld utan att samtidigt förstöra det man egentligen vill bevara.”

Linoleumgolvet är det sovjetiska arv som Putin återupplivat, fiskbensparketten den ukrainska nationen och uppbrytningsförsöket försvaret av den. En inte osympatisk tanke: att försvaret är oundgängligt men destruktivt, och att den ukrainska nationalism som den ryska imperialismen förlöst reducerar och förgrovar verkligheten.

Romanen har två skådeplatser: Leipzig, dit berättaren efter att ha fötts i Kiev flyttat med sin ryskspråkiga familj, och Kiev självt, dit han reser som vuxen något år efter att den fullskaliga invasionen inletts. Sakta men säkert transformerar kriget såväl förbindelsen till landet som kraften genom vilken förbindelsen upprätthålls: modersmålet.

Från rysk stats-tv, som berättarens egen mor följer hängivet, strömmar propagandan. De mekaniska fraserna skakar om vardagsspråket, enkla ord och samtal börjar smaka lögn och krig. Bland de gamla vännerna i Kiev fulländas skeendet: människor som talat ryska hela sina liv går till försvar för Ukraina genom att operera ut ryskan ur sina munnar och ersätta den med ukrainska, medan berättaren, skuldtyngd av kriget och ansatt av krigets språk men utan möjlighet att ta sin tillflykt till ukrainskan, krymper ihop i sig själv.

Problemet med ”Ryska specialiteter” är att den, denna brännande och förbrännande språkerfarenhet till trots, inte karvar fram ett eget språk i stånd att göra den rättvisa. Romanen går inte tillräckligt långt i sin egen rörelse och lämnar alltför ofta läsaren på behörigt avstånd från sammanbrotten i kommunikation och moral som den gestikulerar mot och hämtar näring ur.

Modern, som är bokens utan tvivel mest intressanta gestalt, får inte träda fram i sin förmenta galenskap, läsaren inte följa henne till de själens platser där det framstår som absolut nödvändigt att ägna sig åt absolut idioti.

Och när romanen i ett crescendo skildrar Butja, och om det som skedde där säger att det var ett våld ”långt bortom våldets gräns”, en utsaga som sedan turneras som mantra, uppstår förvirring: Vad betyder det? Rör det sig om ett våld som är så våldsamt att det inte längre är ett våld? Vad är det då?

Och varför ges det, oavsett svar på dessa frågor, inga bilder, inte ens i återberättad form, av avrättningarna, tortyrkammarna och våldtäkterna? För att de inte låter sig illustreras? För att språket, i enlighet med en bekant trop, inte räcker till? Konsekvensen av denna bildavsaknad är oavsiktlig och därmed ihålig försoning.

Våldsamma händelser behöver inte skildras med våldsamma bilder för att våldet ska framträda. Men om verkligheten är våldsam är det svårt att gripas och övertygas av skildringen av denna verklighet om det inte också finns en puls och intensitet i språket genom vilken våldsamheten på ett eller annat sätt ger sig till känna.

Litteraturen är ett vilddjur, skrev den ryske poeten Osip Mandelstam. Jag saknar detta djur hos Kapitelman.

Läs fler texter av Gabriel Itkes-Sznap här, och mer av DN:s litteraturbevakning här

Share.
Exit mobile version