Före extranumren går jag iväg för att köpa öl. ”Vad tycker du?” frågar en kille i baren. ”Monumentalt”, svarar jag. ”Men inte lika bra som förr, va? Du måste ha sett honom massor av gånger”, säger han. ”Eh… det här är faktiskt min första Springsteen-spelning”, erkänner jag och killen stirrar på mig som om jag just heilat och visat kuken. Varför hittade jag inte på något om Ullevi 2012? Det har jag gjort förr och sedan bytt samtalsämne.

Med tanke på hur mycket jag lyssnat på Bruce Springsteen är det märkligt att jag inte sett honom live förrän 2024. Jag kan många av hans texter utantill, framför allt på mitt favoritalbum ”Tunnel of love”, och jag älskar hur han förenar – som han själv uttryckte det – Roy Orbisons sång, Bob Dylans poesi, Phil Spectors sound och Elvis Presleys fysiska kraft.

Så varför har jag inte gått på någon spelning förrän nu? Delvis hänger det ihop med mitt jobb. Så gott som alla andra rockjournalister skriver om Springsteen och jag har inte haft något att tillägga. Men jag hade förstås kunnat gå utan att skriva om det.

Jag hade chansen redan 1988 när han spelade på Stadion men jag valde att lägga mina pengar på en biljett till Hultsfredsfestivalen. 1992 frågade en kompis om jag skulle hänga med och se Brucean, som han kallade honom, i Globen. ”Äsch”, sa jag. ”Springsteen var bättre förr. Nu är han för gammal och trött. 42 år! När Elvis var så gammal dog han.”

I mitten av nittiotalet älskade jag den deppiga skivan ”The ghost of Tom Joad” men det var omöjligt att få biljetter till spelningen på Cirkus. Mot slutet av decenniet återförenades The E Street Band och jag borde verkligen ha gått, men var så insnöad på jungle, techno och hiphop att jag inbillade mig att all arenarock var av ondo. Kanske blev jag också lite avtänd av den folkfeststämning som genomsyrade alla Sverigebesök. Men jag störde mig ännu mer på folk som klagade på att kvällstidningarna tryckte extrabilagor om Springsteen. Hur kunde en massiv satsning på rockjournalistik vara ett problem? Jag läste nästan allt. Tyvärr fick inga superlativ eller sex getingar-betyg iväg mig på en konsert.

Under mina år som socialdemokrat (2018–2022) lyssnade jag extra mycket på Springsteen eftersom mina partikamrater förklarade att tre B:n lagt grunden till den svenska arbetarrörelsen: Branting, Bruce & Beyoncé. Jag var redo för ett gig men han kom inte hit utan gjorde bara en intim show på Broadway.

2023 tyckte min flickvän att vi skulle se Springsteen på Ullevi. ”Jag vill helst inte se honom med en massa goa gubbar som tror att ’The river’ handlar om Göta älv”, sa jag. ”Dessutom röstade jag på Centern i höstas.”

En fånig ursäkt, kanske, men den påminde mig om en annan centerpartist med komplicerad relation till The Boss: min mormor. När vi hälsade på henne i Gnarp sommaren 1985 var hon förfärad efter att ha tittat på nyheterna. ”Det var en karl på tv”, sa hon. ”Han skrek och skrek. Och alla som var där skrek de också. Bevare mig väl.”

2024 inser jag att Springsteen hunnit bli 74 år – exakt lika gammal som min mormor var när hon sågade honom. Det känns som ett tecken så när min flickvän föreslår att vi ska gå på den första av de två Stockholmskonserterna säger jag: ”Okej, det vore roligt att ha sett honom.”

Redan efter några minuter inser jag att det inte kommer att bli en roligt-att-ha-sett-konsert, som de flesta gig med rockpensionärer, utan en magnifik arenaupplevelse. Jag har gåshud i flera timmar efteråt och skäms över min sena Bruce-debut. Ångesten lindras lyckligtvis när författaren Sebastian Mattsson skickar en chockerande rapport om publiken: ”I kid you not, det är någon på ståplats som skickar runt texten till Abbas ’Thank you for the music’ och insisterar på att vi ska sjunga den för Bruce när konserten är slut. Vad är det för fel på folk?”

Läs fler krönikor och andra texter av Fredrik Strage

Share.
Exit mobile version