Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Lyrik

Frank Bidart

”I den västra natten. Dikter 1965–1990”

Övers. Jonas Brun

Rámus, 243 sidor

En av den grekiska poeten Konstantinos Kavafis dikter, från 1918, bär titeln ”Erinra dig, kropp”. Uppmaningen är lätt att minnas vid läsningen av den volym med vilken den amerikanska kollegan Frank Bidart nu introduceras på svenska: ”I den västra natten”. För den välkomna bedriften står Jonas Brun, som med säkert gehör och klar diktion fångat skiftningarna i den ”röst” vilken det enligt Bidart är poetens uppgift ”att fästa på papper”.

Volymen motsvarar en utgåva som utkom i USA för 35 år sedan och innehåller hans tre första böcker. Till skillnad från sedvanlig praktik presenterades de dock omvänt och flankerades av dikter som var nyskrivna 1990. Som Brun påpekar i sitt efterord antyder ordningen inte så mycket en utveckling och tematisk fördjupning som en rörelse bakåt och inåt – mot författarskapets glödande kärna. Här finns dikter om det sällan helgade samröret mellan kropp och själ, ”livsstudier” i Robert Lowells anda, sonderingar av minnets kuperade marker och åtråns sinnliga anordningar.

Samt de dramatiska monologer med vilka Bidart skulle bli berömd och som breder ut sig över boksidorna likt immande andedräkt på fönster: om den fiktive psykopaten Herbert White (mördare + nekrofil); om anorektikern Ellen West som tog sitt liv då stjärnpsykiatern Ludwig Binswanger, som inte ansåg sig kunna göra mer, skrev ut henne från Bellevue i Schweiz; om Vaslav Nijinsky som brottades med frågan om ”artonhundratalets/skuld” då han dansade ”Det första världskriget” en januarikväll 1919 …

Närheten till inte bara Lowell eller Anne Sexton utan även till Elisabeth Bishop, är uppenbar. Med de förra delar Bidart såväl bekännelsen som blandningen av högt och lågt, med den senare en millimeterprecis iakttagelseförmåga, känslan för detaljer och frasens stränga ledighet. Sättet på vilket dikterna andas, deras välavvägda radbrott, kursiveringar och ord satta i kapitäl – Bidart gör allt för att den skiftande röst som iscensätts skall kännas, nej, bli verklig.

Metaforerna är få, bildspråket dämpat. I stället framträder en sinnenas resonör som inte bara söker kroppars återlösning, utan också vill förstå vari andlighet består. Ibland rör det sig om nattliga existensdraman, inte olika dem för vilka Johannes av Korset fann ord. Andra gånger befinner vi oss i själsliga avkrokar med drag av b-filmernas dammiga hålor. Först som sist handlar det om klarhet, uppror, lystnad, blottade sår, förgänglighet. Ty som det heter i långdikten ”Bekännelse”: ”Människan behöver en metafysik;/men ges ingen.”


Bidart gör allt för att den skiftande röst som iscensätts skall kännas, nej, bli verklig

Särskilt i sin tidiga poesi återvänder Bidart till uppväxten under påvra omständigheter i en dysfunktionell katolsk familj i Kalifornien. Föräldrarna skilde sig tidigt, fadern drack, modern hade en osviklig förmåga att få ihop det med fel karlar. Sonen blev den förste i släkten att antas till ett elituniversitet på östkusten.

Snart 90 år gammal, högt dekorerad och upphov till ytterligare en samlingsutgåva på över 700 sidor (som sträcker sig fram till 2017), bor Bidart kvar i en numera sägenomspunnen femrummare vid Harvard Square, fylld från golv till tak med böcker, magasin, cd-skivor. Inte förrän föräldrarna avled kom han ut, men homosexualiteten är mindre hans ämne än begäret i sig – denna ombytliga Eros som går att skilja lika lite från kroppar som från poesin.

I en av många starka dikter, ”Bågen” ur debuten ”Kroppens bok” från 1977, skildrar Bidart en flicka på avdelningen där modern lagts in som inte bär något under sin morgonrock av frotté. Läkarna säger dock ”åt henne/att för att få en ’identitet’/behöver hon ha något på sig –/’Men jag vill inte ha någon identitet!’”

Efteråt reflekterar diktjaget i det nu som är poesins:

Jag träffade henne bara en gång; det
är hennes identitet i mitt minne –

och till och med i mitt minne,

svettas hon,
bär hon en kropp.

Liksom Kavafis fångar Bidart samvetsömt även andras oregerliga begär.

Kropp, erinra dig inte bara hur ofta du älskats,
inte bara bäddarna du legat i,
utan också åtrån efter dig
som blänkte i öppna ögon,
som skälvde i röster – och hur
den stäcktes av ett tillfälligt hinder.

Läs fler texter av Aris Fioretos och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur

Share.
Exit mobile version