Saker som jag tittar för mycket på i sociala medier: den knubbiga, enarmade apan Xing Xing från Kina, AI-genererade bilder av Lana Del Reys alkoholiserade ryska alias Svetlana Del Rey och ”power slap”-dueller. Det sistnämnda skäms jag mest för.
Kampsporten power slap går ut på att två personer turas om att ge varandra örfilar. Den som tar emot smällen måste hålla händerna bakom ryggen, och faller för det mesta ihop, eftersom motståndarens handflata träffar örat och båggångarna som styr balanssinnet.
Power slap har blivit en succé sedan Dana White, chef för MMA-organisationen UFC (Ultimate Fighting Championship), för sex år sedan såg videor där ryssar och polacker daskade varandra hårt i ansiktet. De klippen hade hundratusentals visningar så White bestämde sig för att kommersialisera tävlingarna. Power slaps egen Youtubekanal fick två miljoner prenumeranter på 13 månader (att jämföra med NHL som behövde 15 år för att få ihop så många).
Samma helg som Super Bowl spelades i Las Vegas arrangerades Power Slap 6 i samma stad. Rapparen Travis Scott var på plats och blev viral när han – efter att ha sett en kvinna örfila omkull en annan – såg sig omkring i lokalen med en blick som sa: ”Hur kan någon tycka att det här är okej?”
Han är inte den enda som frågar sig det. Läkare varnar för att kraftiga lavetter kan ge hjärnskador. 2021 avled den polske kolossen Artur ”Waluś” Walczak efter att ha slagits medvetslös i tävlingen Punch Down 5. Även MMA-entusiasterna, som fick vänta betydligt längre innan deras sport godkändes av amerikanska idrottskommissioner, är kritiska.
”I boxning tränar man försvar för att ta så lite skada som möjligt”, skriver en av dem. ”Slapmatcher handlar bara om vem som kan slå hårdast och få mest stryk utan att falla omkull.” En annan påpekar att flera som kollapsat sträcker en arm uppåt och den andra mot kroppen, en reflex som brukar tyda på hjärnskador. ”Vad kommer härnäst?” frågar en läkare på Twitter. ”Ska man tävla om vem som kan ta emot flest hugg med kniv?”
Dana Whites mål var att etablera en sport helt och hållet via sociala medier. Då kanske dumhet var en förutsättning för succén? Många som tittar bryr sig inte om vem som vinner, de är bara fascinerade av hur uppsvällda ansikten kan bli av hårda hurringar. Vissa betraktar sporten som det slutgiltiga beviset för att vår civilisation är dömd att gå under. Den hade platsat i filmen ”Idiocracy” där en medelmåtta fryses ner i ett militärt experiment, vaknar efter femhundra år och upptäcker att mänskligheten blivit så korkad att han själv är ett geni.
Jag visar ett klipp för ekonomijournalisten och kickboxaren Magdalena Kowalczyk som noterar att deltagarna i power slap inte är speciellt vältränade. Och nej, de liknar godtyckliga bonnläppar som nitar varandra i en bar. Vissa kritiker har, med visst klassförakt, sagt att power slap är sporten för sydstatsbor som brukar bitchslappa sina levnadskamrater. Strax innan tävlingarna lanserades filmades Dana White och hans fru, pikant nog, när de slogs ute på lokal.
Jag borde alltså inte titta men kan inte låta bli. Power slap påminner, konstigt nog, om något poetiskt. Jag förstår inte vad förrän en dag när jag lyssnar på New Order och plötsligt minns videon till deras hit ”True faith”. I den står två män klädda i kulörta madrasser och ger varandra örfilar i takt med beatet. Videon gjordes av koreografen Philippe Decouflé och han var inspirerad av performanceverket ”Light/dark” från 1977 där Marina Abramović och hennes partner Ulay gav varandra lavetter.
Med andra ord förtjänar power slap nog inte att kallas sport – men kanske är det konst?
Läs fler krönikor och andra texter av Fredrik Strage
