Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
I DN Kulturs artikelserie gräver skribenterna i sandstranden och skriver om livet vid vattenbrynet.
Det är 37 grader i skuggan. En kvinna, cirka 43 år, svettas ymnigt på en vit handduk från Sheraton Hotel. Då och då sänker hon sina nymålade tår i den grovkorniga sandens varma sköte. De rödrosa flammorna på hennes rygg indikerar ett ursprung i ett solfattigt land. Vi kan kalla henne Bridget. Hon verkar lycklig, i fullständig harmoni med sig själv. Jag tror inte hon skulle vilja vara någon annanstans i världen just nu än här. Förklaringen sitter alldeles intill.
Han är knappt myndig. Kanske heter han Ali. Med sitt korpsvarta hår och pärlvita tänder påminner han om en hjälte ur ”Tusen och en natt”. Han rör vid Bridget. Skämtar med henne. Smörjer in hennes sargade hud med kokosdoftande oljor och aloe vera. När hon ber honom springer han utan att tveka bort till kiosken och köper läsk och cigaretter, som de vällustigt röker tillsammans, blickarna drömskt vilande på någon saudisk lyxyacht ute på det spegelblanka havet. Ali vill nog inte heller vara någon annanstans än här.
Så klart stannar jag ändå, fortsätter tappert att spionera på vårt kärlekspar eftersom jag har en känsla av att jag är någonting intressant på spåren
Själv vill jag bort. Försäljarna upphör inte att trakassera mig med sina erbjudanden om plastklockor och piratkopierade viagrapiller. Värmen är grotesk. Min brända hud svider. Arabbeatsen som pumpar över stranden fyller mig med ett slags civilisatoriskt hat. Vad gör jag egentligen här? Detta är ingen plats för mig. Jag är ur mitt element. Så klart stannar jag ändå, fortsätter tappert att spionera på vårt kärlekspar eftersom jag har en känsla av att jag är någonting intressant på spåren. Något som säger mycket om vår tid. Om Europa. Ibland måste man resa bort för att få syn på sig själv. Jag har rest ända till Sharm el-Sheikh.
Kvinnlig sexturism. Det är resandet som Edward Said glömde. Litteraturhistorikern som med sin kanoniserade ”Orientalism” lärt oss att västerlandets nyfikenhet på världen är imperialistiskt förtryck satte också kön på sina rön. Rovlystna Occidenten var man, försvarslösa Orienten kvinna. Förövare och offer. Så fortsätter vi att dela in världen.
Som debatten om så kallade passport bros vittnar om anses en man som på rider på sina relativa fördelar som västerlänning för att finna följsamma partners i till exempel Sydostasien som någon mycket suspekt, rent av ondskefull. Ibland antyds det till och med att han är pedofil. Men hans kvinnliga dito? Som på samma vis maxar sina chanser hos för henne exotiska folkslag i Gambia eller Haiti. Ofta klarar hon sig utan moraliska fördömanden. Ibland kallas det till och med kvinnlig frigörelse.
Men åter till Bridget. Vem är hon? Om vi får tro Jessica Jacobs, som i avhandlingen ”Sex, tourism and the postcolonial encounter” (2010) närstuderat just sådana som hon, är hon sannolikt inte så trash som man först skulle kunna tro. Hon är inte lågutbildad. Röstar inte på högerpopulister. Har inga tatueringar. Tvärtom. Kanske är hon delägare i en framgångsrik advokatfirma. Säkert är att hon har en hög inkomst och äger en rymlig lägenhet i någon huvudstad. På pappret således alla socioekonomiska förutsättningar för ett gott och lyckligt liv i Europa. Ändå är hon här.
Här ger Jacobs inga tillfredsställande förklaringar. Själv har jag en hypotes. Som så mycket annat just nu handlar det om nostalgi. Bridget har inte rest i rummet. Hon har rest i tiden. Till det förflutna. Det är ett ganska nytt fenomen bland medlemmar av hennes kön.
I det amorösa som i det professionella har kvinnan alltid strävat mot att få det bättre. Denna dröm har legat i framtiden. Men Bridget är framme. Hon har utbildat sig, skaffat sig pengar, makt och inflytande. Sprungit förbi mannen på alla betydelsefulla plan. Feminismens löften är infriade, och nu kommer hon helt enkelt inte längre. Hon har sett framtiden. Hon vet vad den har att erbjuda, och hon är besviken. Hon har lurats på konfekten. Därför gör hon vad mannen alltid gjort: hon prövar lyckan i Öst.
I Sharm el-Sheikh har tiden nämligen stått still. Bridget finner därför någonting här som hennes egen kontinent inte längre erbjuder. Kan vi kalla det värdighet? Här kan ingenting ont drabba henne. En hög mur i betong skyddar henne från öknens faror. Polisen patrullerar både strand och gator, garanterar en trygghet som ingen västeuropeisk stad längre förmår upprätta. Bridget kan lugnt lägga ifrån sig både telefon och Chanelväska när hon tar ett dopp med Ali. De svalkar sig i vågorna. Tar några simtag bland strandbottens mångfärgade fiskstim. Ali bär henne på sina axlar. Mannen som hon utvalt mobiliserar hela sitt register av charm, sexuell stamina och tjänstvillighet för hennes lyckas skull. Han tillber henne troget. Lyder hennes minsta vink. I Sharm är det åter ett privilegium att vara vit.
Åtminstone om man är kvinna. Som man kan jag intyga att här inte finns mycket att hämta (i varje fall inte på land. Korallreven däremot sägs vara spektakulära). André Gide, Michel Foucault, Gustave Flaubert. Listan på de som varit här och lekt av sig kan göras lång. Nu är det länge sedan den vite mannen dominerade i de här regionerna. Han har dragit sig tillbaka, retirerat i takt med sin avtagande prestige. I Sharm väntar honom endast förödmjukelse och förnedring.
Hissen på Sheraton har AC. Med några raska kliv hinner jag precis slinka in innan dörrarna stängs. Men min närvaro verkar inte bekomma vårt kärlekspar. Ali smeker Bridgets rygg, viskar vad han ska göra med henne i sängen. Hon rodnar men stöter inte bort honom – turisterna i Sharm har en liberalare syn på sex än kvinnorna i hans egen kultur. Men för Ali är Bridget mer än en exotisk, kvinnlig kropp från Europa. Hon är en inkomst.
I Egypten är fattigdomen stor. Att hitta jobb är svårt, att tjäna pengar ännu svårare. Lyckligtvis verkar Bridget vara ganska generös, och eftersom Ali säkert har några parallella projekt får vi förmoda att han har så han klarar sig för dagen. Fast jag gissar att Ali ruvar på ambitiösare drömmar. Som de flesta andra sexarbetare här i Egypten hoppas han säkert att Bridget ska ta honom härifrån. Tillbaka till Europa. Jämfört med människosmugglarnas gistna gummibåtar är en hustru en tillförlitligare farkost in i Schengen. Där hägrar framtiden.
Hoppet om en större lycka på andra sidan Medelhavet har de gemensamt. Så vem exploaterar vem?
Hissdörrarna stängs mellan oss. Jag vinkar diskret farväl till paret som jag ägnat dagen åt att spana på. Bridget och Ali. Hon från framtiden. Han från det förflutna. Hoppet om en större lycka på andra sidan Medelhavet har de gemensamt. Så vem exploaterar vem? Frågan är irrelevant. På Sharm el-Sheikhs stränder är kärleken transaktionell. Alla har någonting att ge. Alla har någonting de vill ha. Man utnyttjar och låter sig utnyttjas.
I Sharm el-Sheikh är alla vinnare. Eller bara förlorare.
Läs tidigare delar i serien:
Tora Andersson: Beach 2026 är snart här men jag orkar inte svälta mig själv
Göran Greider: Jag har börjat betrakta floden som en samtalspartner
Sebastian Nowacki: Mina speedos är en krigsförklaring mot lagom
