Som 15-åring åkte jag till Stockholm och köpte en t-shirt på Akademibokhandeln. Den pryddes av författaren Franz Kafka – allvarlig, hålögd, märkt av tuberkulos – samt texten ”Kafka hade inte heller så roligt”. Alla som såg tröjan blev glada. Oavsett om de var uttråkade, mobbade eller olyckligt kära kunde de trösta sig med att Kafka inte heller haft så roligt. Det spelade ingen roll att varken jag eller någon annan i min klass hade läst honom. Tröjan höjde humöret i skolan och mitt betyg i svenska.
Akademibokhandelns klassiska tröja designades av reklambyrån Hall & Cederquist strax efter jubileumsåret 1983 – när det gått 100 år sedan Kafka föddes. I sommar har det gått 100 år sedan han dog och intresset för honom ökar, kanske som en följd av att världen återigen är på väg att bli lika auktoritär och absurd som i hans böcker.
Den tjeckisk-österrikiske författaren skildras bland annat i den nya, tyska tv-serien ”Kafka”, Judith Kaufmanns film ”Die Herrlichkeit des Lebens”, Agnieszka Hollands kommande biopic ”Franz” och Cecilia Hanssons roman ”Kafkalungan”. Alla fyra nyanserar bilden av honom som dysterkvist. ”Det fanns mer ljus och humor hos Kafka än folk brukar tro”, sa Agnieszka Holland i våras. Tv-serien marknadsförs med en bild av Kafka där en glad mun ritats på hans ledsna porträtt.
Cecilia Hansson upptäckte också Kafka genom tröjorna från Akademibokhandeln. Hon började läsa honom som aupair i Wien och inspirerades av hans insektsklassiker ”Förvandlingen” när hon dissekerade puberteten i sin diktsamling ”Tänj min hud, en förvandling”. ”Kafkalungan”, den nya boken, jämför Kafkas utanförskap som tyskspråkig jude i Tjeckien med Cecilia Hanssons mormor som inte fick prata sitt språk meänkieli när hon växte upp i Tornedalen. Båda drabbades också av tuberkulos, smittan som på kontinenten först kallades ”morbus viennensis”, wienersjukan, eftersom den förknippades med en urban livsstil.
”Det är samma symtom som Kafkas!” ropar Cecilia Hansson från sjuksängen
Det namnet skulle även kunna användas om Cecilia Hanssons besatthet. Hon vallfärdar till Kafkas favoritplatser i Prag och Wien. Äter Sachertårta på sanatoriet där han dog. Fangirlar hårt inför andra kafkaläsare (”han är MIN Kafka”). Blir sjuk och tror sig ha fått idolens åkomma. ”Hon pratar om tuberkulos men det kan väl ändå inte stämma?” säger hennes man till Sjukvårdsupplysningen. ”Det är samma symtom som Kafkas!” ropar hon från sjuksängen.
När hon testar pilates, och spänns fast i en så kallad reformermaskin, får mekaniken henne att tänka på tortyrapparaten som används för att långsamt avrätta fångar i Kafkas ”I straffkolonin”. Det var den första berättelse jag själv läste av honom, eftersom jag fått reda på att den inspirerat Ian Curtis – som inte heller hade så roligt – till att skriva Joy Divisions låt ”Colony”.
Sedan köpte jag ”Amerika” eftersom Martin Gore i Depeche Mode sagt att det var hans favoritroman näst efter ”Den lille prinsen”. När jag såg bilder av hur Depeche Mode lade blommor på Kafkas grav i Prag skaffade jag resten av böckerna. Gores låtar refererar sällan till litteratur men jag inbillar mig fortfarande att raden ”treat me like a dog” från ”Master and servant” har något att göra med K:s dödsskrik ”Som en hund!” i ”Processen”. Skuld, skam och masochism ger många äldre Depeche Mode-låtar en Kafkaklang.
Cecilia Hansson skriver om något okänt och oanständigt som hennes idol fick uppleva under sitt första sexuella möte. Något som han fruktade, åtrådde och skämdes för. ”Vad handlade allting om?” undrar hon. ”En mun på fel eller rätt ställe, en uppmaning, ett bedjande, blottande, en hand eller två?” Otaliga litteraturvetare har försökt klura ut Kafkas fetisch, vissa påpekar att huvudpersonen i ”Förvandlingen” har en bild från Leopold von Sacher-Masochs kinkyklassiker ”Venus i päls” i sitt sovrum. Vad begäret än var ville Kafka till varje pris förtränga det. Så roligt skulle han inte ha det.
Läs fler krönikor av Fredrik Strage här, tillexempel ”Jag skäms över min sena Bruce-debut” eller ”Den sorts lycka som det är värt att dö för”.
