När fransmännen går till valurnorna på söndagen är det två olika Frankrike som ställs mot varandra. Ett som är öppet mot omvärlden och välkomnar mångfald – och ett annat som vill sluta sig, stoppa invandringen och återupprätta ett föreställt, homogent Frankrike.
Många fransmän ser det här som ett ödesval – inte minst de sju miljoner som invandrat. Och en av dessa invandrare har hamnat i stormens öga.
I februari i år bjöd president Emmanuel Macron in den 29-åriga franska popstjärnan Aya Nakamura till Élyséepalatset. Han har länge sagt att han vill att OS-invigningen skulle ge en bild av Frankrike som öppet, kreativt och präglat av ”universella värden”.
Nu frågade han om Aya Nakamura kunde tänka sig att delta vid invigningsceremonin den 26 juli.
Hon ska ha sagt ja, och att hon gärna skulle sjunga en av Edith Piafs klassiska visor.
Macrons svar: Gör det då.
När nyheten läckte till tidningen L’Express tog det fyr i den franska debatten.
Tom Cruise kommer att delta vid öppningsceremonin och det ryktas om ett framträdande av Céline Dion. Men i Frankrike är det uppgifterna om Aya Nakamuras deltagande som väckt störst uppmärksamhet.
– Det här är inte en vacker symbol. Det är en provokation från Emmanuel Macron. Det är som att han vaknar upp varje morgon och funderar på hur han ska förödmjuka det franska folket, utbrast Nationell samlings frontfigur Marine Le Pen i fransk radio.
Le Pen lade till:
– Vem vet vilket språk hon sjunger på egentligen?
Den kommentaren syftade på att Aya Nakamura använder sig av en hel del förortsslang i sina texter, och ibland även enstaka ord från sina föräldrars språk, bambara.
Marine Le Pens högerradikala systerdotter Marion Maréchal ville inte vara sämre.
– Hon sjunger inte på franska! Det här är ett helt annat språk som kommer från förorten, med afrikanska influenser.
Aya Nakamura är född i Bamako i Mali, men kom till Frankrike som spädbarn. Hon är uppväxt med föräldrarna och fyra yngre syskon i Parisförorten Aulnay-sous-bois.
Sedan debuten 2014 har hon haft 25 singlar på tio-i-topplistan i Frankrike, med sin patenterade blandning av afrobeat, R&B och pop. På tjänster som Spotify och Tidal är hon den populäraste franskspråkiga artisten i världen – med fler än sex miljarder strömmar totalt.
Just hennes sätt att använda förortsspråket och de många vardagsnära referenserna i texterna är en viktig del i förklaringen till hennes popularitet bland unga tjejer och killar i storstädernas kransområden.
På många sätt är Aya Nakamura en framgångssaga för det mångkulturella Frankrike.
Men för högernationalistiska Nationell samling och andra grupper på yttersta högerkanten har hon i stället blivit ett rött skynke.
”Inte en chans, Aya. Det här är Paris, inte marknaden i Bamako”, skrev några högerextrema aktivister på en banderoll vid Seine i mars, som de sedan spred bilder på i sociala medier.
En polisutredning om misstänkt hatbrott inleddes.
Men debatten fortsatte att rasa i högerlutande tv- och radiokanaler som Cnews och Europe1, ägda av den mäktige mediemogulen Vincent Bolloré. Nästan allt i Aya Nakamuras liv var med ens intressant att syna i minsta detalj: från hennes urringningar till att hon dömts för misshandel av sin exman.
I valrörelsen inför EU-valet använde ytterhögerns Éric Zemmour hennes namn som en slags ”trigger” för att få publiken att bua.
Och hela tiden var huvudpersonen frånvarande.
Aya Nakamura valde att inte delta i några tv-debatter. Hon riktade sig bara kort till sina fler än 20 miljoner följare i sociala medier.
”Tack för stödet. Jag får intrycket att jag fått er att upptäcka Edith Piaf och att hon har återfötts i mig”, skrev hon i mars.
Sedan kom några rader i låten Doggy: ”Jag har inga fiender, jag, det är dom som inte tycker om mig. Ett helt gäng fiender, men jag känner dom inte ens”.
I övrigt var det tyst.
Men Aya Nakamuras fans har mycket väl förstått att hon hamnat mitt i det ”kulturkrig” som rasar sedan länge i Frankrike, och som under detta valår bara har intensifierats.
– Om hon hade varit vit skulle de aldrig ha hållit på så här, konstaterar 17-åriga Maddy Mbiim.
– Nej, men så är ju Frankrike också ett rätt rasistiskt och misogynt land när det kommer till musik, säger hennes vän Anoane Degui, 18.
De står och pustar ut efter sin dansrutin vid det franska nationalbibliotekets byggnader i Paris. Området runt de höga, futuristiska byggnaderna av stål och glas förvandlas på kvällar och helger till en slags inofficiell mötesplats för stadens unga danstalanger. Maddy och Anoane har bildat en grupp med två andra vänner. De kallar sig Dollz.
Som många andra här har de invandrarbakgrund och bor i förorter till Paris.
– Första gången jag hörde Aya Nakamura var i lågstadiet. Jag tror många av oss började lyssna på henne för att hon är som vi är. Svart, kvinna och kommer från en förort. Jag förstår allt hon sjunger, vartenda ord, säger Maddy Mbiim.
– Ja, hon har sitt eget sätt att uttrycka sig. Men jag förstår också allt, säger Aminata Diarra, 20, vars släkt har rötter i Mali.
De fyra vännerna möttes genom dansen och bor i olika väderstreck. Men gemensamt har de att Aya Nakamura varit en del av ”soundtracket” under deras uppväxt.
För Maddy Mbiim blir det känslosamt när hon ska förklara vad Aya Nakamura betyder för henne.
– Hon är en så viktig förebild för oss unga, svarta kvinnor som försöker lyckas inom musiken och som brukar få höra att vi aldrig kommer att lyckas. Hon visar att det går. Jag blir så rörd över att det gått så bra för henne. Ja, jag älskar henne verkligen, säger Maddy Mbiim och brister ut i ett generat skratt.
De andra skrattar med henne.
För tio år sedan var Aya Nakamura i deras ålder, och drömde om att göra musikkarriär. I en intervju med Le Monde från 2017 berättade hon om hur hon växte upp med sången:
– Alla sjöng i vår familj, men jag är den enda som vågade sjunga ’på riktigt’.
Efter gymnasiet utbildade hon sig till kläddesigner. Men hon fortsatte med musikskapandet på fritiden, och 2015 kom det stora genombrottet under artistnamnet Aya Nakamura. Efternamnet hade hon hämtat ur science-fictionserien Heroes.
Redan då hade hon ett barn.
I dag är hon ensamstående tvåbarnsmamma med en global karriär.
Men höghusen där Aya Nakamura växte upp står kvar. Arbetslösheten i Aulnay-sous-bois är dubbelt så hög som genomsnittet i Frankrike. Brottsligheten är ett ständigt problem, och de ungas relation med polisen är ofta spänd.
När en 17-årig kille med nordafrikansk bakgrund sköts till döds vid en trafikkontroll i förorten Nanterre i juli förra året bröt kravaller ut här – som på så många håll i Frankrike.
Men Aulnay-sous-Bois är mer än höghusområden. Här finns idylliska villakvarter, där det också är vanligt med invandrarbakgrund. Totalt är omkring 40 procent av förortens befolkning född i ett annat land än Frankrike.
I landet som helhet är siffran 10 procent.
– Jag tycker att de borde lämna Edith Piaf i fred, säger Carole Olive på en av gatorna i förorten.
Hon tillhör relativt få av dem vi talar med här som inte är glada över Aya Nakamuras deltagande i OS-invigningen.
– Jag hade föredragit om uppdraget gått till någon äldre, någon med större erfarenhet av att sjunga visor. Det blir så symboliskt nu, säger Carole Olive.
Edith Piafs svägerska Catherine Glavas, som i dag förvaltar rättigheterna till artistikonens visor, ser dock inte några problem med att Aya Nakamura framför ”La Vie en Rose” eller någon annan av Piafs klassiker.
– Jag är övertygad om att Aya Nakamura skulle göra det med stor respekt. Jag tror att hon skulle se det som en stor ära att framföra en av Ediths visor, om det nu blir så, säger hon till fransk tv.
Hemlighetsmakeriet kring OS-invigningen är fortfarande stort, och det är inte säkert om och hur Aya Nakamura kommer att delta den 26 juli. Den regering som tillträder efter söndagens laddade parlamentsval kan mycket väl få sista ordet i frågan.
Men Corinne Mencé-Caster, som forskar i lingvistik vid Sorbonne-universitetet i Paris, menar att protesterna mot Nakamura bygger på okunskap och fördomar.
– Många fransmän vet inte att Edith Piaf också kom ur det Frankrike som kallas utländskt och som med tiden blev franskt. De vet inte ens att hennes namn var taget, säger hon.
Edith Piaf hette egentligen Edith Giovanna Gassion och föddes i den invandrartäta stadsdelen Belleville i Paris. Morföräldrarna var invandrade från Nordafrika.
– Grundproblemet, som jag ser det, är att det finns en del fransmän som inte vill acceptera mångfalden i vårt land. De angriper Aya Nakamura för att de inte vill att Frankrike ska representeras av någon som inte är vit.
Corinne Mencé-Casteron avfärdar bestämt att det skulle vara något fel på Aya Nakamuras franska.
– Det är en franska inspirerad av förortsslang, en väldigt föränderlig och kreativ franska. Även Edith Piaf var kreativ – eller åtminstone de som skrev hennes visor. Man lekte med orden och språket även på den tiden, säger hon.
Sedan 2021 har Aya Nakamura franskt medborgarskap – utöver det maliska. Trots det är hennes deltagande vid OS-invigningen känsligt i hennes gamla förort. Rektorn på gymnasiet som hon gick på i Aulnay-sous-bois avböjer en intervju.
Några hundra meter därifrån finns en föreningslokal som drivs av en grupp kvinnor med invandrarbakgrund. I receptionen sitter två 17-åriga killar som gör praktik.
De ser lite uttråkade ut.
Men när de hör namnet Aya Nakamura, skiner de upp.
– Hon är min kusin. Vi står varandra inte särskilt nära, för hon är ju mycket äldre än jag är. Men när jag var liten brukade vi ses ibland. Vi handlade på samma mataffär, säger Papys Diarra.
Varken han eller vännen Charles Daiko hyser någon tvekan om vad som ligger bakom debatten om Nakamuras deltagande i OS-invigningen.
– Det är rasism, säger de, närmast unisont.
De är för unga för att rösta. Men hade de kunnat göra det skulle de ha röstat på vänsteralliansen Nya folkfronten, säger de.
– Fuck Nationell samling, säger Charles Daiko.
Den 2 juli bryter till slut Aya Nakamura sin långa tystnad.
”Jag är någon som fått uppleva den roll som rasismen har i vårt land”, skriver hon på sociala medier. ”På söndag går vi alla och röstar mot den enda politiska extrem som ska fördömas – för det finns bara en.”
Läs mer:
Erik de la Reguera: Macrons chansning kan påverka hela Europa
Bardella vill porta fransmän med dubbelt medborgarskap från jobb
Macron varnar för inbördeskrig i Frankrike
