Yxor klyver huvuden, gevär spottar ur sig död, blodet, hjärnsubstansen yr i luften, maskerade män dräper allt som kommer i sin väg. Långt bak i ljudbilden kan man skönja en långsam och mollstämd version av Woodie Guthries alternativa nationalsång, med kända textrader: ”This land is your land, this land is my land (…) This land was made for you and me.”
Ett brutalironiskt ackompanjemang till ett blodbad där urinvånare, blårockar och mormoner tar kål på varandra.
Netflix nya serie om danandet av USA, ”American primeval”, klär av myten om erövringen av den ”Vilda västern” in på det sargade skelettet.
Berättelsen utgår från den verkliga massakern vid Mountain Meadows i Utah 1857 där en ondskefull mormonmilis och ett gäng pauite-krigare anföll och slaktade ett hundratal nybyggare. Jo, ni läste rätt. Mormonmilis(!). Ett nytt begrepp för mig, men en sådan fanns, och bestod av fundamentalister som stred för att etablera Guds stat, kallat Sion. Våldsbejakande terrorister, hade vi sagt i dag.
Mot dem står den amerikanska armén och någonstans där mittimellan, shoshonestammen, som redan blivit gravt decimerade på grund av de vitas folkmord.
Och det är Alexander Skarsgård som spelar shoshonekrigaren Röda fjädern …
… nej, det hade förstås inte fungerat i dag – av så många olika och rimliga skäl man kan tänka sig. Men 1954 gick det bra att sätta ett blekansikte i rollen som en urinvånare; som när Burt Lancaster drog på sig mockasinerna och agerade krigaren Massei i ”Apache”.
Det klassiska västerndramat ”Den brutna pilen” (1950) var i sin tur tidigt ute med att förespråka fred mellan vita och urinvånare, men filmmakarna ville ändå inte gå så långt att sätta annat än vita aktörer i de stora rollerna. Min barndoms favoritapache, Cochise, (jo, jag var en liten ”indian”-nörd) spelades därför av den tidigt slocknade stjärnan Jeff Chandler, som hade en för rollen passande solbränna.
Inget konstigt med det, på den tiden. I de mindre rollerna fick oftast mexikaner eller italienare hoppa in och ropa: ”Ugh!”
Men så var Hollywoods ointresse för att ge en nyanserad bild av ursprungsbefolkningen monumentalt. De var lömska varelser, lätt nedskjutna av pricksäkra cowboys (ofta John Wayne) – som träffade ett dussin ”vildar” med ett höftskott under snabb hästritt.
Regissören John Ford, en ikon och föregångare inom västerngenren, hade höga filmiska ambitioner men knappast när det gällde skildringen av det nordamerikanska urfolket. Fords klassiska ”Diligensen” (1939) gjorde stort intryck på mitt nioåriga jag när den visades i tv tidigt 70-tal. Nog var den spännande men slakten av urinvånare skavde. Jag fantiserade om att åka tillbaka i en tidsmaskin och ge de infödda k-pistar och motorcyklar så att de kunde ge John Wayne och gänget pisk. Ja, kanske redan i ockupationens begynnelse: sparka ut Christofer Columbus i Atlanten igen. För övrigt ett scenario som är bättre formulerat i en ypperlig kontrafaktisk roman av Laurent Binet: ”Civilisationer”.
Sedan kom 68-rörelsen som drog Hollywood och västvärlden mot vänster, och mot en (aningen) större medvetenhet om minoriteters utsatthet. Den revisionistiska västernfilmen ville skildra urinvånarna ur ett nytt perspektiv, vilket gav oss verk som ”Horse”, ”Soldier Blue” och det kanske mest kända, ”Little big man”, där Dustin Hoffmans rollfigur växer upp hos Cheyenne-folket, lär sig uppskatta deras liv och fajtas på deras sida mot ”de sina”. För övrigt en mäkta populär trop som återkommer till och från genom filmhistorien, faktiskt även i ”American primeval”.
”Soldier Blue” (1970) går så långt att den skildrar nationalhjälten General Custer (han som dukade under i slaget vid Little Big Horn) som en galning. Men perspektivet var fortfarande vitt, och i någon slags överkompensation för gångna oförrätter framställdes urinvånare som nobla typer som lever i rousseauansk samklang med naturen. Den ädle vilden. Även det en stapelvara i fiktionen.
Ett domesticerande som följer en vedertagen mall: Tämjandet av den skrämmande minoriteten, önskan att införliva det främmande i det vita möblerade rummet. Likt afroamerikaner, som på stumfilmstiden spelades av vita med skokräm i ansiktet, som sedan efter många decennier tilläts dyka upp på duken som representanter för sin grupp och först nu är existenser i egen rätt. Eller som skildringen av homosexuella. Först liderliga och diaboliska, sedan möjliga att tolerera – om de håller händerna på täcket (som Tom Hanks aidssjuke man i ”Philadelphia”: en ädel och rumsren martyr som tar sitt virulenta dödsstraff med grace), och efter det som en accessoar i romkom, som kvinnans roliga kompis. Först på senare år en rollfigur som vilken annan, där sexuell läggning är ovidkommande.
Kevin Costners flerfaldigt Oscarsbelönade ”Dansar med vargar” (1990), där han spelar en ”Little big man”-liknande rollfigur som lever med siouxer, hade givetvis urinvånare på rollistan, så långt hade insiktsfullheten ändå kommit.
Men Costners film fick en hel del kritik för att förfäkta det gamla gistna ”white saviour”-konceptet – alltså narrativet där den vite mannen hjälper urinvånarna att få ordning på tipin. Tanken var god men det är svårt att kasta av sig gamla tankemönster. Speciellt om man inte själv ser dem.
En annan aspekt av den vita skildringen av urinvånare är den styvmoderliga behandlingen av språket. I begynnelsen var ordet ”Ugh!” och på den vägen är det. Ungefär. Alla urinvånare talar med samma tunga.
När jag intervjuade skådespelaren Lilly Gladstone (själv Svartfot) inför premiären av Martin Scorseses mästerliga ”Killers of the flower moon” (där osage-folket mördades för att vita skurkar ville komma över deras oljemarker) suckade hon över Hollywoods lingvistiska lättja, och berättade att det exempelvis är lika stor skillnad på osage- och svartfotsspråket som grekiska och mandarin.
Filmmakaren Bruce Beresford var med ”Black robe” (1991) tidigt ute i det hänseendet, med en full språkpalett. Filmen är framför allt känd för att ge en av de mest nyanserade bilderna av ursprungsbefolkningen. Men så är den också kanadensisk.
Som vän av fiktion om det nordamerikanska urfolket har jag genom åren dammsugit utbudet, som är rätt skralt, i alla fall om man vill hitta någorlunda mångfasetterade berättelser. Hoppet stod (lite naivt) till Kevin Costners återkomst med mastodontskapelse ”Horizon. An american saga”. Den som i dessa upplysta dagar gör film på temat, måste väl ha något nytt att komma med? Men icke, den del av verket som berör just kampen mellan vita och ursprungsbefolkningen följer samma formel som vi såg i ”Dansa med vargar” – där man kokar ner folkmordet till en konflikt mellan hökar och duvor, i båda lägren.
I skapandet av ovan nämnda ”Killers of the flower moon” var Martin Scorsese medveten om att han klev in i en lång och i princip obruten tradition av västernfilmer med ett vitt perspektiv, och anlitade därför osager som rådgivare. Det lugnande dock inte alla kritiker. Lily Gladstone hade tänkt tacka nej till medverkan, men ändrade sig när manuset skrevs om och mer tydligt visade upp osagefolkets lidande. Scorsese må vara vit, sa hon, men ”han är vår allierad”.
Kulturmannen Costner har ju även frontat tv-seriegurun Taylor Sheridans mastodontsatsning ”Yellowstone” (som utspelar sig nutid), som också ynglat av sig bakåt i tiden i diverse spinoffserier. Den som lockade mig mest var, så klart, en prequel kallad ”1883” (som västernvän tar man det man får) där den unga nybyggaren Elsa förälskar sig i en comanche. Bilden av honom och hans stamfränder är minst sagt romantiserad, men så ter sig ”1883” också som en våldsammare uppdatering av ”Det lilla huset på prärien”.
Lily Gladstone är för övrigt mindre imponerad av Sheridan än Scorsese, och har kritiserat ”Yellowstone”-sagan för att ge en ”falsk och beklaglig” bild av urinvånarnas plats i historien.
Eftersom männen bakom ”American primeval” heter Peter Berg och Mark L Smith bjuder också den serien på ett vitt perspektiv, om än ett ovanligt svartsynt sådant. Men nog vidgar den här mäktigt mörka serien ändå sagan om nationens födelse. Dels får shoshonerna vara egna individer, inte representanter, dels – framför allt – låter manuset Röda fjädern vara en kärleksfull far och samtidigt en grym slaktare i mötet med ockupanterna. Som en konsekvens på nedärvda oförrätter under århundraden av förtryck.
Eller som berättarrösten uppgivet konstaterar: ”Fruktan och våld växer, på hoppets och fredens bekostnad” (att den här förnuftiga rösten tillhör en amerikansk officer säger indirekt något om vilket perspektiv som fortfarande gäller). Värst av alla inblandade är utan tvekan mormonmilisen och faktiskt – i en smått ”Apocalypse now”-artad scen – fransmännen.
Sålunda: Vagnshjulen snurrar långsamt i traditionens lervälling, och färden går inte alltid enbart framåt, men vi har onekligen kommit en bit på väg. Ingen skulle få för sig att sätta ett blekansikte att spela ursprungsamerikan (även om Johnny Depp gjorde det i modern tid, i ”The brave” 1997) – men vi väntar fortfarande på filmen eller tv-serien med det fundamentalt infödda perspektivet på myten om hur the west was won.
Läs mer om film- och tv i DN och andra texter av Fredrik Sahlin
