Den 10 april delar regeringen ut sitt årliga musikexportpris. Det ska gå till artister som under fjolåret ”bidragit till exportframgångar och till att sprida en modern och positiv bild av Sverige i utlandet”. Tidigare pristagare inkluderar First Aid Kit, Zara Larsson, Swedish House Mafia och Ghost.
Men det råder inga tvivel om vilket band som regerat hos regeringarna som solat sig i glansen av det svenska musikundret: år 2000 gick musikexportpriset (enligt dess hemsida) till ”Benny Andersson och Björn Ulvaeus”, 2008 gick priset till ”Björn Ulvaeus och Benny Andersson” och 2021 kammade inga mindre än Abba hem utmärkelsen.
Vem ska få priset i år? Många hoppas förstås på Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad, eller möjligen Anni-Frid Lyngstad och Agnetha Fältskog. Själv lägger jag min röst på den svenska låtskrivaren och producenten Johan Röhr som under 656 olika alias haft svindlande framgångar på Spotify. DN kunde nyligen visa att hans avslappningsmusik spelats 15,4 miljarder gånger – att jämföra med Abbas futtiga 7,6 miljarder.
Visserligen har Johan Röhr haft god hjälp av Spotify som, efter att förmodligen ha skrivit ett specialavtal med hans skivbolag, ser till att han hamnar på appens åtråvärda spellistor. Att Spotify misstänks premiera artister som accepterar sänkt ersättning bidrar kanske inte till en positiv bild av Sverige.
Men såväl musikbransch som medier har länge varit överens om att strömningssiffror, topplisteplaceringar och royaltier är de viktigaste värdemätarna på kvalitet. Därför vore det logiskt att Johan Röhr, som enligt sitt skivbolag är en ”pionjär inom moodmusikgenren”, fick exportpriset. Spotifys skumraskaffärer är inte värre än femtiotalets amerikanska payolaskandal (när skivbolag betalade dj:er för att spela rock’n’roll). Utan de mutorna skulle vi kanske inte ha fått höra Elvis.
Men det är inte Elvis utan Eno som avslappningsartisterna kan jämföras med. Brian Eno, alltså, som också var en pionjär inom moodmusik – eller ambient som han föredrog att säga. Inspirerad av traditionell hissmusik, så kallad muzak, och den klassiska kompositören Erik Saties idéer om att göra toner till ett slags möblemang, strävade Brian Eno på skivor som ”Discreet music” och ”Ambient 1: Music for airports” efter att skapa ljudkulisser som var både anonyma och intressanta. I en BBC-intervju beskrev han musiken som ett medvetet folktomt ljudlandskap: ”Om det finns personer där så följer man dem, men om ingen leder en så kan man hitta sin egen väg.”
Spotifys avslappningsmusik är också totalt befriad från personlighet. Den saknar dock osäkerheten och den dissonanta spänning som utmärker Brian Enos ambient. Men de egenskaperna saknas i nästan all modern och kommersiell popmusik som polerats och filtrerats för att inte erbjuda något motstånd.
Ingen lär märka någon skillnad när både mood- och popmusik så småningom blir helt och hållet AI-genererad. Kanske är några av Johan Röhrs 656 alias redan automatiserade. I så fall uppfyller han ytterligare ett av exportprisets kriterier genom att bidra till att sprida en modern bild av Sverige.
Man kan tycka att den här utvecklingen är sorglig men anonym moodmusik var populär redan på fyrtiotalet. Det stora problemet är att vi lyssnare hellre klickar på Spotifys färdiga spellistor än aktivt väljer vad vi själva vill höra. Vi har aldrig haft så mycket musik tillgänglig som nu. Vi har aldrig brytt oss mindre om den.
Läs fler krönikor och andra texter av Fredrik Strage
Läs mer:
Svenska musiker reagerar på DN:s avslöjande om fejkartister
Fejkartisterna uppmärksammas världen över
