Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Frank Gehry, född i Kanada 1929 och bosatt i USA, var världens mest kända arkitekt. Mest berömd var han för Guggenheimmuseet i Bilbao, som stod färdigt 1997. En gigantisk titanklädd byggnad som inte liknar något annat och helt vände utvecklingen i den nedgångna baskiska industristaden.

När det kommer till att spränga gränser och förflytta tankar är det få arkitekter som kan mäta sig med Gehry. Frågan är om det funnits en mer subversiv modern arkitekt över huvud taget. Han har jämförts med Picasso. Inte minst för sin vilja att experimentera med form.

Gehry litade i hög grad på sin intuition.

Han skapelser kom ofta till som en följd av något han drömde om, eller saker som uppstod spontant under skissarbetet, som det hopskrynklade papper som gav formen till Guggenheimmuseet.

Med datorns hjälp kunde sedan de expressiva formerna bli byggnader. Ett mödosamt tolkningsarbete. Det mesta var uppbrutet i flera volymer och hade idel krökta ytor – på gränsen till vad som är möjligt att bygga.

Genombrottet kom i slutet på 1970-talet när han byggde ut sitt eget traditionella, putsade 20-tals hus i Santa Monica i Los Angeles. Detta med vardagliga material som korrugerad plåt och plywood, och ett brokigt formspråk som trotsade symmetri och raka linjer. Själv beskrev han det hela som en demokratisk sammanfattning av hur det faktiskt såg ut på platsen, där olika material och former konkurrerade om utrymmet.

1989 belönades Gehry med Pritzker-priset, arkitekturens Nobelpris. Då hade han fått stor uppmärksamhet för Kaliforniens Vetenskapscenter och Vitra designmuseum stod just färdigt i tyska Weil Am Rhein.

Guggenheimmuseet 1997 var på många sätt kulmen i hans karriär. Det stora mästerverket.

Många har kritiserat Gehry för att ägna sig åt opraktiska formexperiment som inte leder till större och rikare upplevelser. Att hans byggnader på sin höjd klarar att vara en symbol för en stad och ibland är alltför lättsamma och okomplicerade. Som exempel återkommer kritikerna till hans kontorshus Ginger och Fred i Prag (1996), som liknar ett dansande par.

Alltför få har diskuterat rummen i hans byggnader. ”Ännu en Gehry-skulptur” lät det från kritikerna när Fondation Louis Vuitton öppnade i Paris 2014. Men vid mitt eget besök på museet imponerades jag av de vidunderliga vindlande salarna, som överträffar det mesta av konsten.

På många sätt har arkitekturen de senaste åren vänt sig bort från det Gehry representerade. Idag är det få som pratar om stjärnarkitekter. Allt mer handlar det om att varsamt bygga om det som redan finns. Form och stil ska rätta sig efter historiska förebilder. Det är en rejäl konservativ uppsträckning; att den mest omvälvande arkitekturen är den som bäst tar vara på resurser.

Efter beskedet om Gehrys död kände jag med tydlighet att något har gått förlorat. Ingen är längre tillåten att vara experimentell som han.

Dock var han obekväm med att företräda dekonstruktivistisk arkitektur tillsammans med Zaha Hadid, Peter Eisenmann och Daniel Libeskind.

Gehry har berättat att han knappt klarade av att se sina byggnader färdiga. Han var nästan för subversiv för sig själv. Det vanliga var att han drabbades av dåligt samvete för att ha utsatt andra för sina experiment.

Så var det vid invigningen av Guggenheim i Bilbao. Först långt efteråt, när han förstod att museet verkligen förändrat synen både på vad arkitekturen och verkligheten kan vara, kände han sig lugn och kunde uppskatta sitt mästerverk.

Läs mer: Böljande byggnader omöjliga att värja sig mot

Läs mer om konst och form på dn.se

Share.
Exit mobile version