”Det ser ut som om den håller på att föda fram ett barn”, säger Linnéa Vinge, SD-politiker i Stockholm, när hon granskar Dan Wolgers skulptur ”Torso”. Jag håller med. Bronsklumpen utanför Fotografiska museet liknar en kropp från vilken man stympat allt utom snippan. En symbol för såväl högerextrem som islamistisk kvinnosyn, kan man tycka, men Sverigedemokraterna gillar den ändå inte.
Skulpturen ingår i partiets sociala medier-serie ”Konstig konst” som granskar offentligt finansierad konst i Stockholm och konstaterar att den är konstig – vilket jag också håller med om. Det är till och med dess uppgift: rock ska rocka, mat ska smaka mums och konst ska ha en hög WTF-faktor (”What The Fuck?”, alltså).
En vecka tidigare står jag förundrad framför en målning på Guggenheimmuseet i Bilbao. Med tanke på att Jean-Michel Basquiats efternamn syftar på Baskien, regionen där jag befinner mig, borde hans konst bli extra begriplig här (även om hans far kom från Haiti). Dessutom bestämde sig Jean-Michel för att bli konstnär efter att som barn ha följt med sin mor till Modern museum of art för att se Picassos ”Guernica” – en skildring av Luftwaffes massaker på civila i den baskiska staden med samma namn 1937.
Själv ser jag bara ett problem: att Stockholms stad inte gjort tillräckligt mycket pr för verken.
De omständigheterna gör det inte lättare att tolka ”Moses and the Egyptians”, ett verk från 1982 som antagligen föreställer stentavlorna som profeten fick av Gud på berget Sinai. De smälter ihop till en stor, rosa klump som liknar den övre delen av ett hjärta. Basquiat har skrivit Moses namn sex gånger, stavat fel till ”israeliterna” och ”egyptierna” och listat några av plågorna som drabbade Egypten.
Det finns antagligen en koppling mellan judarnas fångenskap i Egypten och rasismen i USA, som Basquiat utsattes för, men att reducera tavlan till politik känns futtigt. Likt många av Basquiats målningar ser den både helig och slarvig ut. Som något Gud skissade i sitt anteckningsblock när han försökte lösa dåtidens kris i Mellanöstern. Nyansen av rosa är den vackraste jag sett sedan bokstäverna på omslaget till Ramones ”Rocket to Russia” (punkpionjärernas basist Dee Dee Ramone snodde sin stökiga stil från Jean-Michel Basquiat när han själv började måla).
Jag får lika ljuva WTF-kittlingar av Guggenheims stora Yoshitomo Nara-utställning. Den japanske konstnären är mest känd för sina målningar av söta flickor med mordisk blick. De stirrar på en från varenda vägg. Mest omtumlande är dock en fontän bestående av sju gråtande barnhuvuden inuti en jättestor tekopp. Här finns också tavlor där Nara skrivit namnen på sina favoritband: Television, New York Dolls, Blondie och Ramones (som han på några teckningar avbildat som hundar). Det toaklottriga textandet förenar Nara med Basquiat – liksom deras skyhöga marknadsvärde. Sotheby’s sålde en Nara för 25 miljoner dollar. Samma auktionsfirma fick 110 miljoner dollar för en Basquiat.
Sverigedemokraterna vill att vi ska bli upprörda över att Dan Wolgers ”Torso” kostade skattebetalarna 1,2 miljoner kronor. Och att ”108 källor”, Eva Löfdahls monumentala stålskulptur i Norra Djurgårdsstaden, kostade hälften. Om man inte tycker att staten ska finansiera kultur – vilket makthavare gjort i tusentals år – är det kanske en anledning att bli arg.
Själv ser jag bara ett problem: att Stockholms stad inte gjort tillräckligt mycket pr för verken. Jag hade knappt tittat på ”Torso” och ”108 källor” innan ”Konstig konst”-kampanjen drogs igång. Nu är jag två WTF-upplevelser rikare. Hoppas att SD fortsätter sporra intresset för offentlig konst. Förslagsvis kan de öppna ett eget galleri med en modern version av ”Urartad konst”-utställningen i München 1937.
Läs fler krönikor av Fredrik Strage, till exempel: Alla som såg t-shirten med en hålögd Franz Kafka blev glada
